1 Läs mer >>
Bästa läsare! Sommaren går mot sin slut och vad återuppstår som en fågel Fenix då om inte den här bloggen? Det har varit en lång tystnad här, men det ska vi råda bot på. Jag hoppas att ni alla (d.v.s. ni troligtvis ca fem kvarvarande tappra läsare) har haft en strålande och riktigt nördig sommar. Personligen har det varit upp och ner, och en del av tystnaden här har berott på att min mormor tråkigt nog gått bort. Även om vi alla trogna Harry Potter-fans vet att "death is but the next great adventure", så är det alltid sorgligt att förlora närstående. Min mormor beundrade nästan allt jag gjorde oförtjänt mycket och hade hon lärt sig internet hade hon garanterat följt den här bloggen maniskt (oaktat att hon aldrig läste Harry Potter och inte var jurist). Så mormor - this one is for you.
 
Detta kapitel innehåller inte jättemycket av juridisk leverans, men jag tänkte peka på ett par situationer där man återigen höjer på ögonbrynen ur ett straffrättsligt perspektiv. Efter överfallet på Colin Creevey är Ron och Hermione inte sena med att börja koka polyjuice-elixir, för att kunna maskera sig som Slytherinelever och få sin huvudmisstänkte nemesis Draco Malfoy att erkänna att det är han som öppnat hemligheternas kammare och släppt löst ett monster i skolan. För att komma åt de nödvändiga ingredienserna iscensätter de tillsammans med Harry en liten incident på en av Snapes lektioner (låter lagom farligt). Harry skjuter av en fyrverkeripjäs som skapar totalt kaos i klassrummet (och troligen inkluderar åtminstone ofredande då ett antal klasskamrater blir nedstänkta av trolldrycker och får diverse kroppsdelar uppsvälda), men den typen av fjuttiga händelser är vi ju numera mer än vana vid! (Det är en himla tur att man i Sverige blir straffmyndig först vid 15 år - alla incidenter i svenska skolor skulle utan tvivel kunna sysselsätta ett antal polismyndigheter, åklagarmyndigheter och tingsrätter många gånger om). I villervallan passar Hermione på att slinka in på Snapes kontor och stjäla lite nödvändiga ingredienser - självklart efter att ha konstaterat att det är bäst om hon gör det, eftersom hennes brottsregister är tomt, till skillnad från Rons och Harrys. Smart tjej det där, som redan vid 12 års ålder har hon förstått betydelsen av återfall vid påföljdsbestämning. (En kortare utvikning här för er som inte är jurister: i Sverige gäller den ordningen att när man funnit att någon gjort sig skyldig till ett brott fastställs ett straffvärde för brottet - t.ex. har en misshandel av normalgraden ofta ett straffvärde på en eller ett par månaders fängelse. Straffvärdet behöver emellertid inte sammanfalla med den faktiska påföljden. Återfall är en sådan faktor som kan medföra att den faktiska påföljden blir strängare än vad straffvärdet fastställs till. Vid återfall kan dessutom ett brott som, om det vore första gången det förövades, hade lett till villkorlig dom medföra att påföljden istället blir fängelse.) Själva brottet är inte mycket att säga om - Rowling ger oss här ett skolboksexempel på stöldbrottet, som akademiskt dessvärre är helt ointressant. Ibland önskar man dock att det fanns en ansvarsfrihetsgrund motsvarande "ändamålet helgar medlen". Eller bara en allmän ansvarsfrihetsgrund för personer som Hermione.
 
Efter attacken på Colin Creevey har såklart skolans klantskalle nummer 1, Gyllenroy Lockman, en ny idé på hur eleverna ska skyddas. Han startar en duellklubb. Det hade ju kunnat vara en ganska bra idé (bortsett från att basilisken knappast, till skillnad från Voldemort, hade besegrats av Expelliarmus), om det nu inte vore för att det är just Lockman som gör ett tarvligt försök att leda det hela. Med Snape som "assistent" kan det naturligtvis inte sluta med annat än katastrof. Ingen elev tycks lyssna på instruktionen "avväpna" utan attackerar glatt varandra med såväl trollformler som med hederliga mugglarbrottargrepp. Återigen tvingas man konstatera att Hogwarts lärarlag inte bara tillåter fysiska angrepp mellan elever, utan till och med orsakar situationer där elever riskerar att fara illa. Hogwarts skulle knappast klara sig bra om Skolinspektionen kom på besök.
 
Efter att Draco Malfoy, med Snapes hjälp och goda minne, frammanat en orm utnyttjar Harry sina ormviskar-skills och stoppar den från att attackera den mugglarfödda Justin. Tråkigt nog förstår ingen vad Harry säger utan tror att han bussar ormen på Justin.Detta leder till en för Harry tämligen jobbig situation den efterföljande tiden. Bland annat får vi genom Harry bevittna hur Justins fellow Hufflepuffare Ernie anklagar Harry för att vara en svartkonstnär, och förtal ca nummer femhundrasjutton är ett faktum. Ni kan det vid det här laget, right? 5 kap 1 § brottsbalken. INTE okej att måla ut någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt leverne, och här målar Ernie ut Harry som skyldig till flertalet mordförsök. Någon skyldighet för Ernie att uttala sig fanns knappast. Ernie kan dock undgå ansvar, om det var försvarligt att lämna uppgiften och uppgiften antingen var sann eller han hade skälig grund att tro att den var sann. Med lite god vilja kan man väl kanske i och för sig tycka att han hade skälig grund för misstanken - av skäl vi senare får reda på befann sig ju Harry först på plats både när mrs Norris och sedan Justin hittades förstenade, och därtill visar han sig vara en ormviskare.Däremot ställer jag mig högst tveksam till om uppgiften är försvarlig. Att anklaga någon för att vara en potentiell mördare - Ernie jämställer till och med Harry med Voldemort himself - är ingen liten anklagelse. Det sker dessutom i ett läge där inga formella misstankar finns mot Harry och inget annat än indiciebevisning och rykten stödjer teorierna om Harry som Slytherins arvtagare och den som attackerat andra elever. Nej people - avhåll er från att sprida grova anklagelser utan starkt stöd. Åtminstone om ni är över femton år.
 
Även om ni är under femton år finns det dock anledning att iaktta försiktighet med vilka lögner och rykten ni sprider. Att Ernie straffrättsligt inte skulle kunna fällas för förtal hindrar nämligen inte att han kan förpliktas att utge skadestånd för kränkning till Harry enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen - "den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.". Eftersom förtal är ett ärekränkningsbrott är det fråga om ett angrepp på Harrys ära. Kränkningen ska även ha en viss grad av allvarlighet, vilket sannolikt är uppfyllt med hänsyn till typen av anklagelser det är fråga om här. Men so what tänker ni, Ernie är typ 12 år och har väl i alla fall inga galleoner att betala med? Nä, det är nog sant. Tur då att vår kära lagstiftare har försett oss med möjligheten att kräva ut en del av skadeståndet - närmare bestämt en femtedels prisbasbelopp för varje skadehändelse, vilket för närvarande är 8 900 kr (uppskattningsvis ca 65 galleoner!) - från Ernies vårdnadshavare. Det krävs inte att Ernies vårdnadshavare på något sätt uppmanat eller sanktionerat till Ernies handlande, utan ansvaret gäller oberoende av s.k. culpa. Det här är en relativt ny bestämmelse som är mycket omdebatterad och har anklagats för att vara populistisk. Viss möjlighet att jämka ansvaret finns - i lagtexten uttrycks att det ska vara "uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott.". I praktiken brukar detta betyda att om barnet t.ex. bara bor hos den ena föräldern, eller har omhändertagits enligt LVU, kan man undgå ansvar. Jämkningsregeln tillämpas dock restriktivt, så i de allra flesta fall tvingas föräldern betala. Vore jag ombud för Ernies föräldrar i denna situation skulle jag argumentera för att det är skolans personal - under vilkas uppsikt Ernie ju bor konstant under terminerna - som är de som faktiskt utövar vårdnaden över honom. Jag är dock tveksam till om en domstol skulle köpa det, mot bakgrund av den restriktiva tillämpningen av jämkningsregeln. Regeln kan alltså, något raljerande, sägas vara sådan att är du en kass förälder får du pröjsa, men är du riktigt jäkla usel och helt har avsagt dig kontakten slipper du undan. (No offense mot dem som verkligen kämpat men misslyckats med att själva få ordning på sina barn - jag förstår att det inte är det lättaste alla gånger. Jag är dock skeptisk till lagbestämmelsen, som jag tycker har ett gott syfte men alltför ofta riskerar att slå fel).
 
Vi har nu tagit oss en bra bit mer än halvvägs genom Hemligheternas kammare - woho! Dessvärre märker jag att många frågeställningar återkommer (min mamma påstår att alla HP-böcker är ungefär likadana - jag brukar bestämt förneka detta, men visst, en liten poäng har hon). Bloggens framtid ser därför troligen ut som så att jag slutför Hemligheternas kammare kapitelvis, men går därefter över till att kronologiskt genom de fem kvarvarande böckerna dyka ner i vissa specifika delar som innehåller nya och intressanta juridiska frågeställningar. På så sätt blir det förhoppningsvis fler nya infallsvinklar och djupare analyser. Hoppas att ni har tålamod att vänta på det. Till nästa avsnitt - peace, love, law and Harry Potter!

Duellklubben

1 Läs mer >>
Äntligen tillbaka! Den senaste månaden har varit väldigt intensiv med en hel del jobb. Ingen fara eftersom jag trivs så bra, men mindre tid för bloggen tyvärr. Det här inlägget är tillägnat min fantastiska kollega och chef Ragnar, som tragiskt nog råkat ut för ett verkligt piskande pilträd. Ragnar är, förutom en strålande jurist, en otrolig glädjespridare och lysande förebild. Dumbledore himself skulle kunna lära sig en hel del av honom. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart är på benen igen Ragnar!
 
Vi har nu kommit halvvägs in i Hemligheternas kammare (sett till antalet kapitel alltså - själva kammaren får vi vänta lite till på) och det är quidditch-time! Yay! Eller ja, det hade kunnat vara bra om det inte vore för att Någon förhäxat en mordisk dunkare till att förfölja Harry hela matchen. Självklart lyckas vår hjälte fånga kvicken och vinna matchen åt Gryffindor ändå (att döda lite älskade karaktärer är inget problem för Jo Rowling, men att låta Malfoy slå Harry i quidditch? NEVER!). Det vill sig dock inte inte bättre än att dunkaren samtidigt slår av Harrys arm. Detta hade ju kunnat vara en baggis för madam Pomfrey att lösa, men vem dyker upp innan hon hinner dit för att rädda dagen? Jo självklart, tidernas klåpare Gyllenroy Lockman. Som vanligt försöker han sig på saker han helt uppenbart saknar kompetens för, och som vanligt går det åt skogen. Försöket att laga Harrys brutna arm slutar med att - jo, just det - Harry inte har några ben kvar i armen. Oops. Men, som Hermione säger - det gör ju i alla fall inte ont längre...
 
Sent omsider kommer Harry till sjukhusflygeln och mitt i natten får han oväntat besök i form av Dobby, som avslöjar att det var han som både förseglade spärren till platform nio och trekvart, och fick dunkaren att förfölja Harry. Dock inte i något ont syfte, utan för att rädda Harry undan något hemskt som är i görningen på Hogwarts. Här kommer vi till veckans juridiska klurighet - kan Dobby bli skadeståndsskyldig för Harrys brutna, och sedermera icke-existerande, arm?
 
Det första steget i en skadeståndsrättslig bedömning består i att konstatera att det inträffat någon form av skada. Här har vi att göra med ett klockrent fall av personskada. (Hermione försöker förvisso få det till Harrys arm i alla fall inte gör ont efter Lockmans lilla insats, men det håller knappast juridiskt. En skada kan naturligtvis föreligga utan förekomsten av fysisk smärta), vilket berättigar till skadestånd om någon vållat den genom oaktsamhet (s.k. culpa), se 2 kapitlet 1 § skadeståndslagen. Nästa steg blir då att bedöma VEM som ska ansvara. Här har vi två stycken som kan tänkas ansvara - Dobby som orsakar armbrottet, och Lockman som orsakar att benen i armen helt försvinner (vilket i sin tur medför massor av smärta för Harry i form av alla vidriga trolldrycker han måste hälla i sig för att få dem att växa ut igen). Båda två har solklart varit culpösa. I Dobbys fall är det nog tyvärr inte bara klantigt utan som utgångspunkt direkt brottsligt att sätta en galen dunkare efter någon. I Lockmans fall är det väl just denna gång inte fråga om något ont uppsåt, men likväl - mindre genomtänkt att utföra läkarsysslor på någon när man inte är säker på att man har erforderlig kunskap.
 
So far sooo simple, men det finns lite intressanta vinklar på det här också. Kan Dobby t.ex. få ansvara för att Harrys alla ben i armen försvinner? Man kan ju resonera som så, att om Dobby inte genom dunkaren orsakat armbrottet hade Lockman aldrig varit där och försökt "reparera" skadan. På så sätt finns det ju ett visst orsakssamband (kasualitet) mellan Dobbys agerande och den senare skadan. Frågan är dock om detta orsakssamband är adekvat, eller med andra ord - är det en typisk följd av att sätta en vildsint dunkare efter en 12-årig pojke att han förlorar alla ben i armen? Nja. Att ett armbrott uppstår är naturligtvis någonting man får räkna med, men att en klantig lärare ska komma och lyckas trolla bort alla pojkens ben i armen... jag är beredd att tycka att det är lite hårt.
 
En annan intressant fråga är om Dobby kan undgå ansvar på grund av nöd. Liksom i straffrätten kan skadeståndsrättsligt ansvar falla bort om man agerat i nöd. Liksom i straffrätten föreligger en nödsituation om fara hotar liv, egendom eller något annat av rättsordningen skyddat intresse. Dobby handlar ju i flertalet fall (hittills tre, och då har vi bara kommit några månader in på skolåret) för att rädda Harrys liv, vilket man ju spontant kan tycka är väldigt fint av honom och borde undanta honom från ansvar. Det finns dock vissa begränsningar i nödrätten som jag är rädd medför att Dobby trots allt får ansvara. För det första gäller enligt NJA 2004 s. 786 att "nödbestämmelsen förutsätter (...) en akut nödsituation och kan inte åberopas för att avvärja framtida angrepp". Dobbys försök att få bort Harry från skolan sker närmast i preventivt syfte och medför alltså inte ansvarsfrihet. Mot detta kan man såklart försöka argumentera att faran åtminstone i detta skede var högst konkret, eftersom ett angrepp (det på mrs Norris) redan skett. Jag är dock ytterst tveksam till om det håller. Vidare följer av NJA 1988 s. 495 att man inte går fri från ansvar om mindre ingripande åtgärder kunde ha vidtagits. Sorry Dobby, men det kanske hade varit en bättre idé att bara berätta vari faran bestod för Harry.
 
En sista intressant grej jag funderar på i sammanhanget är principalansvaret. Har Hogwarts ett principalansvar för den skada Lockman orsakar? Principalansvaret för arbetsgivare följer av 3 kap 1 § skadeståndslagen och av p.1 följer att arbetsgivaren ska ersätta skada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Vi har redan konstaterat att Lockman varit försumlig (d.v.s oaktsam, culpös, vårdslös - same shit, different names). Frågan är då om han gjort detta i tjänsten. Har det skett på arbetsplatsen? Oui. Har det skett på arbetstid? Här kan ju diskuteras vad som är arbetstid - det kompliceras lite av att lärarna bor på Hogwarts och i princip alltid har tillsynsansvar över studenterna - men ja, det får nog anses vara på arbetstid även om det inte är under en lektion. Har skadehändelsen någon koppling till hans arbetsuppgifter? Mja, jag tycker nog det. Förvisso håller han ju inte på att avvärja ett direkt angrepp i form av svartkonster, men han ska ändå åtgärda en skada som uppstått till följd av skum magi. Omvårdnad av studenterna får nog också rimligen ses som en del i hans tjänsteutövande. Ja till principalansvar för Hogwarts. Hur är det då med Dobby - kan hans "husbonde", som vi senare får veta är ingen mindre än Lucius Malfoy, tvingas ansvara? Här blir det lite svårare eftersom vi, tack och lov, inte har något husbondesystem i Sverige. Föräldrar har dock ett visst ansvar för sina barn - dels i form av det som numera kallas för föräldrars principalansvar och är begränsat till 1/5 av prisbasbeloppet (ca 9000 kr), men framför allt i form av att föräldrar själva kan anses culpösa och ådra sig skadeståndsansvar enligt 2 kap 1 § skadeståndslagen om dom inte har tillräcklig uppsikt över sina barn. Man har även visst ansvar för sina djur - mest känt det strikta ansvaret för hundar. Jag är lite osäker på var på skalan jag ska kasta in husalfer, men vad fan - om Malfoy anser sig ha full ägande och bestämmanderätt över Dobby är det väl inte mer än rätt att svinet får pröjsa även när Dobby går utanför hans instruktioner?
 
Okej, detta blir allt för denna vecka! Jag jobbar förresten på att förstå hur jag ska ändra designen så att raderna inte blir så fruktansvärt långa att läsa! (Går det att göra utan att ha Pro-versionen? Om någon vet så mottages tips tacksamt - jag är jurist och därför nästan by nature tekniskt inkompetent). Nästa gång blir det mer av vår favoritklantskalle Lockman, men innan dess ska jag till helig Harry Potter-mark - Oxford. Yay! Vi hörs snart igen, och ta hand om er tills dess!
 

Den vildsinta dunkare...

2 Läs mer >>
Då är jag tillbaka med det hett efterlängtade kapitlet om allas vår favoritnarcissist - Gyllenroy Lockman! (I originalversionerna heter han som bekant Gilderoy Lockhart, men jag har ju mestadels kört på de svenska namnen hittills så vi fortsätter så). Eftersom kapitlet är ganska kort och inte innehåller så himla mycket juridik kör vi ett dubbelkapitel och tar Smutsskallar och mystiska mumlanden på samma gång. Innan vi sätter igång tänkte jag själv vara lite narcissistisk (visst måste man få vara det i sin egen blogg?) och tipsa alla som vill läsa lite seriösare juridik än vad denna blogg erbjuder om en artikel jag skrivit i Svensk juristtidning. Om man inte prenumererar på denna eminenta tidsskrift så finns artikeln tillgänglig helt gratis i digital form här.
 
Ja, Gyllenroy Lockman då. Ny lärare i försvar mot svartkonster efter att Quirrell visat sig vara lite mindre lämplig, och numera till på kuppen död. Men inte bara det, utan dessutom innehavare av Merlinordern av tredje graden, hedersmedlem i föreningen till försvar mot svartkonster, samt - viktigast av allt - femfaldig vinnare av Häxornas världs pris för supercharmleendet. Onekligen en meritlista som hade gjort vilken svensk stjärnjurist som helst grön av avund! Nåväl, efter att ha förföljt Harry hela första skoldagen (creepy men ännu kanske inte tillräckligt för att klassas som olaga förföljelse) är det dags för Gyllenroy att själv hålla i en lektion. Man kan ju tycka att en lektion med ett gäng tolvåringar inte borde ställa till några större problem för en så framstående person, men tji fick man. Efter att ha inlett lektionen med en horribel skrivning med frågor såsom "vilken är Gyllenroy Lockmans favoritfärg" släpper han lös ett gäng pixignomer i klassrummet. Han har naturligtvis noll koll på hur han ska handskas med dessa och innan han tar till flykten har de små gnomerna kidnappat Neville och hängt upp honom i takkronan. För ungefär 507:e gången gör sig personal på Hogwarts här skyldig till framkallande av fara för annan, 3 kapitlet 9 § brottsbalken (seriöst, efter att jag är klar med den här bloggen kommer alla trogna läsare att kunna så mycket om straffrätt att de nästintill är kvalificerade för ett åklagarjobb...). Det må så vara att Gyllenroy säkert inte medvetet velat utsätta Neville för fara, men grov oaktsamhet är tillräckligt. Att släppa lös ett gäng galna pixignomer trots att man vet om att man saknar kompetens att hantera dem är onekligen ett medvetet risktagande. Nu är det ren tur att stackars Neville inte ramlar ner och bryter tio ben i kroppen. Därutöver är Gyllenroys agerande ett brott mot 5 kapitlet 3 § skollagen, där det sägs att alla elever har rätt till en skolmiljö präglad av trygghet och arbetsro. Man kan lätt konstatera att Gyllenroys första lektion saknar bådadera. Egentligen är bestämmelsen till för att skydda elever från andra elevers störande beteende, så det är helt klart anmärkningsvärt att det här är läraren själv som lyckas orsaka kaoset. Man kan bara hoppas att en person som Gyllenroy i en svensk skola inte hade fått någon lärarlegitimaton, alternativt fått den återkallad efter en sån här katastrof till lektion. Vi kommer tyvärr få anledning att återkomma till denna kompletta amatör senare.
 
Här hade man ju kunnat hoppas att Hogwarts invånare kunnat leva lite laglydigt i några dagar efter detta, men icke. Återigen är det vår favoritsnobb, Draco Malfoy, som ställer till det. Till ingens förvåning har han blivit än mer osympatisk över sommaren, och Hermione hamnar direkt i skottgluggen då Malfoy kallar henne " din äckliga lilla smutsskalle" (eng. mudblood). Detta låter för oss mugglare kanske bara som en variant på skitunge eller liknande, men vi får snabbt klart för oss att det är en grov förolämpning i trollkarlsvärlden. Smutsskalle anspelar nämligen på mugglarfödda personers blod, som då ska vara smutsigt i motsats till de renblodiga (där båda föräldrarna kommer från trollkarlsfamiljer). Förolämpningar som anspelar på blod är helt enkelt trollkarlsvärldens motsvarighet till rasism. Här vill man ju bara trycka till Malfoy rejält, vilket stackars Ron också gör ett tappert men misslyckat försök till. Som jurist vill jag ju dock såklart förorda att man nyttjar rättssystemet till upprättelse istället för fysiska påhopp. Först och främst vill jag åtala Malfoy för förolämpning enligt 5 kapitlet 3 § brottsbalken, eftersom hans påhopp uppenbart är av kränkande art och avsett att såra Hermiones självkänsla (vi bortser ifrån att Malfoy inte är straffmyndig). Förolämpningen har heller inte föregåtts av någon sådan allvarlig provokation från Hermiones sida att det är förståeligt att Malfoy reagerar som han gör.  Detta är dock inte tillräckligt (jag är på krigsstigen idag), utan jag vill också å Hermiones vägnar kräva ersättning för kränkning. Enligt skadeståndslagen krävs då att kränkningen - utöver att ha skett genom brott, som vi nu konstaterat är fallet här - är av allvarlig art. Den frågan är något svårare att besvara än det straffrättsliga ansvaret, men min bedömning är ändå att kränkningen är tillräckligt allvarlig. Detta framför allt med bakgrund av att den har en rasistisk underton och, inför andra elever, antyder att Hermione på grund av sin blodstatus är lägre stående. En jämförelse kan göras med hovrättsfallet RH 2011:5, där det ansågs utgöra förolämpning att kalla en skolkamrat för (ursäkta språket) "jävla negerfitta". Kränkningsersättning utgick där med 5000 kr och detta trots att kränkningen föregåtts av att den utsatta antytt att den kränkande eleven stulit en klocka. Det kan även noteras att Malfoy kunnat bli skyldig att betala kränkningsersättning oaktat att han egentligen inte har åldern inne för att dömas för brottet förolämpning. Skadeståndsrätten har nämligen inte samma åldersgränser som straffrätten. Vidare hade Malfoys föräldrar kunnat bli solidariskt betalningsskyldiga för ersättningen, se 3 kapitlet 6 § skadeståndslagen. Denna betalningsskyldighet, som kommit att kallas "föräldrars principalansvar" har på sina håll ansetts vara feltänkt och mestadels drabba redan utsatta familjer. I detta fall, där Malfoys föräldrar är stenrika och dessutom tveklöst är de som ska lastas för Malfoys vidriga människosyn, kan vi väl dock konstatera att betalningsskyldigheten skulle träffa helt rätt...
 
Kapitlet avslutas med att Harry hör röster som ingen annan hör - en riktig cliffhanger! En sådan tänker jag även lämna er med, eftersom jag i nästa avsnitt ska gå närmare in på hur juridiken kunnat ingripa om Harry faktiskt haft psykiska problem som lett till dessa röster..

Gyllenroy Lockman

2 Läs mer >>
Nu har det återigen blivit ett alltför långt uppehåll här. Hög tid att vi tar oss tillbaka till Hogwarts! Passande nog är det också vad Harry, Ron och fyra av Rons syskon ska göra. Innan vi sätter igång vill jag dock passa på att dedikera det här avsnittet till Jessika van der Sluijs, en fantastiskt härlig människa, jurist och HP-fan som nyligen blivit professor. Stort grattis Jessy - du kommer bli minst lika kickass som professor McGonagall!
 
Det här året hinner Harry inte ens ta sig tillbaka till Hogwarts innan kaoset är igång. De facto tar han sig överhuvudtaget inte igenom spärren till perrong 9 och 3/4. På något magiskt (pun intended) vis har spärren förseglat sig när han och Ron ska ta sig igenom den. I kaoset som uppstår skriker Harrys uggla Hedwig högt och någon muttrar något om "djurplågeri". Här har vi kapitlets första juridiska koppling! Jag hatar när folk använder juridiska termer på ett felaktigt sätt. Alltså verkligen, jag får utslag. Det är såklart oerhört drygt och överlägset av mig, men ändå. Vad är då djurplågeri i juridisk mening? Svaret hittar vi i brottsbalkens 16 kapitel, 13 §. Djurplågeri föreligger om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande. Att krascha in i en stenhård vägg med en uggla skulle väl i och för sig kunna gå in under "på annat sätt". Med tanke på att Hedwig befann sig i sin bur har jag dock svårt se att någon fysisk skada skulle ha uppkommit. Det skulle då möjligen vara om kraschen skrämmer henne så mycket att hon får psykiska skador av det (känns spontant något svårbevisat). I vilket fall som helst faller det hela på det s.k. subjektiva rekvisitet, d.v.s. att gärningen ska ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Kraschar Harry in i spärren med uppsåt att utsätta Heddwig för lidande? Knappast. Är det grovt oaktsamt att försöka ta sig igenom en spärr som fungerade utmärkt förra året och som resten av Rons familj just tagit sig igenom utan några skador? Nej. Slutsats, vi är inte i närheten av något djurplågeri. Mycket oförskämt av mugglaren att gå runt och skrika ur sig falska anklagelser på detta sätt. Det är nästan så att man blir lite sugen på att anmäla personen ifråga för förtal.
 
Efter att inte ha kommit igenom spärren och klockan har passerat elva drabbas Harry och Ron av viss panik. Panik, som vi alla kanske upplevt någon gång, får oss att begå dumma handlingar. Ron imponerar dock för en gångs skull och informerar Harry om att enligt paragraf 19 ("eller vilken det nu är i nån lag om undantag från...") har omyndiga trollkarlar rätt att utöva magi i nödsituationer. Med stöd av det, något bristfälliga, resonemanget bestämmer sig Harry och Ron för att ta den flygande Ford Anglian och helt sonika flyga till Hogwarts. Sagt och gjort. Tråkigt nog verkar Ron inte ha gjort någon vidare djupdykning i vad begreppet nöd i juridisk mening innebär. I svensk rätt förekommer begreppet som en ansvarsgrund både inom straffrätten och inom skadeståndsrätten. Begreppet återfinns i brottsbalken när det kommer till straffrätten men har ingen motsvarighet i skadeståndslagen. Något förenklat kan dock sägas att det skadeståndsrättsliga begreppet är likvärdigt med det straffrättsliga. "Nöd" definieras i 24 kapitlet 4 § brottsbalken som en situation när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. No offense Harry och Ron - jag förstår att det är en mycket obehaglig situation att riskera att missa den briljanta festmåltiden på Hogwarts - men det utgör knappast ett hot mot liv, hälsa eller egendom. Sen kan man ju såklart tycka att rätten till festmåltider borde vara ett av rättsordningen skyddat intresse (otroligt juridiskt uttryck förresten), men jag ställer mig ytterst tveksam till att så är fallet. Vore jag advokat för Harry och Ron efter denna incident skulle jag dock försöka trycka på brist i uppsåtsfrågan när det kommer till nöd. Nu blir det ganska komplicerad straffrätt av detta, men förutom att uppsåt måste föreligga till de direkta handlingar som utförts - t.ex. till att ha ihjäl en annan människa om man ska kunna dömas för mord - krävs också uppsåt i förhållande till att någon ansvarsfrihetsgrund inte förelegat. Här trodde Harry och Ron att en nödsituation förelåg, och man kan åtminstone diskutera om det verkligen ska gå ut över två 12-åringar att skolan eller deras vårdnadshavare inte tydligt förklarat i vilka situationer de får använda magi utanför skolan så länge de är omyndiga.
 
Som om de inte haft nog med problem denna dag avslutas dessutom bilfärden med att de slungas rakt in i ett våldsamt träd - det ökända piskande pilträdet. Harry och Ron klarar sig utan allvarligare fysiska skador, men sämre går det för Rons trollstav och för bilen. Här vill man såklart att någon ska få betala för eländet. Typ ett stort, rikt försäkringsbolag. Harry och Ron blir lite "ömma och blåslagna", vilket kan klassas som fysiska personskador. Sådana kan ersättas ur den trafikförsäkring som är obligatorisk att ha om man är ägare av en bil, vilket följer av 10 § 1 st trafikskadelagen. En förutsättning för detta är att bilen är i trafik när olyckan inträffar. Med tanke på den mycket generösa tolkning av begreppet "i trafik" som Högsta domstolen gjort (t.ex. ersättning till en person som halkade och slog sig när han skrapade rutorna på bilen) är det nog ingen tvekan om att det kravet är uppfyllt. Värre blir det med trollstaven och bilens skador, eftersom detta är s.k. sakskador (att skilja från personskador). Sådana ersätts bara ur trafikförsäkringen om de uppkommit till följd av trafik med annat motordrivet fordon, och det är föraren av det andra fordonet som är vållande (d.v.s har orsakat skadan). Ett piskande pilträd är inget motordrivet fordon. Här får Harry och Ron - och kanske framför allt mr Weasley såsom ägare av bilen - hoppas att han istället har en s.k. halvförsäkring eller helförsäkring som täcker denna typ av skador. Slutligen bör även nämnas att det för försäkringsbolagets del finns en möjlighet att kräva att ersättningen för personskadorna jämkas med hänsyn till medvållande från Harry och Rons sida. Sådan jämkning kan ske om de uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har medverkat till skadorna. Normalt brukar jämkning ske om en förare t.ex. varit rattfull eller på annat allvarligt sätt brutit mot trafikregler och därigenom bidragit till skadorna. Det kan förvisso anses som ganska klantigt att köra en olagligt förtrollad bil när man är 12 år och inte riktigt har tillräcklig magisk kunskap för att hantera oväntade situationer, men jag är tveksam till att det kvalificerar sig som grovt oaktsamt, vilket är ett högt ställt krav.
 
Vad tycker ni - hur hade ni agerat om ni vore advokater för Harry och Ron och skulle försvara deras beslut att ta bilen till Hogwarts? Hade ni som företrädare för ett försäkringsbolag varit sugna på att betala ersättning för skadorna som det piskande pilträdet? Här finns mycket att diskutera och kommentarfältet är the place to be!
 
I nästa avsnitt ska vi stifta närmare bekantskap med en av seriens verkliga original - professor Gilderoy Lockhart!

Det piskande pilträde...

3 Läs mer >>
Vi närmar oss upplösningen av första boken och vem ställer återigen till det, om inte Hagrid? Mannen är rena drömmen för en advokat. Dumhet på dumhet och ändå så sympatisk. I kapitlets inledning får Harry & Co reda på att Hagrid avslöjat hur man tar sig förbi Fluffy, den första skyddsbarriären att forcera för den som vill komma åt de vises sten, för en total främling på puben som han köpte drakägget av. Oops - en olycka händer ju så lätt efter lite för mycket firewhiskey och med en alldeles egen liten drake i sikte. Vad säger juridiken om detta lilla misstag?
 
Vi kan börja i den straffrättsliga änden. Begår Hagrid något brott när han avslöjar hemligheten om hur man tar sig förbi Fluffy? Knappast. Brott mot tystnadsplikt, som regleras i 20 kap 3 § brottsbalken, förutsätter att avslöjandet har koppling till något som man enligt lag, annan författning eller föreskrift från en myndighet är skyldig att hemlighålla. Hagrid har fått uppdraget att ordna med skydd av stenen i egenskap av vän med Dumbledore, som i sin tur gör det som en tjänst åt sin vän Nicolas Flamel. Med andra ord har situationen ingen koppling till lag eller liknande. Av samma skäl kan vi även utan vidare diskussion avfärda lagen om skydd mot företagshemligheter, eftersom den förutsätter att Hagrid skulle ha avslöjat uppgifterna om Fluffy inom ramen för sin anställning. 
 
Vi går vidare och ser om vi kan komma åt Hagrid civilrättsligt. Man kan här tänka sig att Dumbledore skulle kunna kräva skadestånd från Hagrid, för det fall att stenen faktiskt hade stulits. Det förutsätter då att Dumbledore i sin tur - han är ju inte ägare av stenen och lider därför egentligen ingen skada av om den stjäls - har fått ersättningskrav på sig från Nicolas Flamel (allt enligt principen ingen skada = inget skadestånd). Utifrån denna hypotetiska situation kan vi tänka oss lite olika scenarier. Klart är att Hagrid och Dumbledore har ett uppdragsavtal, vari Hagrids huvudsakliga prestation består i att hjälpa till att skydda stenen genom att låna ut Fluffy. Om Dumbledore i samband med detta uttryckligen sa att "Hagrid, som du vet är stenen väldigt värdefull, så nu är det sjukt viktigt att du inte berättar hur man tar sig förbi Fluffy för någon", så kan man argumentera för att det finns en uttrycklig sekretessbestämmelse i avtalet. Det råder inget tvivel om att Hagrid överskridit den bestämmelsen och gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Vad som sedan gäller för att få skadestånd vid kontraktsbrott är, åtminstone när det kommer till uppdragsavtal, inte en helt lättbesvarad fråga. Lagstiftning saknas på området (surprise surprise!). På vissa håll i den juridiska doktrinen argumenteras för att man ansvarar strikt vid sitt kontraktsbrott. Det vill säga, det spelar ingen roll varför överträdelsen skedde det. Att den gjorde det är tillräckligt, oaktat graden av skuld hos i detta fall Hagrid. På andra håll argumenteras för att det krävs oaktsamhet - vilket ju är utgångspunkten för skadeståndsansvar i den utomkontraktuella skadeståndsrätten - för att behöva utge skadestånd. I denna situation är min bedömning att det inte spelar så stor roll hur högt man lägger ribban, Hagrid är över den i alla fall. Han går till en pub, låter en total främling supa ner honom och babblar bredvid mun om saker han vet är topphemliga. Det blir inte så mycket mer oaktsamt än så. Bara att casha upp, Hagrid.
 
Finns det däremot ingen uttrycklig sekretessbestämmelse blir det lite jobbigare att fastställa avtalsbrott. Min gissning är att man trots allt skulle tolka in en sekretessbestämmelse som ett underförstått avtalsvillkor eller se det som ett utflöde ur den allmänna lojalitetsplikten (lite tveksam till det senare här - tror mer på underförstått avtalsvillkor - men lojalitetsplikt är så himla hippt att jag bara måste få in det!). För detta talar inte minst att Hagrid själv tidigare sagt till Harry - redan när de är på Gringotts i augusti - att "ärendet" är topphemligt. Det råder alltså ingen tvekan om att Hagrid fattar att Fluffy och stenen är big no-no att prata om. Utgången blir då samma som ovan - skadestånd och casha upp.
 
Vi tar oss vidare i det här sjukt händelserika kapitlet! Harry & Co tar sig med en imponerande hastighet igenom följande hinder i sin jakt på att stoppa stölden av stenen:
1. En livsfarlig trehövdad hund.
2. "Djävulens snara", en växt som så när stryper Harry och Ron till döds.
3. Ett gäng vildsinta, flygade nycklar.
4. Ett jättelikt schackspel med levande pjäser. Här "offrar" de Ron, som dock klarar sig undan med att bli grovt misshandlad (slagen medvetslös).
5. (Ett bergatroll - slipper slåss med det eftersom Quirrell redan oskadliggjort det).
6. En trolldrycksgåta där tre av sju flaskor innehåller dödligt gift. Enbart Hermiones sinne för logik hindrar vår hjälte från att dö redan i första boken.
 
Så, sex stycken hinder där åtminstone fem är livsfarliga. Ett skydd så kreativt att vilket säkerhetsföretag som helst hade blivit gröna av avund. Allt för att skydda en sten som förvisso kan skänka evigt liv och förvandla metaller till guld, men fortfarande - det är egendom. Den naturliga följdfrågan här blir givetvis hur långt man egentligen får gå för att skydda sin egendom. Kan Ron, som ju faktiskt lider personskada, kräva skadestånd av Dumbledore och de andra lärarna som arrangerat hinderbanan, eller kommer de undan med att de ville skydda värdefull egendom? Min gissning är att Ron har ganska goda möjligheter till skadestånd. Det finns definitivt ett orsakssamband mellan schackspelet och hans skador, och att motståndarpjäserna skulle hugga ner motståndarna verkar ha varit ett klart syfte i planen att skydda stenen. Finns det då någon ansvarsfrihetsgrund för skadevållarna att luta sig mot? Nödvärn? Knappast - att på ett systematiskt sätt planera för att potentiellt ha ihjäl någon som försöker begå en stöld är oförsvarligt. Det spelar då ingen roll att det i och för sig pågår ett potentiellt brottsligt angrepp mot egendom (stenen). Jag kan heller inte se att någon annan ansvarsfrihetsgrund - samtycke, nöd, social adekvans etc. skulle hjälpa Dumbledore och hans medhjälpare här. Skydd i sig för stenen är naturligtvis okej, men hindren borde ha konstruerats så att de inte medförde risk för liv eller så pass allvarliga personskador som Ron råkar ut för. Däremot kan man nog tänka sig att skadeståndsansvaret för skadevållarna här jämkas p.g.a. medvållande från de skadelidande - med tanke på alla varningar till studenter och personal om att hålla sig borta från den förbjudna korridoren kan man argumentera för att Ron själv bidrog till skadan. Må så vara att han gjorde det i ett högst ädelt syfte. Situationen och problematiken i sig kan jämföras med hur långt man som vanlig mugglare får gå för att skydda t.ex. sitt hem eller sin bil. Det finns kanske en anledning till att vi använder högt tjutande larm, kameror och säkerhetsvakter, istället för dödliga laserstrålar eller självavfyrande pistoler som går igång om någon obehörig bryter sig in. Proportioner, proportioner, proportioner! (Och sen finns ju alltid risken att man själv glömmer bort hur sjutton man nu larmade av dörren, och då inte vill ta risken att ha ihjäl sig själv...).
 
Det var allt för denna vecka! Diskutera gärna frågeställningarna ovan i kommentarsfältet. Tror ni att rättsliga prövningar hade fått en annan utgång än vad jag gissar på? Eller tror ni att jag har rätt, men tycker att det borde vara annorlunda?
 
Nästa gång blir det ett speciellt avsnitt - bloggens motsvarighet till säsongsfinal - då vi ska knyta ihop De vises sten. Då lovar jag att bjuda på sakrätt, juridikens kanske mest magiska disciplin! Dessutom blir det en straffrättslig analys av Quirrells sista gärningar i livet och så blickar vi framåt mot Hemligheternas kammare. Stay tuned! 

Genom falluckan

8 Läs mer >>
Egentligen hade jag tänkt att publicera detta inlägg lagom till Halloween, men de senaste veckorna har jag haft fullt sjå med de inkomstbringande juridiska aktiviteterna som jag också ägnar mig åt. Jag har fått förslag om att använda bloggen som inkomstkälla men det är big no no - Warner Brothers skulle vara på mig om varumärkesintrång direkt. Nu skulle jag ju visserligen kunna be några kompetenta immaterialrättsexperter om hjälp att vinna ett sånt case, men det känns inte riktigt värt mödan...
 
Vi har nu alltså kommit fram till allhelgonafesten, och de ganska omfattande säkerhetsbrister som finns på Hogwarts visar sig än en gång. Mitt i den härliga måltiden kommer professor Quirrell inrusande och skriker att ett troll tagit sig in och befinner sig i fängelsehålorna. Som vi senare får veta har detta troll inte bara "råkat" ta sig in, utan fått ganska god hjälp av professor Quirrell (och Voldemort) själv.
 
Om vi nu tänker oss att vi straffrättsligt vill komma åt någon här - hur gör vi då? Tja, först får vi börja med att fråga oss vilka brott som är tänkbara, vilket i sig förutsätter att vi vet något om trollet och dennes beteende. Det sistnämnda är ganska lätt - det framgår uttryckligen att det kraschar ett badrum (skadegörelse) och inte är långt ifrån att ta livet av Hermione, Harry och Ron (minst framkallande av fara för annan, potentiella brott innefattar även försök till mord/dråp eller försök till grov misshandel). Troll klassificeras i "Fantastic beasts and where to find them" som "...often violent and unpredictable" och bergstroll - som vi har att göra med här, beskrivs i förhållande till övriga arter (skogs- respektive flodtroll) som "...the largest and most vicious". Troll klassificeras som XXXX på en skala uppgående till XXXXX, vilket innebär "Dangerous/ requires specialist knowledge / skilled wizard may handle". 
 
Skilled wizard may handle. Det låter med andra ord som att varelsen ifråga utgör ett hot mot 11-åringar som lärt sig magi i ca två månader. Eller uttryckt på följande sätt - det här är inget gulligt husdjur Quirrell släpper in, snarare en potentiell mördarmaskin. Om vi tänker oss att trollet faktiskt hade lyckats orsaka personskada - hade Quirell kunnat dömas för det? Min gissning är ja. Rekvisiten för t.ex. mord är att man ska ha berövat en annan människa livet. Detta kräver inte att man själv fysiskt slagit ihjäl någon, utan om man använder sig av ett redskap (i detta fall ett troll) för att uppnå syftet är det tillräckligt. Det kan dock bli lite problem med det subjektiva rekvisitet för mord, som ju är uppsåt. För att uppsåt ska vara uppfyllt krävs numera enligt svensk rätt att förövaren åtminstone haft s.k. likgiltighetsuppsåt, vilket innebär att man ska ha insett risken för att en fara ska förverkligas (d.v.s. risken att någon skulle dö), samt varit likgiltig inför denna följd (d.v.s. man har gett blanka fan i att någon kunnat dö). Quirrell släpper in trollet för att ostört kunna ta sig till den förbjudna korridoren - d.v.s. hans direkta syfte med att släppa in trollet är inte att orsaka personskador. Om han däremot bedöms ha insett den risken (vilket han bör ha gjort med tanke på att han är lärare i försvar mot svartkonster...) och varit likgiltig inför att den förverkligas, kan han dömas för mord trots brist på direkt uppsåt.
 
Lyckligtvis klarar sig ju nu alla oskadda ur det hela, och tack vare det fina med magi blir det heller inga problem med vem som ska ersätta den skadade toaletten (vi kan förutsätta att Dumbledore & Co fixar den reparationen tämligen enkelt). Hade det blivit kostnader är det väl tämligen obvious att Quirrell fått stå för dessa, men hur är det med trollet - kan detta åläggas något ansvar? Njae, utifrån vad som står att läsa i "Fantastic beasts and where to find them" är jag tveksam till om det har tillräckligt hög intelligens för att kunna hantera och inse konsekvensen av sina handlingar. Jag citerar; "Troll representatives were....judged not to understand anything that was being said to them; they were therefore classified as 'beasts'". Vi kan här jämföra med de svenska reglerna beträffande skadestånd. Trots att ingen under 15 år kan dömas för brott så kan man åläggas att utge skadestånd för skada som man orsakat. I praxis sägs att culpa (oaktsamhet, vårdslöshet) kan ligga så små barn som 3-åringar till last (rätta mig om jag har fel Mårten Schultz...). Mindre barn än så anses dock inte ha nått sådan mognad att de kan förstå sina handlingar. Alltså; har ni en 7-åring som går bananas i en porslinsbutik så kan barnet bli skadeståndsskyldigt (och troligen solidariskt med er som föräldrar då ni varit culpösa när ni inte haft bättre koll på er unge), medan 2-åringen som sitter i barnvagnen, fäktar med armarna och slår ner lite glas inte blir det.
 
Det var allt för den här gången! I nästa kapitel ska vi ge oss in i sportens underbara värld.skades

Allhelgonafesten

20 Läs mer >>
Det är med mycket stolthet som jag kan informera er om att bloggen nu tagit sig in i traditionella medier! I dagens (26/10) DN omnämns bloggen i mycket positiva ordalag av bibliotekarien Jenny Lind. Jag är mycket tacksam både för den positiva reaktionen och för hjälpen med spridandet av bloggen (vilket naturligtvis även gäller alla positiva ord och spridningar).
 
Över till veckans kapitel, Midnattsduellen. Kapitlet inleds med att Harry och resterande förstaårselever ska ha sin första flyglektion. Olyckligt nog börjar det hela inte bättre än att Neville Longbottom är lite för ivrig att komma iväg och har lite för dålig koll på hur man flyger. Upp som en sol, ner som en pannkaka, och en bruten handled på det. Även om det är en ren olyckshändelse som inte någon orsakar Neville genom aktivt handlande är jag ändå lite skeptisk till läraren, madame Hoochs, agerande här. Ska man verkligen gå så snabbt fram i undervisningen att eleverna direkt riskerar allvarliga skador? Är det inte i någon mån vårdslöst att lägga upp undervisningen så att man inte har bättre kontroll på eleverna? Som Nevilles vårdnadshavare - må så vara att skadan genom magi snabbt kan repareras - hade jag varit mindre lycklig över upplägget på undervisningen. Å andra sidan finns alltid en risk för fysiska skador vid idrottsutövning. 
 
Efter Nevilles skada snor Malfoy Nevilles minnesallt (ett magiskt objekt som påminner om att man har glömt något), vilket provocerar Harry så till den grad att han struntar i madame Hoochs order om att ingen får flyga medan hon tar Neville till sjukhusflygeln. Genom ett sagolikt 15 metersdyk räddar han minnesallten, som Malfoy slängt iväg uppe i luften, och "besegrar" därigenom Malfoy. Denne är såklart allt annat än nöjd över detta, och utmanar Harry på midnattsduell. Harry, som har en viss tendens att låta känslorna fatta besluten, är inte sen att ställa upp. Naturligtvis blir han lurad och istället för att möta Malfoy får han tillsammans med Ron, Hermione och Neville fly från vaktmästaren, mr Filch. I sin iver att komma undan honom slutar det med att de låser in sig i ett rum med den trehövdade hunden Fluffy, som inte direkt är en hund man vill klappa.
 
Ärligt talat, hur tänkte Dumbledore här? Okej, han vill skydda ett värdefullt magiskt objekt (vilket Harry listar ut redan här - ibland är han inte helt korkad änd¨). Det är fint. Men att skydda den med hjälp av en livsfarlig hund, som eleverna kommer in till genom en så simpel trollformel att en förstaårselev, som varit på skolan i en dryg vecka, klarar av den? Way to go, Dumbledore. Här har vi uppenbara brott mot Skollagens regler om att säkerställa en trygg skolmiljö, och frågan är om vi inte dessutom har brott enligt brottsbalken. I 3 kap. 9 § BrB hittar vi brottet framkallande av fara för annan; "Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år." I vår situation är det ren tur att eleverna hinner ut innan de har hunden på sig. Grov oaktsamhet förutsätter vanligtvis, inom straffrätten, ett medvetet, otillåtet risktagande. Dumbledore vet mycket väl vilken risk det medför att ha den här hunden på skolan. I mitt tycke borde han ha vidtagit betydligt större försiktighetsåtgärder - det finns inte på kartan att en av tidernas största trollkarlar inte skulle kunna hitta ett säkrare sätt att låsa dörren på, om det nu var helt nödvändigt att ha hunden på skolan. 
 
Vad tycker ni - var Fluffy ett nödvändigt risktagande, eller kunde Dumbledore ha löst det på annat sätt? Om vi förutsätter att det verkligen var helt nödvändigt att gömma stenen på Hogwarts för att skydda den från Voldemort - är det okej att riskera elevernas liv för att hindra att de riskerades i än högre utsträckning för det fall att Voldemort kommit till makten igen? Mer moraliska än juridiska frågor här, men de går inte alltför sällan hand i hand.
 
Nästa vecka blir det fler säkerhetsproblem, när ett troll tagit sig in i slottet!
 
 

Midnattsduellen

8 Läs mer >>
I'm back! Återigen från ett tåg, vilket kändes som rena måstet med tanke på vad som händer i detta kapitel. Yes, ni vet vad som gäller - det är dags att bege sig till Hogwarts! I det här avsnittet ska vi analysera om det verkligen är helt okej att sälja godisbönor i alla smaker till 11-åringar utan att informera om exakt vilka smaker det kan bli fråga om. Jag bjuder också på en analys över det skadeståndsrättsliga ansvaret för råttor. Enjoy!
 
Bertie Botts bönor i alla smaker är ju lite av THE candy i trollkarlsvärlden (chokladgrodorna får ursäkta). Med bönor i alla smaker menas verkligen alla smaker, som Ron har vänligheten att informera Harry om innan Harry sätter tänderna i den första bönan. Bland lite mindre fräscha smaker som nämns återfinns lever och komage, och senare  i boken stöter vi på öronvax. Ingenting jag personligen känner mig sådär taggad på (ett tag såldes såna här bönor IRL, men jag vill minnas att den värsta smaken var tomat). Hur ska vi se rättsligt på försäljningen av såna här "godsaker"? Tja, det är nog inget problem enligt produktsäkerhetslagen i alla fall. Varor får inte säljas om de medför en risk för personers liv och hälsa. Bönorna verkar dock inte medföra några direkta hälsofaror, mer än tillfälliga och, kan det förväntas, övergående äckelkänslor. Däremot kan det diskuteras om det inte står i strid med god marknadsföringssed, 5 § marknadsföringslagen, att inte tydligt upplysa köparna vad som omfattas av alla smaker. Att man riskerar komage-smak känns som något man bör upplysa om, och underlåtenhet att göra så skulle kunna resultera i ett åläggande att framöver lämna information enligt 24 § marknadsföringslagen. Detta är en rent näringsrättslig sanktion, vilket innebär att den enskilt drabbade konsumenten inte kan få någon ersättning för obehaget. Visserligen skulle produkten kunna tolkas som felaktig om smakerna är så orimliga att de avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, men felaktigheten i sig medför ingen rätt till skadestånd om ingen skada kan påvisas. Dock är det möjligt att köpet skulle kunna hävas, så att den stackars drabbade parten åtminstone fick tillbaka pengarna för köpet.
 
Nåväl, Harry verkar inte lida några trauman av de något äckliga bönorna. Någon som istället lider en faktisk personskada är Gregory Goyle, som när han försöker sno godis av Harry och Ron blir biten i fingret av Rons råtta Scabbers. Skulle Goyle kunna kräva ersättning av Ron för detta? (SPOILER ALERT - skulle sannolikt ha bättre chanser genom att kräva skadestånd direkt av den sabla råttan...). En personskada har uppstått, vilket är ersättningsgillt om skadan orsakats genom vårdslöshet, 2:1 skadeståndslagen. Vad gäller ansvar för djur så finns, åtminstone vad gäller hundar, ett strikt ansvar. Med strikt ansvar menas att man får ansvara för uppkommen skada oavsett om man klantat sig eller inte. Det är dock tveksamt om detta kan analogiseras till att också gälla andra djur, såsom råttor. Troligen inte. Frågan är då om Ron varit culpös (=vårdslös, oaktsam) som inte haft bättre kontroll på sin råtta. Jag ser både argument för och emot det. Å ena sidan kan man tycka att djur med fördel bör hållas i en bur. Å andra sidan har Scabbers (oss veterligen) inte tidigare varit aggressiv (som råtta åtminstone...) och det kanske därigenom var svårt för Ron att förutse attacken. Goyle kom dessutom in objuden i vagnen och gav inte Ron någon tid att hinna kontrollera Scabbers. Min bedömning är att även om Ron skulle anses ha varit vårdslös, bör skadeståndet jämkas med hänsyn till att Goyle de facto var på väg att snatta godis och därigenom själv var medvållande till Scabbers attack.
 
Vad tycker ni - borde marknadsföringen av Bertie Botts bönor vara tydligare och borde Ron ha bättre koll på sin råtta? Öppet för diskussion!
 
Nästa vecka är vi ÄNTLIGEN på Hogwarts och jag ska göra mitt bästa för att hitta juridiska problem hos sorteringshatten!
 

Resan från perrong ni...

12 Läs mer >>
Jag vill börja detta inlägg med att tacka alla som läst och kommenterat på de första inläggen. Under det första dygnet hade bloggen nästan 1 500 unika besökare, vilket är helt fantastiskt. Jag tror inte att jag hade så många unika besökare totalt under de fyra år jag skrev en personlig blogg. Underbart att se att Harry Potter fortfarande går hem i stugorna.
 
För att fira denna framgång har jag bestämt mig för att analysera kapitel 2 lite tidigare än tänkt. Som utlovat kommer det att fokuseras på skadeståndsrättsliga aspekter. Jag vill därför tillägna detta inlägg Mårten Schultz, professor med skadeståndsrätt som specialitet, utan vars twittrande om denna blogg jag säkert inte haft mer än 50 besökare. 
 
Kapitel 2 då, "glaset som försvann". Nästan tio år har gått sedan Dumbledore dumpade Harry på Dursleys trappa, och vi får omgående veta att detta inte varit tio lyckliga år för Harry. Han blir konstant retad av sin kusin Dudley, som är minst sagt favoriserad av sina föräldrar. Det där med lämplig som vårdnadshavare kan, som sagt, minst sagt ifrågasättas. Jag ska dock inte upprepa mig i den analysen, utan istället vill jag fästa fokus på den episod som inträffar när Harry för en gångs skull får följa med och fira Dudleys födelsedag. Familjen spenderar dagen på en djurpark, där Harry - utan att själv veta hur - lyckas få glaset till en fönsterbur att försvinna. En boaorm, som Harry strax dessförinnan pratat med, tar sig ut varpå allmän panik givetvis utbryter.
 
För att kunna prata skadeståndsrätt måste vi naturligtvis ha någon form av skada. Eftersom glaset till buren försvinner har vi tveklöst en sakskada som måste ersättas, d.v.s. kostnaden för nytt glas. Dessutom verkar ormen försvinna (i alla fall verkar denna ha siktet inställt på Brasilien), så förlusten av den utgör också en sakskada. Troligtvis har djurparken någon försäkring som täcker skador på burarna och kanske också förlusten av ormen, men om inte så kan de vilja få ersättning från annat håll (liksom ett försäkringsbolag kan vilja utöva regressrätt, d.v.s. kräva in de pengar de utbetalat för skadan, från skadevållaren). Möjligen skulle vi också kunna ha att göra med personskador, om några besökare blir så chockade att de drabbas av psykiska besvär som kräver läkarvård, men den tanken är omgärdad av så många om och men att jag lämnar den åt sidan. Skadestånd, om förutsättningarna för sådant är uppfyllda, ska betalas av skadevållaren, d.v.s. den som orsakat skadan. Det råder inga större tvivel om att detta objektivt sett är Harry, som genom sina magiska krafter (om än omedvetet) får glaset att försvinna. Att det finns ett orsakssamband mellan Harrys handlande och skadan ser jag som ganska klart - om man trollar bort ett glas är det en förutsebar följd att ägaren av glaset orsakas en skada i form av kostnad för nytt glas. Att ormen, som befunnit sig i buren, försvinner ur den när glaset försvinner är inte lika självklart, men fortfarande tillräckligt förutsebart för att s.k. adekvat kausalitet ska föreligga.
 
Utgångspunkten inom skadeståndsrätten är dock att det inte är tillräckligt att ha orsakat en skada, utan detta måste enligt 2 kap 1 § i skadeståndslagen (nedan SkL) ha skett genom ett handlande som varit om inte uppsåtligt så åtminstone vad vi på juridiska kallar culpöst (vårdslöst, försumligt, oaktsamt - eller på ren svenska, jäkligt klantigt). Harry måste på något sätt kunna lastas för den skada han orsakat, eftersom rena olyckshändelser inte medför skadeståndsansvar. Att bedöma huruvida någon agerat culpöst är ofta bland det klurigaste inom skadeståndsrätten, och ingenting jag ska gå in på i detalj här. I sammanhanget bör det räcka att konstatera att Harry, som varit omedveten om vad han gjort, knappast kunde ha handlat på något annat sätt och därmed heller inte kan lastas för sitt handlande. Det blir alltså svårt att kräva Harry på någon ersättning.
 
Frågan är dock inte färdiganalyserad där, utan vi går vidare till de personer som tog med Harry till djurparken - Vernon och Petunia Dursley. I svensk rätt finns något som vi kallar principalansvar, vilket innebär att man under vissa omständigheter får ansvara för någon annans försummelse. Enligt 3 kap 5 § 1 st p.5 SkL har föräldrar numera ett principalansvar för skador som deras barn orsakar genom brott (aktuellt brott här skulle t.ex. kunna vara skadegörelse). Detta principalansvar förutsätter dock att barnet anses skadeståndsskyldigt. Eftersom min bedömning är att så inte är fallet kan Dursleys inte på denna grund åläggas något skadeståndsansvar. Det är emellertid möjligt att de blir skadeståndsskyldiga på grund av eget vållande. Man skulle kunna se det hela som att de orsakat skadan genom att ta med Harry till djurparken. Det ska då ha varit vårdslöst att ta med Harry till djurparken. Återigen en culpabedömning, den här gången bra mycket intressantare! Fanns det en risk med att ta med Harry till djurparken? Ja, kanske. Till skillnad från Harry själv vet de om att Harry är en trollkarl. Harry har tidigare fått sitt hår att växa tillbaka över en natt, lyckats krympa en tröja han inte velat ha, samt lyckats flyga upp på ett skoltak. Att något märkligt skulle kunna hända kan de alltså inte ha varit ovetandes om - faktum är att de tycks ha varit högst medvetna om detta, eftersom Vernon tar Harry åt sidan inför besöket och varnar honom för att ställa till med något trassel. Det har alltså funnits en risk för skada, som Dursleys har insett. Storleken på denna kan dock ha varit svår för Dursleys att förutse - tidigare har det trots allt, som nämnts, rört sig om ganska harmlösa saker såsom att få fula tröjor att krympa. Har det funnits möjlighet att förhindra skadan? Tja, de kunde ju ha lämnat Harry hemma. Frågan är väl dock om detta verkligen står i rimlig proportion till risken för skada. Att alltid lämna någon inlåst hemma för att den potentiellt skulla kunna orsaka skada är nog i mitt tycke lite väl långtgående. Dursleys har heller inte själva några magiska krafter varigenom de skulle kunna försöka kontrollera Harrys magi. Som ni märker lutar jag - min avsky för Dursleys till trots - åt att låta de undgå skadeståndansvar.
 
Vad tycker ni? Vidare diskussionsfrågor - borde ministeriet ha bättre kontroll på vad underåriga trollkarlar och häxor företar sig? Skadan skulle ju faktiskt ha kunnat blivit stor, t.ex. om ormen varit inställd på att ha ihjäl så många människor som möjligt istället för att bege sig till Brasilien. Hade culpabedömningen avseende Dursleys blivit annorlunda om de själva haft magiska krafter? Om personskador uppstått, skulle djurparken kunna hållas ansvarig genom någon form av strikt ansvar (d.v.s. ansvar oberoende av vårdslöshet) då de tjänar pengar på farliga djur? Fritt fram att diskutera och ha synpunkter!
 
I nästa kapitel, Breven från ingen, kommer jag att bjuda på en analys över rätten att konfiskera annans post! Hoppas ni är med mig då.

Glaset som försvann