Den hemliga dagboken

Kära läsare, efter 973 dagars väntan mellan det förra och förrförra inlägget klarar ni er denna gång med 10 dagars väntan! Fortsätter jag förbättra mig i denna takt är vi snart nog nere på 20 minuters väntan mellan inläggen... skämt åsido, otroligt roligt att vara igång igen och fantastisk respons. Tack till alla er som läst, kommit med glada tillrop på facebook, twitter och inte minst i fikarummet (har världens bästa kollegor)! Med detta sagt så slänger vi oss rakt in i kapitel 13, "Den hemliga dagboken".
 
Det här kapitlet gömmer massor av härlig juridik, och jag vill börja med ett par mindre nedslag innan vi kastar oss över den riktiga godbiten. Kapitlet inleds med att Harry och Ron hör vaktmästaren Filch svära över en översvämmning som visar sig vara orsakad av det oförglömliga spöket Missnöjda Myrtle. Vi får snart nog veta att stackars Myrtle fått ett utbrott av att någon kastat en bok i huvudet på henne när hon gömt sig i ett avlopp (fräscht...), vilket föranleder Harry att påpeka att det väl knappast kan göra ont på henne eftersom saker bara flyger rätt igenom henne. Detta är verkligen inte rätt sak att säga till Myrtle, och jag menar nu inte att ni ska gå runt och kasta saker på spöken (om chansen skulle infinna sig). Rent juridiskt har Harry dock en liten poäng, men samtidigt inte. Kastar man en bok i huvudet på en människa kan man utgå ifrån att denna kommer att få ont (smärta) och i värsta fall till och med få skador (i alla fall om det är en tung bok, som t.ex. lagboken. Ett av många skäl till att inte kasta lagbok). Bingo, misshandel in på kontot! Myrtle däremot kommer omöjligt att drabbas av någon skada eller smärta eftersom boken, tja, far rakt igenom henne. Detta innebär dock inte med nödvändighet att agerandet är straffritt. Om man t.ex. antastar eller beter sig hänsynslöst mot någon utan att smärta uppstår kan man fortfarande dömas för ofredande. Straffet är förvisso typiskt sett lägre än för misshandel, men still - kasta in böcker på någon. Inte ens på spöken. 
 
Vidare i kapitlet; det blir Alla hjärtans dag, och Gyllenroy Lockman, detta otroliga stolpskott till lärare, får den briljanta idén att dvärgar ska springa runt i slottet hela dagen och leverera s.k. Valentinsånger. Stackars Harry blir påhoppad och fasthållen av en av dessa otrevliga små krabater, och tvingas lyssna på en hemsk dikt skriven till honom (skämskudde deluxe). Utöver denna förödmjukelse kan vi tänka oss en rad brott som begås mot Harry i denna situation - beroende på exakt hur lång tid eländet pågår kanske närmast olaga tvång eller ofredande. Oaktat vilket måste jag återigen - troligen för hundrade gången - ifrågasätta hur denna skola egentligen styrs.
 
Slutligen når vi kapitlets klimax, både händelsemässigt och juridiskt. Harry förstår till slut hur den till synes blanka dagboken fungerar och tas med in i Tom Riddles - ni vet vems - minnen från en kväll 50 år tidigare. Tyvärr är ju Riddle något av en manipulationens mästare och visar bara Harry det han vill att Harry ska se, varpå denne såklart (det är trots allt en tolvårig, inte supersmart kille vi pratar om) drar vad som framstår som rimliga slutsatser. Dessa slutsatser kan sammanfattas med att Harry felaktigt tror att det är hans hjälte Hagrid som öppnat Hemligheternas kammare och bussat att monster på en stackars flicka, vilket resulterat i flickans död. Mycket olyckligt! Som vi får veta i kommande kapitel leder detta till tråkiga konsekvenser för Hagrid, och vi är nog många här som blir lätt förbannade på Tom Riddle när sanningen uppdagas. Kan man inte STÄMMA den jäkeln för detta falska angiveri!?
 
Jodå, det går alldeles utmärkt! I 15 kap. 6 § brottsbalken finns brottet falsk angivelse,och i 15 kap. 7 § brottsbalken finns det liknande brottet falsk tillvitelse. Skillnaden de två brotten ligger princip i att falsk angivelse förutsätter att den falska anklagelsen lämnas i syfte att den utpekade ska bli åtalad och fälld, medan det för falsk tillvitelse räcker att man hos polis, åklagare eller annan myndighet felaktigt anklagar någon för brott. I detta fall är Riddles främsta syfte till synes att få Hagrid relegerad från skolan, så jag kan tänka mig att ge honom the benefit of the doubt och nöja mig med falsk tillvitelse. Ett eventuellt problem i sammanhanget är kravet på att tillvitelsen (dvs.beskyllningen) sker till en myndighet. Vi har tidigare varit inne på oklarheterna beträffande hur och av vem Hogwarts egentligen styrs, och här kan det beroende på svaret bli så att det trots allt inte går att döma Riddle för falsk tillvitelse. Skulle den situationen uppkomma skulle jag ändå inte säga att loppet är kört, utan med största sannolikhet kan man istället gå på Riddle genom förtalsregeln i 5 kap. 1 § brottsbalken. Här bör man dock komma ihåg att straffet för falsk tillvitelse är fängelse i högst två år, medan normalgraden av förtal är böter. Situationen kan dock räddas (om man nu intar ett brottsofferperspektiv) genom att klassificera detta fall som grovt förtal, varpå straffskalan höjs till böter eller fängelse i högst två år. 
 
Skulle man nu komma runt kravet på att angivelsen skett till en myndighet inställer sig frågan vilken påföljd som kan dömas ut för detta ohederliga angiveri. Straffskalan är som sagt fängelse i högst två år. Hur ska man då bestämma om en viss gärning är värd en månads fängelse (nedre delen av straffskalan) eller hela två år? Högsta domstolen avgjorde ett fall om falsk tillvitelse 2015 (googla NJA 2015 s. 1008 om ni är intresserade) och har gett viss vägledning. HD hänvisar i fallet till 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken, där det uttalas att domstolen vid straffvärdebedömningen generellt ska beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som hen haft. I det aktuella fallet tog Högsta domstolen fasta på att den tilltalade i fallet vid upprepade tillfällen till polisen hade anklagat en person för våldtäkt. Dessa anklagelser ledde till att den utpekade frihetsberövades. Mot bakgrund av detta bestämdes straffvärdet till tio månaders fängelse. Applicerat på Tom Riddle skulle jag spontant kunna tänka mig ett liknande straffvärde, eller till och med något högre. Han anklagar Hagrid för att ha orsakat ett barns död, med full insikt om att denna anklagelse kommer att leda till att Hagrid relegeras från skolan - något som också blir fallet. Med all sannolikhet har han också varit införstådd med risken för att Hagrid kunde ha landat in i Azkaban (fängelse) om inte högre makter (läs: Dumbledore) hade ingripit. 
 
Om vi utgår ifrån att det blir ett straffvärde om tio månaders fängelse för Riddles gärning, blir detta då påföljden? Nej, så enkelt är inte det svenska påföljdssystemet! Efter straffvärde ska vi få fram ett s.k. straffmätningsvärde. Detta görs huvudsakligen genom att ev. ungdomsrabatt (om gärningsmannen är under 21 år vid brottet) räknas av. Därutöver kan vissa andra personliga förhållanden ge ytterligare reduktion (se 29 kap. 5 § brottsbalken), medan återfall i brott under vissa förhållanden kan göra att straffmätningsvärdet blir högre än straffvärdet. I Riddles fall får vi utgå ifrån att han vid denna tidpunkt, då han var 15 år gammal, var ostraffad (om än inte oskyldig...). Enligt fast praxis innebär detta 4/5 reduktion på straffvärdet. 10 månader gånger kvarstående 1/5 ger oss ett straffmätningsvärde om 2 månaders fängelse. Jahapp, då får han sitta inlåst två månader då? Näpp, inte med nödvändighet! Om strafffmätningsvärdet är under tolv månaders fängelse undviker vi nämligen i möjligaste mån fängelse. Bara om återfall i brott eller brottets s.k. art utesluter villkorlig dom eller skyddstillsyn döms fängelse ut. För ungdomar är kraven ännu hårdare - är man under 18 år krävs synnerliga skäl för att döma till sluten ungdomsvård, som är varianten på fängelse för personer under 18 år. När straffmätningsvärdet är så lågt som två månader är det praktiskt taget uteslutet att anse synnerliga skäl föreligga. Med största sannolikhet hade Riddle därmed klarat sig med ungdomsvård eller ungdomstjänst i detta fall. 
 
Om vi för en stund bortser från Riddles ungdom och utgår ifrån att han var 21 år när han gjorde sig skyldig till falsk tillvitelse - vad hade hänt då? Ja, vi hade troligen haft ett straffmätningsvärde som hade sammanfallit med straffvärdet om tio månaders fängelse. Förutsatt att han varit tidigare ostraffad hade vi alltså fortsatt haft en presumtion mot fängelse, dvs. straffet ska i första hand bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Frågan är då om brottslighetens art hade lett till något annat.
 
"Brottslighetens art" är ett av de mest svårgreppbara begreppen i det svenska påföljdssystemet och något som de flesta domare jag känner tycker är svårt att pedagogiskt förklara i domarna. Kortfattat kan man säga att framför allt lagstiftaren, och kanske i någon mån domstolarna, ansett att vissa brott måste särbehandlas och leda till fängelse trots att straffvärdet är lågt. Man säger då att brottets art är sådan att fängelse är nödvändigt. Ofta är det fråga om svårupptäckta brott eller särskilt samhällsfarliga brott. För att komplicera bilden ytterligare säger man att vissa brott har ett högt artvärde, vissa ett medelhögt, några ett visst artvärde och några inget artvrde alls. Ju högre artvärde, desto lägre måste straffvärdet vara för att man ska klara sig undan fängelse. Exempelvis har mened - dvs. att ett vittne som avlagt ed medvetet ljuger inför domstol - ansetts ha ett mycket högt artvärde, varför fängelse oftast blir påföljden även när straffmätningsvärdet bara är en månads fängelse. Uppsåtliga bokföringsbrott däremot anses ha ett ganska lågt, men inte obefintligt, artvärde. För detta brott bestäms påföljden normalt till villkorlig dom med böter om straffvärde är några månaders fängelse, medan ett straffvärde på tio månaders fängelse kan medföra att man inte kan undvika fängelse.
 
Är då falsk tillvitelse ett artbrott? Med hänsyn till likheterna med mened är det lätt att tycka det, vilket Riksåklagaren också påpekade. Högsta domstolen kom dock i det ovannämnda fallet fram till att så inte är fallet. (I sammanhanget kan nämnas att detsamma enligt HD gäller för falsk angivelse, som nämndes ovan). Bland annat uttalade HD att falsk tillvitelse, liksom mened, många gånger ger tydligt uttryck för bristande respekt för rättsväsendet och menligt påverkar rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet. Dock, säger HD, rör det sig i regel inte om uppenbart lagtrots av samma slag som vid mened och risken för att den felaktiga uppgiften ska få allvarliga konsekvenser är typiskt sett lägre.
 
Personligen måste jag säga att jag inte finner HD:s domskäl helt övertygande. I stackars Hagrids fall verkar det i och för sig ha varit en otroligt undermålig utredning som ledde fram till att han relegerades, och jag vill nog påstå att en ordentligare granskning snabbt hade lett fram till att Hagrids förvisso sjukt äckliga monsterkompis knappast kunde ha orsakat flickans död. Likväl har vi idag en mängd fall där till synes trovärdiga och tillförlitliga uppgifter från en målsägande, tillsammans med viss stödbevisning, kan vara fullt tillräckligt för att döma någon för allvarliga brott. Utan att skrämma upp någon för mycket - jag tror trots allt inte att vi har supermånga oskyldigt dömda i svenska fängelser - kan falska anklagelser alltså mycket väl leda till allvarliga konsekvenser på samma sätt som mened. 
 
Okej hörrni, det här blev ju fasansfullt långt. Lite grand som det blir varje gång jag får för mig att försöka vara superpedagogisk när jag i mina domar ska förklara varför det blir en viss påföljd... men med detta sagt, ta det lugnt med era anklagelser ute i världen! I nästa inlägg ska vi stifta bekantskap med en av seriens minst omtyckta karaktärer, Cornelius Fudge (aka HP-världens svar på Donald Trump)!

Duellklubben

Bästa läsare! Sommaren går mot sin slut och vad återuppstår som en fågel Fenix då om inte den här bloggen? Det har varit en lång tystnad här, men det ska vi råda bot på. Jag hoppas att ni alla (d.v.s. ni troligtvis ca fem kvarvarande tappra läsare) har haft en strålande och riktigt nördig sommar. Personligen har det varit upp och ner, och en del av tystnaden här har berott på att min mormor tråkigt nog gått bort. Även om vi alla trogna Harry Potter-fans vet att "death is but the next great adventure", så är det alltid sorgligt att förlora närstående. Min mormor beundrade nästan allt jag gjorde oförtjänt mycket och hade hon lärt sig internet hade hon garanterat följt den här bloggen maniskt (oaktat att hon aldrig läste Harry Potter och inte var jurist). Så mormor - this one is for you.
 
Detta kapitel innehåller inte jättemycket av juridisk leverans, men jag tänkte peka på ett par situationer där man återigen höjer på ögonbrynen ur ett straffrättsligt perspektiv. Efter överfallet på Colin Creevey är Ron och Hermione inte sena med att börja koka polyjuice-elixir, för att kunna maskera sig som Slytherinelever och få sin huvudmisstänkte nemesis Draco Malfoy att erkänna att det är han som öppnat hemligheternas kammare och släppt löst ett monster i skolan. För att komma åt de nödvändiga ingredienserna iscensätter de tillsammans med Harry en liten incident på en av Snapes lektioner (låter lagom farligt). Harry skjuter av en fyrverkeripjäs som skapar totalt kaos i klassrummet (och troligen inkluderar åtminstone ofredande då ett antal klasskamrater blir nedstänkta av trolldrycker och får diverse kroppsdelar uppsvälda), men den typen av fjuttiga händelser är vi ju numera mer än vana vid! (Det är en himla tur att man i Sverige blir straffmyndig först vid 15 år - alla incidenter i svenska skolor skulle utan tvivel kunna sysselsätta ett antal polismyndigheter, åklagarmyndigheter och tingsrätter många gånger om). I villervallan passar Hermione på att slinka in på Snapes kontor och stjäla lite nödvändiga ingredienser - självklart efter att ha konstaterat att det är bäst om hon gör det, eftersom hennes brottsregister är tomt, till skillnad från Rons och Harrys. Smart tjej det där, som redan vid 12 års ålder har hon förstått betydelsen av återfall vid påföljdsbestämning. (En kortare utvikning här för er som inte är jurister: i Sverige gäller den ordningen att när man funnit att någon gjort sig skyldig till ett brott fastställs ett straffvärde för brottet - t.ex. har en misshandel av normalgraden ofta ett straffvärde på en eller ett par månaders fängelse. Straffvärdet behöver emellertid inte sammanfalla med den faktiska påföljden. Återfall är en sådan faktor som kan medföra att den faktiska påföljden blir strängare än vad straffvärdet fastställs till. Vid återfall kan dessutom ett brott som, om det vore första gången det förövades, hade lett till villkorlig dom medföra att påföljden istället blir fängelse.) Själva brottet är inte mycket att säga om - Rowling ger oss här ett skolboksexempel på stöldbrottet, som akademiskt dessvärre är helt ointressant. Ibland önskar man dock att det fanns en ansvarsfrihetsgrund motsvarande "ändamålet helgar medlen". Eller bara en allmän ansvarsfrihetsgrund för personer som Hermione.
 
Efter attacken på Colin Creevey har såklart skolans klantskalle nummer 1, Gyllenroy Lockman, en ny idé på hur eleverna ska skyddas. Han startar en duellklubb. Det hade ju kunnat vara en ganska bra idé (bortsett från att basilisken knappast, till skillnad från Voldemort, hade besegrats av Expelliarmus), om det nu inte vore för att det är just Lockman som gör ett tarvligt försök att leda det hela. Med Snape som "assistent" kan det naturligtvis inte sluta med annat än katastrof. Ingen elev tycks lyssna på instruktionen "avväpna" utan attackerar glatt varandra med såväl trollformler som med hederliga mugglarbrottargrepp. Återigen tvingas man konstatera att Hogwarts lärarlag inte bara tillåter fysiska angrepp mellan elever, utan till och med orsakar situationer där elever riskerar att fara illa. Hogwarts skulle knappast klara sig bra om Skolinspektionen kom på besök.
 
Efter att Draco Malfoy, med Snapes hjälp och goda minne, frammanat en orm utnyttjar Harry sina ormviskar-skills och stoppar den från att attackera den mugglarfödda Justin. Tråkigt nog förstår ingen vad Harry säger utan tror att han bussar ormen på Justin.Detta leder till en för Harry tämligen jobbig situation den efterföljande tiden. Bland annat får vi genom Harry bevittna hur Justins fellow Hufflepuffare Ernie anklagar Harry för att vara en svartkonstnär, och förtal ca nummer femhundrasjutton är ett faktum. Ni kan det vid det här laget, right? 5 kap 1 § brottsbalken. INTE okej att måla ut någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt leverne, och här målar Ernie ut Harry som skyldig till flertalet mordförsök. Någon skyldighet för Ernie att uttala sig fanns knappast. Ernie kan dock undgå ansvar, om det var försvarligt att lämna uppgiften och uppgiften antingen var sann eller han hade skälig grund att tro att den var sann. Med lite god vilja kan man väl kanske i och för sig tycka att han hade skälig grund för misstanken - av skäl vi senare får reda på befann sig ju Harry först på plats både när mrs Norris och sedan Justin hittades förstenade, och därtill visar han sig vara en ormviskare.Däremot ställer jag mig högst tveksam till om uppgiften är försvarlig. Att anklaga någon för att vara en potentiell mördare - Ernie jämställer till och med Harry med Voldemort himself - är ingen liten anklagelse. Det sker dessutom i ett läge där inga formella misstankar finns mot Harry och inget annat än indiciebevisning och rykten stödjer teorierna om Harry som Slytherins arvtagare och den som attackerat andra elever. Nej people - avhåll er från att sprida grova anklagelser utan starkt stöd. Åtminstone om ni är över femton år.
 
Även om ni är under femton år finns det dock anledning att iaktta försiktighet med vilka lögner och rykten ni sprider. Att Ernie straffrättsligt inte skulle kunna fällas för förtal hindrar nämligen inte att han kan förpliktas att utge skadestånd för kränkning till Harry enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen - "den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.". Eftersom förtal är ett ärekränkningsbrott är det fråga om ett angrepp på Harrys ära. Kränkningen ska även ha en viss grad av allvarlighet, vilket sannolikt är uppfyllt med hänsyn till typen av anklagelser det är fråga om här. Men so what tänker ni, Ernie är typ 12 år och har väl i alla fall inga galleoner att betala med? Nä, det är nog sant. Tur då att vår kära lagstiftare har försett oss med möjligheten att kräva ut en del av skadeståndet - närmare bestämt en femtedels prisbasbelopp för varje skadehändelse, vilket för närvarande är 8 900 kr (uppskattningsvis ca 65 galleoner!) - från Ernies vårdnadshavare. Det krävs inte att Ernies vårdnadshavare på något sätt uppmanat eller sanktionerat till Ernies handlande, utan ansvaret gäller oberoende av s.k. culpa. Det här är en relativt ny bestämmelse som är mycket omdebatterad och har anklagats för att vara populistisk. Viss möjlighet att jämka ansvaret finns - i lagtexten uttrycks att det ska vara "uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott.". I praktiken brukar detta betyda att om barnet t.ex. bara bor hos den ena föräldern, eller har omhändertagits enligt LVU, kan man undgå ansvar. Jämkningsregeln tillämpas dock restriktivt, så i de allra flesta fall tvingas föräldern betala. Vore jag ombud för Ernies föräldrar i denna situation skulle jag argumentera för att det är skolans personal - under vilkas uppsikt Ernie ju bor konstant under terminerna - som är de som faktiskt utövar vårdnaden över honom. Jag är dock tveksam till om en domstol skulle köpa det, mot bakgrund av den restriktiva tillämpningen av jämkningsregeln. Regeln kan alltså, något raljerande, sägas vara sådan att är du en kass förälder får du pröjsa, men är du riktigt jäkla usel och helt har avsagt dig kontakten slipper du undan. (No offense mot dem som verkligen kämpat men misslyckats med att själva få ordning på sina barn - jag förstår att det inte är det lättaste alla gånger. Jag är dock skeptisk till lagbestämmelsen, som jag tycker har ett gott syfte men alltför ofta riskerar att slå fel).
 
Vi har nu tagit oss en bra bit mer än halvvägs genom Hemligheternas kammare - woho! Dessvärre märker jag att många frågeställningar återkommer (min mamma påstår att alla HP-böcker är ungefär likadana - jag brukar bestämt förneka detta, men visst, en liten poäng har hon). Bloggens framtid ser därför troligen ut som så att jag slutför Hemligheternas kammare kapitelvis, men går därefter över till att kronologiskt genom de fem kvarvarande böckerna dyka ner i vissa specifika delar som innehåller nya och intressanta juridiska frågeställningar. På så sätt blir det förhoppningsvis fler nya infallsvinklar och djupare analyser. Hoppas att ni har tålamod att vänta på det. Till nästa avsnitt - peace, love, law and Harry Potter!

Det piskande pilträdet

Nu har det återigen blivit ett alltför långt uppehåll här. Hög tid att vi tar oss tillbaka till Hogwarts! Passande nog är det också vad Harry, Ron och fyra av Rons syskon ska göra. Innan vi sätter igång vill jag dock passa på att dedikera det här avsnittet till Jessika van der Sluijs, en fantastiskt härlig människa, jurist och HP-fan som nyligen blivit professor. Stort grattis Jessy - du kommer bli minst lika kickass som professor McGonagall!
 
Det här året hinner Harry inte ens ta sig tillbaka till Hogwarts innan kaoset är igång. De facto tar han sig överhuvudtaget inte igenom spärren till perrong 9 och 3/4. På något magiskt (pun intended) vis har spärren förseglat sig när han och Ron ska ta sig igenom den. I kaoset som uppstår skriker Harrys uggla Hedwig högt och någon muttrar något om "djurplågeri". Här har vi kapitlets första juridiska koppling! Jag hatar när folk använder juridiska termer på ett felaktigt sätt. Alltså verkligen, jag får utslag. Det är såklart oerhört drygt och överlägset av mig, men ändå. Vad är då djurplågeri i juridisk mening? Svaret hittar vi i brottsbalkens 16 kapitel, 13 §. Djurplågeri föreligger om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande. Att krascha in i en stenhård vägg med en uggla skulle väl i och för sig kunna gå in under "på annat sätt". Med tanke på att Hedwig befann sig i sin bur har jag dock svårt se att någon fysisk skada skulle ha uppkommit. Det skulle då möjligen vara om kraschen skrämmer henne så mycket att hon får psykiska skador av det (känns spontant något svårbevisat). I vilket fall som helst faller det hela på det s.k. subjektiva rekvisitet, d.v.s. att gärningen ska ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Kraschar Harry in i spärren med uppsåt att utsätta Heddwig för lidande? Knappast. Är det grovt oaktsamt att försöka ta sig igenom en spärr som fungerade utmärkt förra året och som resten av Rons familj just tagit sig igenom utan några skador? Nej. Slutsats, vi är inte i närheten av något djurplågeri. Mycket oförskämt av mugglaren att gå runt och skrika ur sig falska anklagelser på detta sätt. Det är nästan så att man blir lite sugen på att anmäla personen ifråga för förtal.
 
Efter att inte ha kommit igenom spärren och klockan har passerat elva drabbas Harry och Ron av viss panik. Panik, som vi alla kanske upplevt någon gång, får oss att begå dumma handlingar. Ron imponerar dock för en gångs skull och informerar Harry om att enligt paragraf 19 ("eller vilken det nu är i nån lag om undantag från...") har omyndiga trollkarlar rätt att utöva magi i nödsituationer. Med stöd av det, något bristfälliga, resonemanget bestämmer sig Harry och Ron för att ta den flygande Ford Anglian och helt sonika flyga till Hogwarts. Sagt och gjort. Tråkigt nog verkar Ron inte ha gjort någon vidare djupdykning i vad begreppet nöd i juridisk mening innebär. I svensk rätt förekommer begreppet som en ansvarsgrund både inom straffrätten och inom skadeståndsrätten. Begreppet återfinns i brottsbalken när det kommer till straffrätten men har ingen motsvarighet i skadeståndslagen. Något förenklat kan dock sägas att det skadeståndsrättsliga begreppet är likvärdigt med det straffrättsliga. "Nöd" definieras i 24 kapitlet 4 § brottsbalken som en situation när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. No offense Harry och Ron - jag förstår att det är en mycket obehaglig situation att riskera att missa den briljanta festmåltiden på Hogwarts - men det utgör knappast ett hot mot liv, hälsa eller egendom. Sen kan man ju såklart tycka att rätten till festmåltider borde vara ett av rättsordningen skyddat intresse (otroligt juridiskt uttryck förresten), men jag ställer mig ytterst tveksam till att så är fallet. Vore jag advokat för Harry och Ron efter denna incident skulle jag dock försöka trycka på brist i uppsåtsfrågan när det kommer till nöd. Nu blir det ganska komplicerad straffrätt av detta, men förutom att uppsåt måste föreligga till de direkta handlingar som utförts - t.ex. till att ha ihjäl en annan människa om man ska kunna dömas för mord - krävs också uppsåt i förhållande till att någon ansvarsfrihetsgrund inte förelegat. Här trodde Harry och Ron att en nödsituation förelåg, och man kan åtminstone diskutera om det verkligen ska gå ut över två 12-åringar att skolan eller deras vårdnadshavare inte tydligt förklarat i vilka situationer de får använda magi utanför skolan så länge de är omyndiga.
 
Som om de inte haft nog med problem denna dag avslutas dessutom bilfärden med att de slungas rakt in i ett våldsamt träd - det ökända piskande pilträdet. Harry och Ron klarar sig utan allvarligare fysiska skador, men sämre går det för Rons trollstav och för bilen. Här vill man såklart att någon ska få betala för eländet. Typ ett stort, rikt försäkringsbolag. Harry och Ron blir lite "ömma och blåslagna", vilket kan klassas som fysiska personskador. Sådana kan ersättas ur den trafikförsäkring som är obligatorisk att ha om man är ägare av en bil, vilket följer av 10 § 1 st trafikskadelagen. En förutsättning för detta är att bilen är i trafik när olyckan inträffar. Med tanke på den mycket generösa tolkning av begreppet "i trafik" som Högsta domstolen gjort (t.ex. ersättning till en person som halkade och slog sig när han skrapade rutorna på bilen) är det nog ingen tvekan om att det kravet är uppfyllt. Värre blir det med trollstaven och bilens skador, eftersom detta är s.k. sakskador (att skilja från personskador). Sådana ersätts bara ur trafikförsäkringen om de uppkommit till följd av trafik med annat motordrivet fordon, och det är föraren av det andra fordonet som är vållande (d.v.s har orsakat skadan). Ett piskande pilträd är inget motordrivet fordon. Här får Harry och Ron - och kanske framför allt mr Weasley såsom ägare av bilen - hoppas att han istället har en s.k. halvförsäkring eller helförsäkring som täcker denna typ av skador. Slutligen bör även nämnas att det för försäkringsbolagets del finns en möjlighet att kräva att ersättningen för personskadorna jämkas med hänsyn till medvållande från Harry och Rons sida. Sådan jämkning kan ske om de uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har medverkat till skadorna. Normalt brukar jämkning ske om en förare t.ex. varit rattfull eller på annat allvarligt sätt brutit mot trafikregler och därigenom bidragit till skadorna. Det kan förvisso anses som ganska klantigt att köra en olagligt förtrollad bil när man är 12 år och inte riktigt har tillräcklig magisk kunskap för att hantera oväntade situationer, men jag är tveksam till att det kvalificerar sig som grovt oaktsamt, vilket är ett högt ställt krav.
 
Vad tycker ni - hur hade ni agerat om ni vore advokater för Harry och Ron och skulle försvara deras beslut att ta bilen till Hogwarts? Hade ni som företrädare för ett försäkringsbolag varit sugna på att betala ersättning för skadorna som det piskande pilträdet? Här finns mycket att diskutera och kommentarfältet är the place to be!
 
I nästa avsnitt ska vi stifta närmare bekantskap med en av seriens verkliga original - professor Gilderoy Lockhart!