1 Läs mer >>
Bästa läsare! Sommaren går mot sin slut och vad återuppstår som en fågel Fenix då om inte den här bloggen? Det har varit en lång tystnad här, men det ska vi råda bot på. Jag hoppas att ni alla (d.v.s. ni troligtvis ca fem kvarvarande tappra läsare) har haft en strålande och riktigt nördig sommar. Personligen har det varit upp och ner, och en del av tystnaden här har berott på att min mormor tråkigt nog gått bort. Även om vi alla trogna Harry Potter-fans vet att "death is but the next great adventure", så är det alltid sorgligt att förlora närstående. Min mormor beundrade nästan allt jag gjorde oförtjänt mycket och hade hon lärt sig internet hade hon garanterat följt den här bloggen maniskt (oaktat att hon aldrig läste Harry Potter och inte var jurist). Så mormor - this one is for you.
 
Detta kapitel innehåller inte jättemycket av juridisk leverans, men jag tänkte peka på ett par situationer där man återigen höjer på ögonbrynen ur ett straffrättsligt perspektiv. Efter överfallet på Colin Creevey är Ron och Hermione inte sena med att börja koka polyjuice-elixir, för att kunna maskera sig som Slytherinelever och få sin huvudmisstänkte nemesis Draco Malfoy att erkänna att det är han som öppnat hemligheternas kammare och släppt löst ett monster i skolan. För att komma åt de nödvändiga ingredienserna iscensätter de tillsammans med Harry en liten incident på en av Snapes lektioner (låter lagom farligt). Harry skjuter av en fyrverkeripjäs som skapar totalt kaos i klassrummet (och troligen inkluderar åtminstone ofredande då ett antal klasskamrater blir nedstänkta av trolldrycker och får diverse kroppsdelar uppsvälda), men den typen av fjuttiga händelser är vi ju numera mer än vana vid! (Det är en himla tur att man i Sverige blir straffmyndig först vid 15 år - alla incidenter i svenska skolor skulle utan tvivel kunna sysselsätta ett antal polismyndigheter, åklagarmyndigheter och tingsrätter många gånger om). I villervallan passar Hermione på att slinka in på Snapes kontor och stjäla lite nödvändiga ingredienser - självklart efter att ha konstaterat att det är bäst om hon gör det, eftersom hennes brottsregister är tomt, till skillnad från Rons och Harrys. Smart tjej det där, som redan vid 12 års ålder har hon förstått betydelsen av återfall vid påföljdsbestämning. (En kortare utvikning här för er som inte är jurister: i Sverige gäller den ordningen att när man funnit att någon gjort sig skyldig till ett brott fastställs ett straffvärde för brottet - t.ex. har en misshandel av normalgraden ofta ett straffvärde på en eller ett par månaders fängelse. Straffvärdet behöver emellertid inte sammanfalla med den faktiska påföljden. Återfall är en sådan faktor som kan medföra att den faktiska påföljden blir strängare än vad straffvärdet fastställs till. Vid återfall kan dessutom ett brott som, om det vore första gången det förövades, hade lett till villkorlig dom medföra att påföljden istället blir fängelse.) Själva brottet är inte mycket att säga om - Rowling ger oss här ett skolboksexempel på stöldbrottet, som akademiskt dessvärre är helt ointressant. Ibland önskar man dock att det fanns en ansvarsfrihetsgrund motsvarande "ändamålet helgar medlen". Eller bara en allmän ansvarsfrihetsgrund för personer som Hermione.
 
Efter attacken på Colin Creevey har såklart skolans klantskalle nummer 1, Gyllenroy Lockman, en ny idé på hur eleverna ska skyddas. Han startar en duellklubb. Det hade ju kunnat vara en ganska bra idé (bortsett från att basilisken knappast, till skillnad från Voldemort, hade besegrats av Expelliarmus), om det nu inte vore för att det är just Lockman som gör ett tarvligt försök att leda det hela. Med Snape som "assistent" kan det naturligtvis inte sluta med annat än katastrof. Ingen elev tycks lyssna på instruktionen "avväpna" utan attackerar glatt varandra med såväl trollformler som med hederliga mugglarbrottargrepp. Återigen tvingas man konstatera att Hogwarts lärarlag inte bara tillåter fysiska angrepp mellan elever, utan till och med orsakar situationer där elever riskerar att fara illa. Hogwarts skulle knappast klara sig bra om Skolinspektionen kom på besök.
 
Efter att Draco Malfoy, med Snapes hjälp och goda minne, frammanat en orm utnyttjar Harry sina ormviskar-skills och stoppar den från att attackera den mugglarfödda Justin. Tråkigt nog förstår ingen vad Harry säger utan tror att han bussar ormen på Justin.Detta leder till en för Harry tämligen jobbig situation den efterföljande tiden. Bland annat får vi genom Harry bevittna hur Justins fellow Hufflepuffare Ernie anklagar Harry för att vara en svartkonstnär, och förtal ca nummer femhundrasjutton är ett faktum. Ni kan det vid det här laget, right? 5 kap 1 § brottsbalken. INTE okej att måla ut någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt leverne, och här målar Ernie ut Harry som skyldig till flertalet mordförsök. Någon skyldighet för Ernie att uttala sig fanns knappast. Ernie kan dock undgå ansvar, om det var försvarligt att lämna uppgiften och uppgiften antingen var sann eller han hade skälig grund att tro att den var sann. Med lite god vilja kan man väl kanske i och för sig tycka att han hade skälig grund för misstanken - av skäl vi senare får reda på befann sig ju Harry först på plats både när mrs Norris och sedan Justin hittades förstenade, och därtill visar han sig vara en ormviskare.Däremot ställer jag mig högst tveksam till om uppgiften är försvarlig. Att anklaga någon för att vara en potentiell mördare - Ernie jämställer till och med Harry med Voldemort himself - är ingen liten anklagelse. Det sker dessutom i ett läge där inga formella misstankar finns mot Harry och inget annat än indiciebevisning och rykten stödjer teorierna om Harry som Slytherins arvtagare och den som attackerat andra elever. Nej people - avhåll er från att sprida grova anklagelser utan starkt stöd. Åtminstone om ni är över femton år.
 
Även om ni är under femton år finns det dock anledning att iaktta försiktighet med vilka lögner och rykten ni sprider. Att Ernie straffrättsligt inte skulle kunna fällas för förtal hindrar nämligen inte att han kan förpliktas att utge skadestånd för kränkning till Harry enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen - "den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.". Eftersom förtal är ett ärekränkningsbrott är det fråga om ett angrepp på Harrys ära. Kränkningen ska även ha en viss grad av allvarlighet, vilket sannolikt är uppfyllt med hänsyn till typen av anklagelser det är fråga om här. Men so what tänker ni, Ernie är typ 12 år och har väl i alla fall inga galleoner att betala med? Nä, det är nog sant. Tur då att vår kära lagstiftare har försett oss med möjligheten att kräva ut en del av skadeståndet - närmare bestämt en femtedels prisbasbelopp för varje skadehändelse, vilket för närvarande är 8 900 kr (uppskattningsvis ca 65 galleoner!) - från Ernies vårdnadshavare. Det krävs inte att Ernies vårdnadshavare på något sätt uppmanat eller sanktionerat till Ernies handlande, utan ansvaret gäller oberoende av s.k. culpa. Det här är en relativt ny bestämmelse som är mycket omdebatterad och har anklagats för att vara populistisk. Viss möjlighet att jämka ansvaret finns - i lagtexten uttrycks att det ska vara "uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott.". I praktiken brukar detta betyda att om barnet t.ex. bara bor hos den ena föräldern, eller har omhändertagits enligt LVU, kan man undgå ansvar. Jämkningsregeln tillämpas dock restriktivt, så i de allra flesta fall tvingas föräldern betala. Vore jag ombud för Ernies föräldrar i denna situation skulle jag argumentera för att det är skolans personal - under vilkas uppsikt Ernie ju bor konstant under terminerna - som är de som faktiskt utövar vårdnaden över honom. Jag är dock tveksam till om en domstol skulle köpa det, mot bakgrund av den restriktiva tillämpningen av jämkningsregeln. Regeln kan alltså, något raljerande, sägas vara sådan att är du en kass förälder får du pröjsa, men är du riktigt jäkla usel och helt har avsagt dig kontakten slipper du undan. (No offense mot dem som verkligen kämpat men misslyckats med att själva få ordning på sina barn - jag förstår att det inte är det lättaste alla gånger. Jag är dock skeptisk till lagbestämmelsen, som jag tycker har ett gott syfte men alltför ofta riskerar att slå fel).
 
Vi har nu tagit oss en bra bit mer än halvvägs genom Hemligheternas kammare - woho! Dessvärre märker jag att många frågeställningar återkommer (min mamma påstår att alla HP-böcker är ungefär likadana - jag brukar bestämt förneka detta, men visst, en liten poäng har hon). Bloggens framtid ser därför troligen ut som så att jag slutför Hemligheternas kammare kapitelvis, men går därefter över till att kronologiskt genom de fem kvarvarande böckerna dyka ner i vissa specifika delar som innehåller nya och intressanta juridiska frågeställningar. På så sätt blir det förhoppningsvis fler nya infallsvinklar och djupare analyser. Hoppas att ni har tålamod att vänta på det. Till nästa avsnitt - peace, love, law and Harry Potter!

Duellklubben

2 Läs mer >>
Nu har det återigen blivit ett alltför långt uppehåll här. Hög tid att vi tar oss tillbaka till Hogwarts! Passande nog är det också vad Harry, Ron och fyra av Rons syskon ska göra. Innan vi sätter igång vill jag dock passa på att dedikera det här avsnittet till Jessika van der Sluijs, en fantastiskt härlig människa, jurist och HP-fan som nyligen blivit professor. Stort grattis Jessy - du kommer bli minst lika kickass som professor McGonagall!
 
Det här året hinner Harry inte ens ta sig tillbaka till Hogwarts innan kaoset är igång. De facto tar han sig överhuvudtaget inte igenom spärren till perrong 9 och 3/4. På något magiskt (pun intended) vis har spärren förseglat sig när han och Ron ska ta sig igenom den. I kaoset som uppstår skriker Harrys uggla Hedwig högt och någon muttrar något om "djurplågeri". Här har vi kapitlets första juridiska koppling! Jag hatar när folk använder juridiska termer på ett felaktigt sätt. Alltså verkligen, jag får utslag. Det är såklart oerhört drygt och överlägset av mig, men ändå. Vad är då djurplågeri i juridisk mening? Svaret hittar vi i brottsbalkens 16 kapitel, 13 §. Djurplågeri föreligger om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande. Att krascha in i en stenhård vägg med en uggla skulle väl i och för sig kunna gå in under "på annat sätt". Med tanke på att Hedwig befann sig i sin bur har jag dock svårt se att någon fysisk skada skulle ha uppkommit. Det skulle då möjligen vara om kraschen skrämmer henne så mycket att hon får psykiska skador av det (känns spontant något svårbevisat). I vilket fall som helst faller det hela på det s.k. subjektiva rekvisitet, d.v.s. att gärningen ska ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Kraschar Harry in i spärren med uppsåt att utsätta Heddwig för lidande? Knappast. Är det grovt oaktsamt att försöka ta sig igenom en spärr som fungerade utmärkt förra året och som resten av Rons familj just tagit sig igenom utan några skador? Nej. Slutsats, vi är inte i närheten av något djurplågeri. Mycket oförskämt av mugglaren att gå runt och skrika ur sig falska anklagelser på detta sätt. Det är nästan så att man blir lite sugen på att anmäla personen ifråga för förtal.
 
Efter att inte ha kommit igenom spärren och klockan har passerat elva drabbas Harry och Ron av viss panik. Panik, som vi alla kanske upplevt någon gång, får oss att begå dumma handlingar. Ron imponerar dock för en gångs skull och informerar Harry om att enligt paragraf 19 ("eller vilken det nu är i nån lag om undantag från...") har omyndiga trollkarlar rätt att utöva magi i nödsituationer. Med stöd av det, något bristfälliga, resonemanget bestämmer sig Harry och Ron för att ta den flygande Ford Anglian och helt sonika flyga till Hogwarts. Sagt och gjort. Tråkigt nog verkar Ron inte ha gjort någon vidare djupdykning i vad begreppet nöd i juridisk mening innebär. I svensk rätt förekommer begreppet som en ansvarsgrund både inom straffrätten och inom skadeståndsrätten. Begreppet återfinns i brottsbalken när det kommer till straffrätten men har ingen motsvarighet i skadeståndslagen. Något förenklat kan dock sägas att det skadeståndsrättsliga begreppet är likvärdigt med det straffrättsliga. "Nöd" definieras i 24 kapitlet 4 § brottsbalken som en situation när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. No offense Harry och Ron - jag förstår att det är en mycket obehaglig situation att riskera att missa den briljanta festmåltiden på Hogwarts - men det utgör knappast ett hot mot liv, hälsa eller egendom. Sen kan man ju såklart tycka att rätten till festmåltider borde vara ett av rättsordningen skyddat intresse (otroligt juridiskt uttryck förresten), men jag ställer mig ytterst tveksam till att så är fallet. Vore jag advokat för Harry och Ron efter denna incident skulle jag dock försöka trycka på brist i uppsåtsfrågan när det kommer till nöd. Nu blir det ganska komplicerad straffrätt av detta, men förutom att uppsåt måste föreligga till de direkta handlingar som utförts - t.ex. till att ha ihjäl en annan människa om man ska kunna dömas för mord - krävs också uppsåt i förhållande till att någon ansvarsfrihetsgrund inte förelegat. Här trodde Harry och Ron att en nödsituation förelåg, och man kan åtminstone diskutera om det verkligen ska gå ut över två 12-åringar att skolan eller deras vårdnadshavare inte tydligt förklarat i vilka situationer de får använda magi utanför skolan så länge de är omyndiga.
 
Som om de inte haft nog med problem denna dag avslutas dessutom bilfärden med att de slungas rakt in i ett våldsamt träd - det ökända piskande pilträdet. Harry och Ron klarar sig utan allvarligare fysiska skador, men sämre går det för Rons trollstav och för bilen. Här vill man såklart att någon ska få betala för eländet. Typ ett stort, rikt försäkringsbolag. Harry och Ron blir lite "ömma och blåslagna", vilket kan klassas som fysiska personskador. Sådana kan ersättas ur den trafikförsäkring som är obligatorisk att ha om man är ägare av en bil, vilket följer av 10 § 1 st trafikskadelagen. En förutsättning för detta är att bilen är i trafik när olyckan inträffar. Med tanke på den mycket generösa tolkning av begreppet "i trafik" som Högsta domstolen gjort (t.ex. ersättning till en person som halkade och slog sig när han skrapade rutorna på bilen) är det nog ingen tvekan om att det kravet är uppfyllt. Värre blir det med trollstaven och bilens skador, eftersom detta är s.k. sakskador (att skilja från personskador). Sådana ersätts bara ur trafikförsäkringen om de uppkommit till följd av trafik med annat motordrivet fordon, och det är föraren av det andra fordonet som är vållande (d.v.s har orsakat skadan). Ett piskande pilträd är inget motordrivet fordon. Här får Harry och Ron - och kanske framför allt mr Weasley såsom ägare av bilen - hoppas att han istället har en s.k. halvförsäkring eller helförsäkring som täcker denna typ av skador. Slutligen bör även nämnas att det för försäkringsbolagets del finns en möjlighet att kräva att ersättningen för personskadorna jämkas med hänsyn till medvållande från Harry och Rons sida. Sådan jämkning kan ske om de uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har medverkat till skadorna. Normalt brukar jämkning ske om en förare t.ex. varit rattfull eller på annat allvarligt sätt brutit mot trafikregler och därigenom bidragit till skadorna. Det kan förvisso anses som ganska klantigt att köra en olagligt förtrollad bil när man är 12 år och inte riktigt har tillräcklig magisk kunskap för att hantera oväntade situationer, men jag är tveksam till att det kvalificerar sig som grovt oaktsamt, vilket är ett högt ställt krav.
 
Vad tycker ni - hur hade ni agerat om ni vore advokater för Harry och Ron och skulle försvara deras beslut att ta bilen till Hogwarts? Hade ni som företrädare för ett försäkringsbolag varit sugna på att betala ersättning för skadorna som det piskande pilträdet? Här finns mycket att diskutera och kommentarfältet är the place to be!
 
I nästa avsnitt ska vi stifta närmare bekantskap med en av seriens verkliga original - professor Gilderoy Lockhart!

Det piskande pilträde...

0 Läs mer >>
Ny vecka, nya äventyr och mer juridik! Innan vi slänger oss in i veckans kapitel vill jag passa på att lyfta några väldigt bra kommentarer från förra veckan. Några påpekade att Arthur kanske bara skrev ett lagförslag, som någon församling liknande riksdagen sedan slentrianmässigt klubbade igenom. Det är en mycket intressant synpunkt. I så fall skulle den stora bristen i förfarandet snarare vara bristen på ordentlig beredning av ärendet. I den svenska lagstiftningsprocessen granskas förslag relativt noga - ofta görs först en statlig utredning som granskas av en mängd remissinstanser, innan regeringen lägger fram en proposition. Också denna granskas normalt av såväl remissinstanser som av Lagrådet (som är myndighet bestående av domare från våra högsta domstolar) innan det kan klubbas igenom av riksdagen. Med tanke på att det knappt verkar finnas en lagstiftande församling i trollkarlsvärlden ter det sig som mycket tveksamt att lagförslag skulle granskas ordentligt. Jag kommer att återkomma till detta bräckliga system i senare böcker, där vi får se än mer av Ministeriet!
 
Över till veckans avsnitt. Lucius Malfoy, en av Voldemorts gamla allierade och pappa till Harrys nemesis Draco gör entré med buller och bång. Eller snarare, fiffel och våld. Harrys första försök att färdas med flampulver slutar mindre lyckligt, och istället för att hamna i vackra Diagongränden landar han inne på svartkonstbutiken Borgin & Burkes. Knappt har han hunnit inse misstaget innan Malfoy sr och jr gör entré. Det är uppenbart så att Lucius är något av en stamkund och just denna dag är han där för att sälja lite prylar, med motiveringen att Ministeriet för tillfället genomför husrannsakningar. Boom, här rinner det över med juridik! Vi kan börja med de här husrannsakningarna som verkar företas i relativt stor omfattning (i föregående kapitel framgick det att mr Weasley hade genomfört nio stycken på en enda natt). Att banka på dörren hemma hos någon och genomföra en razzia i dennes hem innebär ett kraftigt ingrepp i personens privatliv. I svensk rätt ställs det därför upp höga krav för att en husrannsakan ska få genomföras. Vilka dessa är framgår av 28 kapitlet 1 §. Utgångspunkten är, något förenkat, att husrannsakan får ske om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, om syftet är att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Med andra ord krävs någon form av konkret brottsmisstanke. Det räcker heller inte att det är vilket litet brott som helst, utan fängelse måste finnas med i straffskalan. Misstankar om rena bötesbrott, som exempelvis hemfridsbrott och förtal av normalgraden (d.v.s. ej grova brott), kan alltså aldrig ligga som grund för en husrannsakan. Utöver dessa begränsningar gäller dessutom att om inte den person vars hem blir föremål för en husrannsakan är skäligen misstänkt för det aktuella brottet, så får husrannsakan bara ske om brottet har begåtts hos denne, om den misstänkte har gripits där, eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet kan vinnas.
 
Med tanke på trollkarlsväldens hårda syn på straff (vi återkommer till detta, om någon skulle ha missat dementorerna m.m...) kan vi nog räkna med att en liten tripp till Azkaban inte är utesluten för den som har potentiellt farliga föremål hemma. Den förutsättningen medför med andra ord knappast några problem. Frågan är istället om det verkligen finns konkreta brottsmisstankar mot Lucius Malfoy, som uppenbart tror att han är näst i tur, eller mot någon av de andra som Ministeriet gör besök hos? Jag tvivlar. Det framstår snarare som rena fishing expeditions, där Ministeriet gör mer eller mindre random besök och hoppas på att hitta grejer. Det faktum att de nio husrannsakningar som genomfördes samma natt som Harry kom till Kråkboet bara resulterade i "några krympnyckar och en bitsk tekanna" tyder ytterligare på att underlaget för husrannsakningarna inte direkt varit gediget. Här bör understrykas att konkreta brottsmisstankar är mer än en allmän uppfattning eller tro att en viss person skulle kunna vara brottslig. När Harry sedermera berättar för mr Weasley om vad han hört Lucius säga  om sin oro och att vissa av hans grejer skulle kunna försätta honom i en "pinsam situation", skulle man däremot kunna argumentera för att mer konkreta brottsmisstankar uppkommit. Om det finns någon polis eller någon som annars är van att arbeta med denna typ av frågor i läsekretsen så får ni mer än gärna lämna en kommentar om var gränsen går i praktiken! Diskussionen om hur högt ställda kraven ska vara är intressant eftersom det handlar om att göra en avvägning mellan intresset att skydda individers privatliv och intresset att utreda och potentiellt förhindra brott.
 
Lucius försöker alltså sälja vad vi kan utgå ifrån är brottsliga prylar till butiksinnehavaren, mr Borgin. Eftersom de förbjudna föremål det här är frågan om knappast har någon direkt motsvarighet i mugglarrätten är det svårt att överföra det på ett konkret lagrum, men bara som en liten påminnelse - det är sällan en bra idé att handla med förbjudna föremål. Det gäller oavsett om man agerar som köpare eller säljare. Därefter går han vidare till Flourish & Blotts, förolämpar Arthur Weasley och får denne att starta slagsmål. Lagom schysst dagsverke från denne samhällets stöttepelare. Beträffande slagsmålet kan följande sägas. Att man blir förolämpad är normalt ingenting som befriar en från straffrättsligt ansvar för misshandel. Sorry Arthur. Däremot kan det ha inverkan vid bestämmandet av straffvärdet, som är en del av bedömningen av vilken påföljd som ska följa på ett brott (detta är på riktigt en tämligen komplicerad historia. Det finns flera böcker i ämnet för den som är intresserad). Av 23 kapitlet 3 § p. 1 brottsbalken framgår att som förmildrande omständighet ska särskilt beaktas om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende. Det är därför troligt att Arthurs straff skulle kunna stanna vid böter. Lucius skulle kanske heller inte kunna räkna med något skadestånd för den personskada han lider (ett blåslaget öga), eftersom han själv varit medvållande genom att provocera fram slagsmålet. Lustigt nog verkar överhuvudtaget inte någon brottsutredning inledas. Jaga minderåriga trollkarlar som råkat utföra lite trollkonster på lovet, men låt vuxna män löpa amok på allmän plats - Ministeriet strikes again!
 
Det var allt för denna vecka! Fortsätt att lämna smarta kommentarer, så ses vi nästa vecka igen. Då är vi äntligen tillbaka på Hogwarts och får stifta bekantskap med det piskande pilträdet. Until then - mischief managed!rtä
 

Inköpsturen

3 Läs mer >>
Äntligen dags för en av seriens mest älskvärda karaktärer att göra entré - Dobby the house-elf! Jag ser redan med skräckblandad förtjusning fram emot den dag (som kommer inträffa om sisådär 10 år med nuvarande takt...) då jag får analysera den scenen ur ett juridiskt perspektiv - hur det nu ska gå till. Ni vet vilken scen jag pratar om...Nåväl, många år dit som sagt! Innan vi slänger oss in i dagens avsnitt vill jag passa på att uppmärksamma er på att jag den 19 juli kl. 13 kommer att prata HP och juridik på fandom-konventet MultiCon i Sollentuna (en liten bit utanför Stockholm). Jag kommer att anpassa föreläsningen så att både jurister och vanliga HP-nördar ska kunna få ut något av det, så alla är varmt välkomna! Det kommer då även att bli en försmak av kommande kapitel... Mer info hittar ni här: https://www.facebook.com/multiconsverige
 
Vi slänger oss in i dagens kapitel. Efter att Dobby uppenbarat sig i Harrys rum, avslöjat att han snott Harrys post (inte så spännande juridiskt dock - detta är ju gammal skåpmat sedan första boken där Vernon gör samma sak) och med hjälp av en svävarförtrollning kraschat Petunias tårta på golvet bryter helvetet lös. Vernon är först nära att lyckas rädda situationen (läs: sitt lukrativa affärsavtal) när en uggla från Ministeriet anländer. Eller anländer och anländer. Den landar nästintill på mrs Mason, som till på köpet är fågelrädd (lex en olycka kommer sällan ensam). I brevet från Ministeriet - som jag strax återkommer till - framgår bland annat att svävarförtrollningen är ett brott mot 13 sektionen av internationella trollkarlsförbundets sekretesslag. En av få riktiga laghänvisningar i serien!! Tråkigt bara att Ministeriet själva inte riktigt verkar klara av att följa den. Hur diskret är det att skicka ett formellt myndighetsbeslut till en trollkarl bosatt hos ett gäng mugglare med uggla? Hur "normalt" och mugglaraktigt är det? Inte särskilt. Kanske inte en överträdelse så kraftig att den för en vanlig trollkarl vore speciellt mycket att orda om, men från myndigheten själva? När brevet innehåller just en varning för brott mot sekretesslagen? Det är så ogenomtänkt att jag faktiskt skulle misstänka att JK Rowling gjort en miss här - om det inte vore för Ministeriets fortsatt katastrofala handläggning av i princip allt.
 
Själva varningen som brevet till Harry innehåller är sedan en helt kapitel för sig. Herregud, var ska man ens börja? Rent formellt är det två bestämmelser som Ministeriet anser att Harry har överträtt. Förutom den redan nämnda sekretesslagen påstår de dessutom att han överträtt paragraf C i förordningen om rimlig begränsning av omyndigas trolldomsutövning. (Förlåt men jag hoppade nästan av lycka när jag återupptäckte detta namn på förordningen - det låter faktiskt som vilken bisarr EU-förordning som helst). Inledningsvis kan vi ställa oss den spännande frågan hur detta brev juridiskt sett ska klassificeras. Är det blott en vänlig påminnelse om att Harry inte får utöva magi utanför Hogwarts? Nja, knappast. Åtminstone vad gäller överträdelsen av paragraf c i förordningen sägs uttryckligen att fler överträdelser kan leda till relegering från Hogwarts. Det låter som en ganska klar varning. Även om varningen i sig inte har några direkta juridiska konsekvenser görs det klart att det kommer beaktas vid fler överträdelser - man får lite intrycket av att en gång kan förlåtas, men två överträdelser får konsekvenser. Ur det perspektivet är min bedömning att det ligger närmare till hands att betrakta brevet som en varning än som ren information. 
 
Så, den här varningen - är det straff för ett brott? Så skulle man nog kunna se det i vissa rättsordningar, men troligen inte i den svenska. För den juridiskt oinsatte kan lite kort sägas att man vanligtvis skiljer på straff och administrativa sanktioner. Vid överträdelser av lagar och andra författningar (främst förordningar och föreskrifter) kan konsekvensen bli antingen straff, en administrativ sanktion eller bådadera. Ett enkelt exempel på detta är att någon som gör sig skyldig till grova trafikbrott både kan dömas till fängelse för brott (t.ex. grov vårdslöshet i trafik) och förlora sitt körkort, vilket (kanske - detta är just nu föremål för diskussion) utgör en administrativ sanktion. Straff döms ut i form av böter eller fängelse, och det kan bara ske om det i en specifik bestämmelse är föreskrivet att böter eller fängelse är konsekvensen av en överträdelse. (Exempelvis bestämmelsen i brottsbalken om mord: den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid). Administrativa sanktioner kan däremot vara lite allt möjligt; återkallelser av olika former av tillstånd, näringsförbud (vilket i princip innebär ett förbud att driva företag), olika avgifter och viten som företag kan tvingas betala för att de inte följt alla gällande regler etc.
 
Uppdelningen i vad som är straff och vad som är en administrativ sanktion kan skilja sig åt i olika rättsordningar (länder) beroende på hur det juridiska systemet är uppbyggt. I Sverige har vi allmänna domstolar där straffrättsliga förfaranden behandlas. Ett straffrättsligt förfarande går förenklat till så att polisen gör en förundersökning, en åklagare väcker åtal och en tingsrätt dömer. Administrativa sanktioner hänförs däremot till förvaltningsrätten. Detta betyder att det är en myndighet som initialt t.ex. återkallar ett tillstånd (exempel: Finansinspektionen, som är en myndighet, kan återkalla banktillstånd om en bank begår alltför grova överträdelser av den lagstiftning som reglerar deras verksamhet). Detta beslut kan sedan överklagas - vart varierar (detta är på ren svenska en satans röra och har föranlett kritik mot Sverige från EU - det är helt enkelt väldigt svårt för vanliga människor att fatta vart de ska överklaga) men i brist på annat till förvaltningsrätten, som också är en domstol.
 
I vårt nu aktuella fall med Harrys varning skulle jag säga att den utgör en administrativ sanktion. Det hela blir sedan än svårare av att trollkarlsvärldens juridiska system är tämligen märkligt. Vi vet att det finns en form av domstol, Wizengamot. Ministeriets roll är dock något märklig - de verkar på samma gång agera lagstiftare, regering och myndighet. Om vi dock utgår ifrån att de här agerar som myndighet, så omfattas de av förvaltningslagen. Vi närmar oss nu själva kärnpunkten (tio minuter senare, tänker ni nu bittert). Har den här varningen utfärdats korrekt?
 
Nej, nej och åter nej. Antalet gånger Ministeriet hanterar något korrekt i den här serien är tämligen lätträknade. Jag ska inte överösa er med paragrafer, men följande är i alla fall uppenbart i strid med förvaltningslagen och Europakonventionen (som också utgör svensk lag):
 
- De fattar varningsbeslutet utan att Harry får en chans att yttra sig, 17 § FörvL.
- Harry får ingen upplysning om hur han kan överklaga (s.k. besvärshänvisning, 22 § 2 st FörvL).
- Om beslutet inte går att överklaga så är detta ett än allvarligare fel som strider mot art. 13 och art. 6 i Europakonventionen (rätt till effektiva rättsmedel och rätt till en rättvis rättegång).
 
Så, bakläxa och potentiell JO-kritik mot Ministeriet!
 
Här hade man ju kunnat tycka att detta var tillräckligt med juridik för flera kapitel, men icke! Vernon är naturligtvis fullständigt rasande över att ha gått miste om sitt tänkta semesterhus på Mallorca och spärrar in Harry. Han låser inte bara in denna stackars förtrycka 12-åriga pojke utan sätter dessutom galler för hans fönster. Rent objektivt ett solklart fall av olaga frihetsberövande, 4 kap. 2 § brottsbalken. Frågan är då - medför Vernons ställning av vårdnadshavare en ansvarfrihetsgrund så att hans agerande trots allt är tillåtet? Vårdnadshavare har som bekant en tillsynsplikt över den person de är vårdnadshavare för och det kan exempelvis knappast komma ifråga att straffa en vårdnadshavare som genom att låsa dörren till sitt hus hindrar ett däri bosatt barn från att ta sig ut och leva rövare sent på nätterna. Någon sådan situation är emellertid inte för handen här, utan Vernon låser in Harry tre dagar som ett rent straff för att han tror att Harry är skyldig till hans förlorade avtal. Detta kan knappast falla in under tillsynsplikten. Propositionen (det förarbete som framför allt ligger till grund för en lag) till brottsbalken är tyvärr tyst beträffande hur brottet förhåller sig till föräldrars tillsynsansvar, men viss vägledning kan fås från hovrättsfallet RH 2008:36, där en barnskötare på en förskola hade stängt in en femåring i ett rum under några minuter. Trots att agerandet föranletts av att barnet skrikit och slagit mot barnskötaren och tiden då barnet var instängt var mycket kort (max 5 minuter) ansåg varken hovrätten eller tingsrätten att tillsynsplikten kunde ursäkta handlandet. Fallet avgjordes förvisso inte av Högsta domstolen, vars domar har klart större värde för vägledningen av liknande fall än en hovrätt, men det pekar klart i riktningen att Vernons agerande - som ju fortgick under klart längre tid än fem minuter - utgör ett olaga frihetsberövande. Straffet är fängelse mellan ett och tio år. ÄNTLIGEN har vi fast Vernon ordentligt!
 
Det var allt för denna vecka! Diskutera gärna i kommentarsfältet - inte minst är jag, som civilrättare, sugen på alla förvaltningsrättares synpunkter och korrigeringar rörande min kritik mot Ministeriet. I nästa avsnitt ska vi diskutera ett av de mer spektakulära magiska transportsätten - flygande bilar!

Dobbys varning

20 Läs mer >>
Det är med mycket stolthet som jag kan informera er om att bloggen nu tagit sig in i traditionella medier! I dagens (26/10) DN omnämns bloggen i mycket positiva ordalag av bibliotekarien Jenny Lind. Jag är mycket tacksam både för den positiva reaktionen och för hjälpen med spridandet av bloggen (vilket naturligtvis även gäller alla positiva ord och spridningar).
 
Över till veckans kapitel, Midnattsduellen. Kapitlet inleds med att Harry och resterande förstaårselever ska ha sin första flyglektion. Olyckligt nog börjar det hela inte bättre än att Neville Longbottom är lite för ivrig att komma iväg och har lite för dålig koll på hur man flyger. Upp som en sol, ner som en pannkaka, och en bruten handled på det. Även om det är en ren olyckshändelse som inte någon orsakar Neville genom aktivt handlande är jag ändå lite skeptisk till läraren, madame Hoochs, agerande här. Ska man verkligen gå så snabbt fram i undervisningen att eleverna direkt riskerar allvarliga skador? Är det inte i någon mån vårdslöst att lägga upp undervisningen så att man inte har bättre kontroll på eleverna? Som Nevilles vårdnadshavare - må så vara att skadan genom magi snabbt kan repareras - hade jag varit mindre lycklig över upplägget på undervisningen. Å andra sidan finns alltid en risk för fysiska skador vid idrottsutövning. 
 
Efter Nevilles skada snor Malfoy Nevilles minnesallt (ett magiskt objekt som påminner om att man har glömt något), vilket provocerar Harry så till den grad att han struntar i madame Hoochs order om att ingen får flyga medan hon tar Neville till sjukhusflygeln. Genom ett sagolikt 15 metersdyk räddar han minnesallten, som Malfoy slängt iväg uppe i luften, och "besegrar" därigenom Malfoy. Denne är såklart allt annat än nöjd över detta, och utmanar Harry på midnattsduell. Harry, som har en viss tendens att låta känslorna fatta besluten, är inte sen att ställa upp. Naturligtvis blir han lurad och istället för att möta Malfoy får han tillsammans med Ron, Hermione och Neville fly från vaktmästaren, mr Filch. I sin iver att komma undan honom slutar det med att de låser in sig i ett rum med den trehövdade hunden Fluffy, som inte direkt är en hund man vill klappa.
 
Ärligt talat, hur tänkte Dumbledore här? Okej, han vill skydda ett värdefullt magiskt objekt (vilket Harry listar ut redan här - ibland är han inte helt korkad änd¨). Det är fint. Men att skydda den med hjälp av en livsfarlig hund, som eleverna kommer in till genom en så simpel trollformel att en förstaårselev, som varit på skolan i en dryg vecka, klarar av den? Way to go, Dumbledore. Här har vi uppenbara brott mot Skollagens regler om att säkerställa en trygg skolmiljö, och frågan är om vi inte dessutom har brott enligt brottsbalken. I 3 kap. 9 § BrB hittar vi brottet framkallande av fara för annan; "Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år." I vår situation är det ren tur att eleverna hinner ut innan de har hunden på sig. Grov oaktsamhet förutsätter vanligtvis, inom straffrätten, ett medvetet, otillåtet risktagande. Dumbledore vet mycket väl vilken risk det medför att ha den här hunden på skolan. I mitt tycke borde han ha vidtagit betydligt större försiktighetsåtgärder - det finns inte på kartan att en av tidernas största trollkarlar inte skulle kunna hitta ett säkrare sätt att låsa dörren på, om det nu var helt nödvändigt att ha hunden på skolan. 
 
Vad tycker ni - var Fluffy ett nödvändigt risktagande, eller kunde Dumbledore ha löst det på annat sätt? Om vi förutsätter att det verkligen var helt nödvändigt att gömma stenen på Hogwarts för att skydda den från Voldemort - är det okej att riskera elevernas liv för att hindra att de riskerades i än högre utsträckning för det fall att Voldemort kommit till makten igen? Mer moraliska än juridiska frågor här, men de går inte alltför sällan hand i hand.
 
Nästa vecka blir det fler säkerhetsproblem, när ett troll tagit sig in i slottet!
 
 

Midnattsduellen

5 Läs mer >>
Tillbaka igen och denna gång från ett tåg! Känns lite speciellt med tanke på att J.K Rowling fick idén till Harry Potter på en tågresa mellan Edinburgh och London. Tåg är som bekant även färdmedlet till Hogwarts. SJ skulle dock behöva anamma det här med godisvagn. Efter en timmes resa har jag fortfarande inte fått kaffe, trots första klass-biljett. Nåväl, den här bloggen är ju inte till för klagomål på SJ, så vi slänger oss direkt in i kapitel 4 - Nyckelväktaren - istället.
 
Hagrid är ju en karaktär som det är svårt att inte tycka om, trots att han - som professor McGonagall anmärker redan i bokens första kapitel - beter sig oförsiktig åt. Inte sällan övergår hans oförsiktiga handlande till direkt farligt, för att inte säga kriminellt handlande. Detta kapitel inleder han med att riva ner dörren till den lilla stugan familjen Dursley befinner sig i, och inkasserar ett nätt litet hemfridsbrott; 4 kap 6 § 1 st i brottsbalken. Det skulle dock kunna bli fråga om ansvarsfrihet på den grunden att han handlar i någon form av nödvärn å Harrys vägnar. Trots allt befinner sig ju Harry, efter år av misshandel i en eller annan form från familjen Dursleys sida, instängd i en liten stuga med en man (Vernon) som beväpnat sig med ett gevär och är uppenbart panikslagen inför allt som har med magi att göra.
 
Det eventuella hemfridsbrottet må så vara. Värre är det med incidenten där Hagrid försöker förvandla Dudley till en gris, men av någon anledning misslyckas kapitalt (Hagrid menar på att Dudley redan är så lik en gris - själv tror jag mer på att det är det faktum att Hagrid använder en avbruten trollstav och inte är så jättekompetent när det kommer till förtrollningar som ligger bakom). Resultatet blir att Dudley tillfogas en svans. Ooops. Nu fanns väl knappast så många tankar kring liknande situationer när den svenska brottsbalken kom till, men det skulle nog gå in under misshandelsparagrafen i 3 kap 5 § brottsbalken. Civilrättsligt borde nog Hagrid (eller Hogwarts, med tanke på deras principalansvar för Hagrid) ersätta Dursleys kostnader för att senare plocka bort svansen. Jag kan även tänka mig att Dudley har rätt till kränkningsersättning.
 
Som läsare och Harry-sympatisör vill man såklart inte kännas vid att Hagrid kanske inte handlade helt korrekt. På ett moraliskt plan får ju Dursleys precis vad de förtjänat efter alla år av terror de utsatt Harry för. Juridiskt sett är jag dock mycket tveksam till Hagrids handlande. Att Dudley trots allt är ett barn gör inte det hela bättre. Hagrids agerande tyder lite på en "öga för öga, tand för tand"-inställning, något som inte går hand i hand med civiliserade rättsordningar.
 
Hur tänker ni kring Hagrids handlande? Är det okej att ibland ta lagen i egna händer? 
 
I nästa kapitel lämnar vi straffrätten och ger oss återigen in i civilrätten, när vi för första gången får stifta bekantskap med trollkarlsvärldens enda bank!

Nyckelväktaren

2 Läs mer >>
 Jag blir så inspirerad av alla era fantastiska kommentarer här på bloggen, twitter, facebook etc. att jag bloggar på i ren eufori!.
 
Först en liten tillbakablick till kapitel 2. Jag har blivit upplyst av Jessy, som är docent i civilrätt och specialiserad på försäkringsrätt, att det inte alls är säkert att djurparkens försäkring för förstörda glas till burarna (som jag mer eller mindre förutsatte fanns) täcker den uppkomna situationen. Detta eftersom situationen att glas försvinner genom magi kan vara undantaget från ersättning. Undantag kan ha skett på två olika sätt. Antingen finns ett uttryckligt undantag, t.ex. "Om egendom försvunnit genom magi utgår ej ersättning", eller så får detta utläsas motsatsvis genom att det i försäkringsvillkoren framgår att ersättning utgår endast när egendom förstörts eller försvunnits på ett visst sätt - exempelvis "egendom ersätts om den förstörts genom brand eller söndervittring". I det första fallet är det fråga om ett s.k. undantagsvillkor, och i det senare fallet ett omfattningsvillkor. Om vi har att göra med ett undantagsvillkor (som knappast är så troligt, eftersom folk i allmänhet inte tror att magi finns) så är det upp till försäkringsbolaget att skadan uppkommit genom magi. Om det däremot är fråga om ett omfattningsvillkor, vilket är betydligt mer sannolikt, är det upp till försäkringstagaren - djurparken - att visa att skadan uppkommit på ett sätt som omfattas av försäkringen. Detta bör bli svårt, eftersom fakta ju är att skadan uppkom genom magi. Slutsatsen av detta är att den stackars djurparken nog faktiskt kan ha haft ett reellt intresse av att finna en skadevållare, för att själva slippa betala för skadorna!
 
Med detta sagt lämnar vi boaormens äventyr bakom oss och önskar den ett långt och lugnt liv i Brasilien. Lagom till helgmyset kommer här den juridiska analysen av kapitel 3 - Breven från ingen.
 
Kortfattat handlar kapitlet om Harrys svårigheter med att få ta del av innehållet i de antagningsbrev från Hogwarts som skickas till honom. Det första brevet som kommer i hans händer rycks abrupt bort av Vernon som själv "skakar upp det" och tar del av innehållet. Oops! Här är vi bestämt inne och nosar på brottsbalkens 4 kapitel, 9 §; " Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.Nu kommer vi in på juridiska teknikaliteter, men observera gärna att 8 § -brytande av post- eller telehemlighet - inte kan tillämpas eftersom denna bestämmelse bara täcker tiden från att ett brev lämnats till t.ex. posten, till dess att posten levererat det. I vårt fall har leverans skett när Vernon läser brevet.

Det första rekvisitet, d.v.s. förutsättningen för att paragrafen ska vara tillämplig, är att det ska vara fråga om ett olovligt brytande av brev. Vi kan då ställa oss frågan om det finns någon grund varpå Vernon hade tillåtelse att läsa brevet. Någon sådan rätt finns definitivt inte genom samtycke från Harrys sida, vilket framgår av att Harry direkt när Vernon norpat brevet utbrister "det där är mitt!" och försöker ta tillbaka brevet. Finns det någon annan grund än samtycke som kan göra Vernons handlande tillåtet? Tja, här får vi nog återvända till föräldrabalkens 6 kapitel, som ju behandlar vårdnadsfrågor. Vernon är Harrys vårdnadshavare och som sådan gäller 11 §; Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.
 
Utifrån detta skulle jag nog dra slutsatsen att Vernons agerande - att läsa brevet utan Harrys samtycke - inte är en brottslig handling utan något som ligger inom hans ansvar som vårdnadshavare. Även om Vernons primära mål i livet verkar vara att orsaka Harry så mycket smärta som möjligt, så tror han kanske på något sjukt sätt att han gör det rätta som försöker hålla Harry borta från den magiska världen. Det kan dock argumenteras för att han borde ha tagit hänsyn till Harrys önskan om att få läsa brevet, och genom att försumma att göra så brister i sina skyldigheter som vårdnadshavare. Det vore väl dock varken första eller sista gången, och för att vara Vernon inte en speciellt allvarlig förseelse. (Personligen har jag isåfall större problem med att han låser in Harry i veckor i ett trångt skrymsle för att Harry omedvetet fick ett glas på djurparken att försvinna...)
 
Både i detta första fall, och i fortsättningen (då ett större antal brev börjar anlända på diverse märkliga sätt) ser Vernon till att själv lägga beslag på Harrys brev. Inte ens om detta vore olovligt (jämför resonemanget om vårdnadshavarens rättigheter) skulle vi kunna få in detta under bestämmelserna om stöld. Det beror på att stöld, som vi återfinner i brottsbalkens 8 kapitel 1 §, förutsätter att breven har ett ekonomiskt värde ("skada" i bestämmelsen tar sikte på ekonomisk skada). Däremot skulle vi kanske kunna få in det under egenmäktigt förfarande (jämför 8 § i samma kapitel). Som framgått tror jag dock att vårdnadshavarens rättigheter/skyldigheter tar överhanden här och gör förfarandet, om än provocerande, tillåtet rent straffrättsligt. Någon som är bättre bevandrad i familjerätt får dock gärna rätta mig om jag har fel! Ingen skulle bli lyckligare än jag om vi kunde klämma dit Vernon för så många brott som möjligt...
 
Det finns ytterligare en straffrättslig aspekt (förutom den uppenbara misshandeln när Vernon ger Dudley en örfil) i det här kapitlet som jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på. Vernon tar med sig familjen från hemmet för att komma undan alla brev, och tar sig till och med ut på en mer eller mindre öde ö mitt i en storm. Trots detta fortsätter breven att komma, vilket vi senare får veta beror på att Hagrid bevakat/följt efter dem. Skulle detta kunna utgöra olaga förföljelse enligt 4 kapitlet 4 b § i brottsbalken? Av bestämmelsen framgår att förföljelsen för att vara olaglig måste ha skett genom någon annan form av brott - t.ex. misshandel, olaga hot, hemfridsbrott etc. Det enda i katalogen av sådana brott som jag bedömer skulle kunna vara aktuellt är ofredande, som återfinns i 4 kapitlet 7 §. Brevförföljelsen ska då ha utgjort ett "hänsynslöst beteende" för att kvalificera sig som ett ofredande. Jag bedömer att det är tveksamt om så är fallet. Hade det varit brev av ett helt annat slag  - t.ex. brev av grov sexuell natur - hade det varit en annan sak. Nu är det emellertid fråga om brev som erbjuder Harry en skolplats. Även om metoderna för att leverera breven är något okonventionella är det enligt min uppfattning inte hänsynslösa sätt de levererats på. Det är dock öppet för diskussion och jag ser inte fallet som solklart. Om vi har att göra med ett ofredande krävs dock även att gärningarna (brevleveranserna) är "led i en upprepad kränkning av personens integritet" för att olaga förföljelse ska vara aktuellt. Tanken från Hagrids sida är knappast att kränka Vernons integritet (även om han kanske ser det som en rolig bieffekt) utan att se till att breven kommer Harry till handa, varpå jag tror det blir svårt att få till någon olaga förföljelse.
 
Om ni var åklagare och satt med de här frågorna på ert bord - vad skulle ni göra för bedömningar? Finns det några andra brott begångna i kapitlet som vi kan sätta dit någon för? Fritt fram att diskutera!
 
I nästa kapitel tar vi oss an vår älskade nyckelväktare, och då blir det ännu mer straffrätt! (För den som vill ha mer civilrätt - lugna, det kommer massor i kapitlet därefter!)

Breven från ingen

8 Läs mer >>
Vi rivstartar direkt med bok 1, kapitel 1! För den som behöver införskaffa böckerna för att hänga med i detta ambitiösa projekt är det "Harry Potter och de vises sten" ni ska leta efter. Den engelska versionen är dock att rekommendera (Harry Potter and the Philosopher's Stone). Det är naturligtvis SPOILER ALERT för alla som inte läst böckerna!

Den intressantaste juridiska aspekten i detta kapitel ser jag som vårdnadsfrågan. Harrys föräldrar har blivit mördade och Harry, som vid detta tillfälle är drygt ett år gammal, är ensam kvar med sin moster och morbror som närmsta släktingar. Han har dock en gudfar, Sirius Black, som hans föräldrar utsett åt honom. Hur hade då vårdnadsfrågan lösts enligt gällande svensk rätt?

Vägledning till den frågan finner vi i Föräldrabalken, vars 6 kapitel handlar om vårdnad av barn. Enligt 9 § gäller att "Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem dör, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare."

Vem ska då utses till särskilt förordnad vårdnadshavare? 10 a § ger oss vidare vägledning här; Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare. I ett senare stycke i samma paragraf sägs att Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

Först och främst kan vi konstatera att det verkar saknas någon motsvarighet till socialnämnd inom magisamfundet. Som senare kommer att framgå finns ett ministerium ("the Ministry of Magic") som har viss koll på olika juridiska frågor, men vårdnadsfrågor verkar inte höra dit - såvida inte Albus Dumbledore blivit utsedd till någon form av ansvarig för en sådan instans.

Beträffande själva valet av vårdnadshavare kan följande anmärkas. Föräldrarna hade uttryckligen (att utse någon till gudfar får nog ses som ett sådant önskemål - kommentera gärna om ni är av avvikande uppfattning) angett att de såg Sirius Black som lämplig att överta vårdnaden. Med facit i handen hade detta kanske varit ett acceptabelt val, men vid tidpunkten för James och Lilys dödsfall var Dumbledore i tron att Sirius förrått de förstnämnda. Under de omständigheterna kan man väl i och för sig inte gå emot bedömningen att Sirius var mindre lämpad som vårdnadshavare åt Harry.

Allt gott så långt, men sedan har vi valet att utse Vernon och Petunia Dursley till vårdnadshavare. De borde alltså uppfylla kravet på att ge Harry "omvårdnad, trygghet och en god fostran". Herregud. Här gick det kanske inte riktigt som åtminstone den svenska lagen tänkt sig det.

Som om inte detta val av vårdnadshavare vore illa nog avslutar Albus Dumbledore (som förvisso är min favoritkaraktär - han toppar min lista över awesome professorer, fiktiva eller verkliga) föreställningen med att helt sonika dumpa Harry på Dursleys dörrtrappa mitt i natten, ett dygn efter att denna bebis orsakat en ond, mäktig trollkarls "död". Ingen risk alls där för galna anhängare till denna onding skulle kunna vara efter Harry? Nu kanske Dumbledore kan gå fri från ansvar eftersom han var övertygad om att hans magiska förtrollningar skulle ge Harry skydd så länge han befann sig hos sina släktingar, men vi är nog ändå inne och rör oss i gränslandet för brottet framkallande av fara för annan, som vi återfinner i brottsbalkens 3 kapitel, 9 §.

Det får bli slutet för denna inledande kapitel. Jag är åter inom kort med kapitel 2 - Glaset som försvann. Då lovar jag en diskussion om skadeståndsansvar när ormar löper amok!

Pojken som överlevde