lawinhp.blogg.se

Ohälsosamma mängder HP, ohälsosamma mängder juridik, allt i en härlig soppa kryddad med awesomeness.

Nyckelväktaren

Kategori: brottsbalken, straffrätt

Tillbaka igen och denna gång från ett tåg! Känns lite speciellt med tanke på att J.K Rowling fick idén till Harry Potter på en tågresa mellan Edinburgh och London. Tåg är som bekant även färdmedlet till Hogwarts. SJ skulle dock behöva anamma det här med godisvagn. Efter en timmes resa har jag fortfarande inte fått kaffe, trots första klass-biljett. Nåväl, den här bloggen är ju inte till för klagomål på SJ, så vi slänger oss direkt in i kapitel 4 - Nyckelväktaren - istället.
 
Hagrid är ju en karaktär som det är svårt att inte tycka om, trots att han - som professor McGonagall anmärker redan i bokens första kapitel - beter sig oförsiktig åt. Inte sällan övergår hans oförsiktiga handlande till direkt farligt, för att inte säga kriminellt handlande. Detta kapitel inleder han med att riva ner dörren till den lilla stugan familjen Dursley befinner sig i, och inkasserar ett nätt litet hemfridsbrott; 4 kap 6 § 1 st i brottsbalken. Det skulle dock kunna bli fråga om ansvarsfrihet på den grunden att han handlar i någon form av nödvärn å Harrys vägnar. Trots allt befinner sig ju Harry, efter år av misshandel i en eller annan form från familjen Dursleys sida, instängd i en liten stuga med en man (Vernon) som beväpnat sig med ett gevär och är uppenbart panikslagen inför allt som har med magi att göra.
 
Det eventuella hemfridsbrottet må så vara. Värre är det med incidenten där Hagrid försöker förvandla Dudley till en gris, men av någon anledning misslyckas kapitalt (Hagrid menar på att Dudley redan är så lik en gris - själv tror jag mer på att det är det faktum att Hagrid använder en avbruten trollstav och inte är så jättekompetent när det kommer till förtrollningar som ligger bakom). Resultatet blir att Dudley tillfogas en svans. Ooops. Nu fanns väl knappast så många tankar kring liknande situationer när den svenska brottsbalken kom till, men det skulle nog gå in under misshandelsparagrafen i 3 kap 5 § brottsbalken. Civilrättsligt borde nog Hagrid (eller Hogwarts, med tanke på deras principalansvar för Hagrid) ersätta Dursleys kostnader för att senare plocka bort svansen. Jag kan även tänka mig att Dudley har rätt till kränkningsersättning.
 
Som läsare och Harry-sympatisör vill man såklart inte kännas vid att Hagrid kanske inte handlade helt korrekt. På ett moraliskt plan får ju Dursleys precis vad de förtjänat efter alla år av terror de utsatt Harry för. Juridiskt sett är jag dock mycket tveksam till Hagrids handlande. Att Dudley trots allt är ett barn gör inte det hela bättre. Hagrids agerande tyder lite på en "öga för öga, tand för tand"-inställning, något som inte går hand i hand med civiliserade rättsordningar.
 
Hur tänker ni kring Hagrids handlande? Är det okej att ibland ta lagen i egna händer? 
 
I nästa kapitel lämnar vi straffrätten och ger oss återigen in i civilrätten, när vi för första gången får stifta bekantskap med trollkarlsvärldens enda bank!

Breven från ingen

Kategori: brottsbalken, familjerätt, föräldrabalken, straffrätt

 Jag blir så inspirerad av alla era fantastiska kommentarer här på bloggen, twitter, facebook etc. att jag bloggar på i ren eufori!.
 
Först en liten tillbakablick till kapitel 2. Jag har blivit upplyst av Jessy, som är docent i civilrätt och specialiserad på försäkringsrätt, att det inte alls är säkert att djurparkens försäkring för förstörda glas till burarna (som jag mer eller mindre förutsatte fanns) täcker den uppkomna situationen. Detta eftersom situationen att glas försvinner genom magi kan vara undantaget från ersättning. Undantag kan ha skett på två olika sätt. Antingen finns ett uttryckligt undantag, t.ex. "Om egendom försvunnit genom magi utgår ej ersättning", eller så får detta utläsas motsatsvis genom att det i försäkringsvillkoren framgår att ersättning utgår endast när egendom förstörts eller försvunnits på ett visst sätt - exempelvis "egendom ersätts om den förstörts genom brand eller söndervittring". I det första fallet är det fråga om ett s.k. undantagsvillkor, och i det senare fallet ett omfattningsvillkor. Om vi har att göra med ett undantagsvillkor (som knappast är så troligt, eftersom folk i allmänhet inte tror att magi finns) så är det upp till försäkringsbolaget att skadan uppkommit genom magi. Om det däremot är fråga om ett omfattningsvillkor, vilket är betydligt mer sannolikt, är det upp till försäkringstagaren - djurparken - att visa att skadan uppkommit på ett sätt som omfattas av försäkringen. Detta bör bli svårt, eftersom fakta ju är att skadan uppkom genom magi. Slutsatsen av detta är att den stackars djurparken nog faktiskt kan ha haft ett reellt intresse av att finna en skadevållare, för att själva slippa betala för skadorna!
 
Med detta sagt lämnar vi boaormens äventyr bakom oss och önskar den ett långt och lugnt liv i Brasilien. Lagom till helgmyset kommer här den juridiska analysen av kapitel 3 - Breven från ingen.
 
Kortfattat handlar kapitlet om Harrys svårigheter med att få ta del av innehållet i de antagningsbrev från Hogwarts som skickas till honom. Det första brevet som kommer i hans händer rycks abrupt bort av Vernon som själv "skakar upp det" och tar del av innehållet. Oops! Här är vi bestämt inne och nosar på brottsbalkens 4 kapitel, 9 §; " Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.Nu kommer vi in på juridiska teknikaliteter, men observera gärna att 8 § -brytande av post- eller telehemlighet - inte kan tillämpas eftersom denna bestämmelse bara täcker tiden från att ett brev lämnats till t.ex. posten, till dess att posten levererat det. I vårt fall har leverans skett när Vernon läser brevet.

Det första rekvisitet, d.v.s. förutsättningen för att paragrafen ska vara tillämplig, är att det ska vara fråga om ett olovligt brytande av brev. Vi kan då ställa oss frågan om det finns någon grund varpå Vernon hade tillåtelse att läsa brevet. Någon sådan rätt finns definitivt inte genom samtycke från Harrys sida, vilket framgår av att Harry direkt när Vernon norpat brevet utbrister "det där är mitt!" och försöker ta tillbaka brevet. Finns det någon annan grund än samtycke som kan göra Vernons handlande tillåtet? Tja, här får vi nog återvända till föräldrabalkens 6 kapitel, som ju behandlar vårdnadsfrågor. Vernon är Harrys vårdnadshavare och som sådan gäller 11 §; Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.
 
Utifrån detta skulle jag nog dra slutsatsen att Vernons agerande - att läsa brevet utan Harrys samtycke - inte är en brottslig handling utan något som ligger inom hans ansvar som vårdnadshavare. Även om Vernons primära mål i livet verkar vara att orsaka Harry så mycket smärta som möjligt, så tror han kanske på något sjukt sätt att han gör det rätta som försöker hålla Harry borta från den magiska världen. Det kan dock argumenteras för att han borde ha tagit hänsyn till Harrys önskan om att få läsa brevet, och genom att försumma att göra så brister i sina skyldigheter som vårdnadshavare. Det vore väl dock varken första eller sista gången, och för att vara Vernon inte en speciellt allvarlig förseelse. (Personligen har jag isåfall större problem med att han låser in Harry i veckor i ett trångt skrymsle för att Harry omedvetet fick ett glas på djurparken att försvinna...)
 
Både i detta första fall, och i fortsättningen (då ett större antal brev börjar anlända på diverse märkliga sätt) ser Vernon till att själv lägga beslag på Harrys brev. Inte ens om detta vore olovligt (jämför resonemanget om vårdnadshavarens rättigheter) skulle vi kunna få in detta under bestämmelserna om stöld. Det beror på att stöld, som vi återfinner i brottsbalkens 8 kapitel 1 §, förutsätter att breven har ett ekonomiskt värde ("skada" i bestämmelsen tar sikte på ekonomisk skada). Däremot skulle vi kanske kunna få in det under egenmäktigt förfarande (jämför 8 § i samma kapitel). Som framgått tror jag dock att vårdnadshavarens rättigheter/skyldigheter tar överhanden här och gör förfarandet, om än provocerande, tillåtet rent straffrättsligt. Någon som är bättre bevandrad i familjerätt får dock gärna rätta mig om jag har fel! Ingen skulle bli lyckligare än jag om vi kunde klämma dit Vernon för så många brott som möjligt...
 
Det finns ytterligare en straffrättslig aspekt (förutom den uppenbara misshandeln när Vernon ger Dudley en örfil) i det här kapitlet som jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på. Vernon tar med sig familjen från hemmet för att komma undan alla brev, och tar sig till och med ut på en mer eller mindre öde ö mitt i en storm. Trots detta fortsätter breven att komma, vilket vi senare får veta beror på att Hagrid bevakat/följt efter dem. Skulle detta kunna utgöra olaga förföljelse enligt 4 kapitlet 4 b § i brottsbalken? Av bestämmelsen framgår att förföljelsen för att vara olaglig måste ha skett genom någon annan form av brott - t.ex. misshandel, olaga hot, hemfridsbrott etc. Det enda i katalogen av sådana brott som jag bedömer skulle kunna vara aktuellt är ofredande, som återfinns i 4 kapitlet 7 §. Brevförföljelsen ska då ha utgjort ett "hänsynslöst beteende" för att kvalificera sig som ett ofredande. Jag bedömer att det är tveksamt om så är fallet. Hade det varit brev av ett helt annat slag  - t.ex. brev av grov sexuell natur - hade det varit en annan sak. Nu är det emellertid fråga om brev som erbjuder Harry en skolplats. Även om metoderna för att leverera breven är något okonventionella är det enligt min uppfattning inte hänsynslösa sätt de levererats på. Det är dock öppet för diskussion och jag ser inte fallet som solklart. Om vi har att göra med ett ofredande krävs dock även att gärningarna (brevleveranserna) är "led i en upprepad kränkning av personens integritet" för att olaga förföljelse ska vara aktuellt. Tanken från Hagrids sida är knappast att kränka Vernons integritet (även om han kanske ser det som en rolig bieffekt) utan att se till att breven kommer Harry till handa, varpå jag tror det blir svårt att få till någon olaga förföljelse.
 
Om ni var åklagare och satt med de här frågorna på ert bord - vad skulle ni göra för bedömningar? Finns det några andra brott begångna i kapitlet som vi kan sätta dit någon för? Fritt fram att diskutera!
 
I nästa kapitel tar vi oss an vår älskade nyckelväktare, och då blir det ännu mer straffrätt! (För den som vill ha mer civilrätt - lugna, det kommer massor i kapitlet därefter!)

Glaset som försvann

Kategori: skadeståndsrätt

Jag vill börja detta inlägg med att tacka alla som läst och kommenterat på de första inläggen. Under det första dygnet hade bloggen nästan 1 500 unika besökare, vilket är helt fantastiskt. Jag tror inte att jag hade så många unika besökare totalt under de fyra år jag skrev en personlig blogg. Underbart att se att Harry Potter fortfarande går hem i stugorna.
 
För att fira denna framgång har jag bestämt mig för att analysera kapitel 2 lite tidigare än tänkt. Som utlovat kommer det att fokuseras på skadeståndsrättsliga aspekter. Jag vill därför tillägna detta inlägg Mårten Schultz, professor med skadeståndsrätt som specialitet, utan vars twittrande om denna blogg jag säkert inte haft mer än 50 besökare. 
 
Kapitel 2 då, "glaset som försvann". Nästan tio år har gått sedan Dumbledore dumpade Harry på Dursleys trappa, och vi får omgående veta att detta inte varit tio lyckliga år för Harry. Han blir konstant retad av sin kusin Dudley, som är minst sagt favoriserad av sina föräldrar. Det där med lämplig som vårdnadshavare kan, som sagt, minst sagt ifrågasättas. Jag ska dock inte upprepa mig i den analysen, utan istället vill jag fästa fokus på den episod som inträffar när Harry för en gångs skull får följa med och fira Dudleys födelsedag. Familjen spenderar dagen på en djurpark, där Harry - utan att själv veta hur - lyckas få glaset till en fönsterbur att försvinna. En boaorm, som Harry strax dessförinnan pratat med, tar sig ut varpå allmän panik givetvis utbryter.
 
För att kunna prata skadeståndsrätt måste vi naturligtvis ha någon form av skada. Eftersom glaset till buren försvinner har vi tveklöst en sakskada som måste ersättas, d.v.s. kostnaden för nytt glas. Dessutom verkar ormen försvinna (i alla fall verkar denna ha siktet inställt på Brasilien), så förlusten av den utgör också en sakskada. Troligtvis har djurparken någon försäkring som täcker skador på burarna och kanske också förlusten av ormen, men om inte så kan de vilja få ersättning från annat håll (liksom ett försäkringsbolag kan vilja utöva regressrätt, d.v.s. kräva in de pengar de utbetalat för skadan, från skadevållaren). Möjligen skulle vi också kunna ha att göra med personskador, om några besökare blir så chockade att de drabbas av psykiska besvär som kräver läkarvård, men den tanken är omgärdad av så många om och men att jag lämnar den åt sidan. Skadestånd, om förutsättningarna för sådant är uppfyllda, ska betalas av skadevållaren, d.v.s. den som orsakat skadan. Det råder inga större tvivel om att detta objektivt sett är Harry, som genom sina magiska krafter (om än omedvetet) får glaset att försvinna. Att det finns ett orsakssamband mellan Harrys handlande och skadan ser jag som ganska klart - om man trollar bort ett glas är det en förutsebar följd att ägaren av glaset orsakas en skada i form av kostnad för nytt glas. Att ormen, som befunnit sig i buren, försvinner ur den när glaset försvinner är inte lika självklart, men fortfarande tillräckligt förutsebart för att s.k. adekvat kausalitet ska föreligga.
 
Utgångspunkten inom skadeståndsrätten är dock att det inte är tillräckligt att ha orsakat en skada, utan detta måste enligt 2 kap 1 § i skadeståndslagen (nedan SkL) ha skett genom ett handlande som varit om inte uppsåtligt så åtminstone vad vi på juridiska kallar culpöst (vårdslöst, försumligt, oaktsamt - eller på ren svenska, jäkligt klantigt). Harry måste på något sätt kunna lastas för den skada han orsakat, eftersom rena olyckshändelser inte medför skadeståndsansvar. Att bedöma huruvida någon agerat culpöst är ofta bland det klurigaste inom skadeståndsrätten, och ingenting jag ska gå in på i detalj här. I sammanhanget bör det räcka att konstatera att Harry, som varit omedveten om vad han gjort, knappast kunde ha handlat på något annat sätt och därmed heller inte kan lastas för sitt handlande. Det blir alltså svårt att kräva Harry på någon ersättning.
 
Frågan är dock inte färdiganalyserad där, utan vi går vidare till de personer som tog med Harry till djurparken - Vernon och Petunia Dursley. I svensk rätt finns något som vi kallar principalansvar, vilket innebär att man under vissa omständigheter får ansvara för någon annans försummelse. Enligt 3 kap 5 § 1 st p.5 SkL har föräldrar numera ett principalansvar för skador som deras barn orsakar genom brott (aktuellt brott här skulle t.ex. kunna vara skadegörelse). Detta principalansvar förutsätter dock att barnet anses skadeståndsskyldigt. Eftersom min bedömning är att så inte är fallet kan Dursleys inte på denna grund åläggas något skadeståndsansvar. Det är emellertid möjligt att de blir skadeståndsskyldiga på grund av eget vållande. Man skulle kunna se det hela som att de orsakat skadan genom att ta med Harry till djurparken. Det ska då ha varit vårdslöst att ta med Harry till djurparken. Återigen en culpabedömning, den här gången bra mycket intressantare! Fanns det en risk med att ta med Harry till djurparken? Ja, kanske. Till skillnad från Harry själv vet de om att Harry är en trollkarl. Harry har tidigare fått sitt hår att växa tillbaka över en natt, lyckats krympa en tröja han inte velat ha, samt lyckats flyga upp på ett skoltak. Att något märkligt skulle kunna hända kan de alltså inte ha varit ovetandes om - faktum är att de tycks ha varit högst medvetna om detta, eftersom Vernon tar Harry åt sidan inför besöket och varnar honom för att ställa till med något trassel. Det har alltså funnits en risk för skada, som Dursleys har insett. Storleken på denna kan dock ha varit svår för Dursleys att förutse - tidigare har det trots allt, som nämnts, rört sig om ganska harmlösa saker såsom att få fula tröjor att krympa. Har det funnits möjlighet att förhindra skadan? Tja, de kunde ju ha lämnat Harry hemma. Frågan är väl dock om detta verkligen står i rimlig proportion till risken för skada. Att alltid lämna någon inlåst hemma för att den potentiellt skulla kunna orsaka skada är nog i mitt tycke lite väl långtgående. Dursleys har heller inte själva några magiska krafter varigenom de skulle kunna försöka kontrollera Harrys magi. Som ni märker lutar jag - min avsky för Dursleys till trots - åt att låta de undgå skadeståndansvar.
 
Vad tycker ni? Vidare diskussionsfrågor - borde ministeriet ha bättre kontroll på vad underåriga trollkarlar och häxor företar sig? Skadan skulle ju faktiskt ha kunnat blivit stor, t.ex. om ormen varit inställd på att ha ihjäl så många människor som möjligt istället för att bege sig till Brasilien. Hade culpabedömningen avseende Dursleys blivit annorlunda om de själva haft magiska krafter? Om personskador uppstått, skulle djurparken kunna hållas ansvarig genom någon form av strikt ansvar (d.v.s. ansvar oberoende av vårdslöshet) då de tjänar pengar på farliga djur? Fritt fram att diskutera och ha synpunkter!
 
I nästa kapitel, Breven från ingen, kommer jag att bjuda på en analys över rätten att konfiskera annans post! Hoppas ni är med mig då.