Cornelius Fudge

Kära läsare,
 
Efter en lång härlig sommar är bloggen tillbaka! Sommaren har gått i 110 med massor av sol, bad, golf, läsning och lagom mycket jobb. Tyvärr alltför lite bloggande, men nu är det snart höst, kvällarna blir kortare och det lämpar sig utmärkt att återigen fundera lite lagom mycket på juridik och Harry Potter. Ni har väl för övrigt inte missat trailern till den nya Fantasic Beasts-filmen, med premiär i november? Jag är galet peppad - inte minst inför vilka juridiska problem man ska lyckas hitta!
 
Jag vill tillägna det här kapitlet mina vänner Li och Hanna, som förutom att vara två av landets största HP-nördar nyligen fyllt, respektive idag fyller, 30 år! Med detta sagt slänger vi oss in i nästa kapitel. Enter, Cornelius Fudge. A.k.a en av de mest avskydda karaktärerna, a.k.a. den magiska världens svar på Donald Trump.
 
Kapitlet inleds med att våra huvudkaraktärer har lite lagom mycket ångest över att tro sig ha upptäckt att deras hjälte Hagrid släppt löst ett livsfarligt monster på skolan. Jag vill redan på kapitlets första sida uppmärksamma er på en skön foreshadowing av Hermiones framtida karriär som magisk jurist (pun intended), "Dolder kan ha fått tag i fel person... Kanske det var ett annat monster som angrep folk...". Här använderHermione verktyg 1A i en skicklig försvarsadvokats låda; konsten att så tvivel. Tyvärr vinner hon för stunden ingen större sympati hos Harry och Ron, but still still. Hermione har rätt även när hon själv tror att hon har fel.
 
Knappt ett kapitel i Harry Potter utan att brott begås, så det dröjer såklart inte många sidor innan vi har ett nytt sådant att undersöka. Denna gång har någon tagit sig in i Harrys sovsal och så att säga skapat kaos. Alla Harrys tillhörigheter har slängts huller om buller och det visar sig till slut att den nu så berömda dagboken är borta. Nu vet ju vi som läst hela boken - spoiler alert - att den skyldiga är förstaårselev och därmed långt från straffmyndig, men om vi bortser från det, hur skulle detta brott rubriceras? Denna situation lämpar sig utmärkt för en diskussion om gränsdragningen ringa stöld (tidigare snatteri) och stöld av normalgraden. Om en gärning som uppfyller kriterierna för stöld (att olovligen ta "vad annan tllhör med uppsåt att tillägna sig det", se 8 kap. 1 § brottsbalken) är den att rubricera som ringa om det ekonomiska värdet är begränsat och omständigheterna i övrigt inte medför att brottet ändå är att se som brott av normalgraden. 
 
Om vi utgår från det stulnas värde pratar vi alltså om stöld av en dagbok, vars ekonomiska värde i sig vanligtvis inte har något större ekonomiskt värde. Givet vem dagboken ursprungligen tillhört skulle ju detta dock kunna diskuteras... I svensk rätt går den ekonomiska gränsen för ringa stöld för närvarande vid 1 000 kr. Går man in på en butik och plockar på sig grejer för t.ex. 750 kr och lämnar utan att betala är det som utgångspunkt allså fråga om ringa stöld, och då stannar påföljden normalt vid dagsböter. Tar man däremot grejer för 1 250 kr är det fråga om stöld. Är det första gången man gör dumheten klarar man sig oftast med villkorlig dom och böter, medan man riskerar att landa in på kåken om man gör om dumheten. I detta fall har vi dock försvårande omständigheter förutom det oklara värdet på dagboken, och det är att stölden begåtts genom ett olovligt intrång bland en privatpersons högst personliga tillhörigheter. Vi vet dessutom att det inte tycks ha varit fråga om någon spontanhandling, utan ett situation där gärningspersonen väntat tills sovsalen varit tom och då passat på. Sådan form av "förslagenhet" brukar normalt medföra att omständigheterna totalt sett inte är sådana att brottet kan ses som ringa. I detta fall skulle jag som domare med största sannolikhet rubricera stölden som brott av normalgraden. Det kan även sägas att gärningspersonen ifråga möjligen skulle åberopa nöd i detta fall, men det tänkte jag återkomma till i senare kapitel när vi fått veta vem gärningspersonen är och vad som föranledde brottet.
 
Vi går vidare och så gör han entré då, den brittiska trollkarlsvärldens i alla fall på pappret mäktigaste man; trolldomsministern Cornelius Fudge. Tyvärr gör han inte direkt någon entré i positiv bemärkelse, utan far in och bjuder på en sällan skådad uppvisning i rättsosäkert beteende genom att helt sonika skicka Hagrid till trollkarlsfängelset Azkaban som en "precaution". Alltså... What. The. Fuck. När man läste detta för första gången som typ tioåring blev man instinktivt upprörd, mest baserat på att man ju gillade Hagrid (vilket såklart berodde på att Harry gillar Hagrid). Idag kan man däremot se det på ett helt annat sätt och bli än mer upprörd.
 
För det första är det naturligtvis minst sagt tveksamt att gripa någon i princip enbart på att denne tidigare begått brott. I detta fall kan jag i och för sig förstå varför Hagrid blir misstänkt; han finns i nära anslutning till en brottsplats där personer blivit angripna på ett mycket speciellt sätt, ett sätt som såvitt känt inte förekommit sedan han själv femtio år tidigare relegerats för brott begångna på identiskt sätt. Att Hagrid är intressant för utredningen är med andra ord, givet hur situationen tett sig för Fudge, förståeligt. För en svensk polis/åklagare hade det säkerligen räckt för att plocka in honom på förhör. Enligt svensk rätt är man dock inte, såvida synnerliga skäl inte föreligger, skyldig att stanna kvar på polisförhör längre än sex timmar. Ska man hållas kvar längre än så krävs i första led att åklagare fattar beslut om anhållande. För att så ska få se krävs enligt huvudregeln att personen som ska anhållas är på sannolika skäl misstänkt för ett brott som det är föreskrivet ett års fängelse för, samt att det föreligger antingen risk att personen undandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara), undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (s.k. kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (s.k. recidivfara). Vissa undantag finns från detta som i och för sig skulle kunna tillämpas i detta fall givet brottens allvarlighet (den som är intresserad hänvisas till 24 kap. rättegångsbalken), men något förenklat krävs det normalt att man åtminstone har någon form av bevisning som knyter den frihetsberövade personen till de aktuella brotten.
 
Härtill kommer att om åklagaren anhållit någon har åklagaren ca tre dagar på sig att bestämma om personen ska släppas, eller om den ska begäras häktad. En häktningsframställan lämnas in till tingsrätt, som sedan prövar om det finns tillräckliga skäl för att hålla personen fortsatt frihetsberövad. Här kan vi alltså konstatera ytterligare märkligheter med trollkarlsvärlden. För det första verkar man inte ha någon klar uppdelning mellan vad som närmast får liknas vid politiker (såsom Fudge) och vad som närmast är att jämställa med poliser (aurorer). Vidare verkar inte finnas någon som helst kontrollmekanism (jämför det svenska systemet där åklagare alltså anhåller, tingsrätten prövar detta beslut vid häktningsförhandling, och tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätt). Inte heller finns någon uppdelning mellan häkten och fängelsen, men här ska det nog i ärlighetens namn sägas att det även i dagens mugglar-Sverige oftast brukar vara värre att sitta häktad än att avtjäna fängelsestraff på anstalt. Det här är egentligen seriens första inblick i hur annorlunda, och ofta ganska rättsosäkert, uppbyggd trollkarlsvärlden är. Vi kommer att återkomma till detta i framtida inlägg.
 
Nu tar vi helg - förhoppningsvis långt från landets alla häkten - och inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid är jag tillbaka med "Aragog"!
 

Rise like a Phoenix! (Aka Polyjuice-elixiret)

973 dagar senare
The resurrection stone has been found, fenixen har återfötts ur askan och så vidare. Plötsligt händer det, och att det gör det just nu kan ni tacka min gamla notariekollega Maria och Svenska Akademien för (den såg ni inte komma!). Efter 973 dagars tystnad har denna blogg alltså återuppstått. Under dessa 973 dagar har en hel del hunnit hända. Jag har uppenbarligen blivit 973 dagar äldre och visare, och därutöver har jag slutfört min tingsmeritering i Solna tingsrätt, blivit antagen till den s.k. assessorsutbildningen (domarbanan), slavat ett år i Svea hovrätt och nu, det senaste året, varit tingsfiskal i Södertörns tingsrätt. Det sistnämnda betyder på begriplig svenska att jag är lite mer domare än notarierna är och lite mindre domare än rådmännen (ordinarie domare). Titlar hit och dit, förhoppningsvis är jag i alla fall en lite bättre jurist än sist ni läste den här bloggen. Sedan ett år tillbaka extraknäcker jag också som sekreterare (varken ständig eller oanstädig sådan) i Riksidrottsnämnden, som är idrottens motsvarighet till Högsta domstolen. Jag har kvar en ohälsosam kärlek till sakrätt och försöker alltjämt att få några studenter per termin att dela denna passion. Vissa strider måste man ta även om man är dömd att förlora.
 
Jaja, kom till saken, tänker ni nu. Vi vill höra om HARRY POTTER, inte läsa din CV. Tålamod folk, tålamod! Först den fina historien om hur bloggen återuppstod. I tisdags var jag på en konferens för kvinnliga advokater och domare på Grand Hotel (det går bra nu!), och sprang på min gamla notariekollega Maria. Det framkom relativt snabbt att Marias starkaste minne av mig (måste varit så sjukt anonym på jobbet!?) var att jag drev en jättebra blogg, och tyckte att jag borde starta den igen. Jag försökte väl skratta bort detta lite men blev där och då lite sugen. Denna roliga lilla episod följdes igår samt idag upp av att jag såg diverse inlägg i debatten runt Svenska Akademien där vissa - mestadels jurister, surprise surprise - tyckte att Akademien borde ha en jurist som ledamot igen för att undvika sådana här kaossituationer i framtiden. (Möjligen har man en liten övertro på jurister. Å andra sidan kan det knappast bli mycket sämre än det är just nu). I samband med detta lanserade jag skämtsamt min egen kandidatur (Kungen, du behöver inte göra dig besväret och ringa), efter att ha dragit mig till minnes att den här bloggen ju en gång i sin begynnelse hyllades i DN:s kulturdel (min karriär peakade vid 22 års ålder). Flera associationer till denna fina gamla relik inom loppet av några dagar - it must be a sign! Så, här är vi nu. Ni har väntat länge, om än inte TWELVE YEARS! IN AZKABAN! Så, without further ado, dyker vi ner där jag lämnade er. Harry Potter och hemligheternas kammare, kapitel 12. Polyjuice-elixiret.
 
Hur mycket är 50 galleoner - straffet för att förtrolla din bil!
Vi återfinner vår älskade trio inför studande jul på Hogwarts, där de i vanlig ordning inte är främmande för att tumma på ett par skolregler (eller femtio, som Hermione nervöst påpekar) för att rädda världen. Det har blivit dags att brygga the very famous polyjuice potion, i hopp om att avslöja Draco Malfoy som Slytherins arvtagare. Jag har tappat räkningen på hur många brott våra hjältar tvingas begå i detta nobla syfte, men det här att droga ner Crabbe och Goyle, stoppa in dem i en garderob och plocka av dem några hårstrån är faktiskt ingenting jag rekommenderar att ni gör. Risken är stor att ni landar in i min rättssal.
 
Nåväl, väl inne i Slytherings uppehållsrum, förkläda till Crabbe och Goyle, får Ron och Harry höra ett och annat intressant. Detta gäller inte minst ur juridisk synpunkt, då Malfoy uppmärksammar dem på att Rons pappa Arthur dömts att betala 50 galleoner i böter för att ha förtrollat den mugglarbil som Ron och Harry olyckligt nog kraschade in i ett piskande pilträd några månader tidigare. Här har vi faktiskt en ovanligt tydlig juridisk referens! Om nu någon trodde annorlunda kan jag informera om att det, mig veterligen, inte finns någon motsvarande bestämmelse i svensk straffrätt som uttryckligen förbjuder att man förtrollar en bil så den kan flyga. Det finns dock en stor mängd regler om vad bilar måste vara utrustade med och man ska vara försiktig med att montera på alltför obskyra saker själv - förser man till exempel ett fordon med tillbehör som inte godkänts av behörig myndighet kostar det 500 kr i penningböter. Än värre kan det gå för 15-åringen som trimmar moppen så den går i mer än 45 km/h. Det innebär nämligen att moppen plötsligt klassas som en motorcykel, vilket som bekant kräver körkort för motorcykel för att få köras. En 15-åring som stoppas på en trimmad moped kan se framemot en dom på olovlig körning och 30 dagsböter. En galleon har i Harry Potter-fandomen beräknats motsvara ca 70 kronor, vilket alltså ger oss en bötessumma på 3 500 kr för Arthur. Utifrån att den högsta summan som kan utdömas i penningböter i svensk rätt är 4 000 kr (10 000 kr om det är flera förseelser som slås ihop) framstår denna summa som förvånansvärt rimlig - möjligen något hög med beaktande av inflationen från 1992...
 
Husrannsakan hos Lucius Malfoy
Vi går vidare till nästa juridiska betraktelse. Efter att ha hånat Arthur Weasley avslöjar Malfoy att Trolldomsministeriet gjort en husrannsakan hemma på hans pappas, Lucius Malfoys, herrgård. Att detta skulle inträffa var något som det hintades om redan i början av boken, och jag hänvisar här till blogginlägget "Inköpsturen" för en genomgång av reglerna om husrannsakan. I samband med det inlägget, som skrevs när jag själv var helt färsk i domstolsvärlden, ifrågasatte jag om det verkligen fanns skälig misstanke om att Lucius Malfoy skulle ha begått brott. Min bedömning var då att Trolldomsministeriets alla husrannsakningar generellt sett framstod som fishing expeditions, men att efter att Harry berättat för Arthur Weasley om vad han hört Lucius Malfoy se och göra (försöka kränga förbjudna föremål till mr Borgin) kunde man argumentera för att tillräckligt konkreta misstankar förelåg. Efter snart fyra år i domstol och mängder av häktningsförhandlingar - där beviskravet är sannolika skäl, som ligger över skälig misstanke - är jag ganska övertygad om att jag själv hade ansett att det fanns skälig misstanke och en husrannsakan därmed skulle vara okej. Detta dock förutsatt att straffet för innehav av svartkonstföremål kan bli så högt att det framstår som rimligt med en husrannsakan när man ställer det i relation till vilket integritetsintrång det trots allt innebär. Eftersom svartkonstföremål i vissa fall dock verkar kunna medföra dödlig utgång bör man dock kunna jämställa det med misstankar om innehav av t.ex. skjutvapen. Min prognos är alltså att jag som åklagare eller domare hade godkänt husrannsakan i detta fall - oaktat om den misstänkte hetat Lucius Malfoy eller varit en tidigare ostraffad och till synes rederlig person. 
 
Får vi vänta 973 dagar till nu?
Det var allt för idag, och jag förstår att frågan nu infinner sig; får vi vänta 973 dagar till på nästa kapitel, "Den hemliga dagboken"? Svaret är nej. Jag kommer inte göra några utfästelser om när nästa inlägg kommer (efter det litterära storverk detta inlägg är kanske kungen trots allt ringer!), men jag har redan idéer om vad det ska avhandla. Jag hoppas att ni kommer tycka det är värt väntan!
 
Until then - peace, love, law and Harry Potter!
 
 

Inköpsturen

Ny vecka, nya äventyr och mer juridik! Innan vi slänger oss in i veckans kapitel vill jag passa på att lyfta några väldigt bra kommentarer från förra veckan. Några påpekade att Arthur kanske bara skrev ett lagförslag, som någon församling liknande riksdagen sedan slentrianmässigt klubbade igenom. Det är en mycket intressant synpunkt. I så fall skulle den stora bristen i förfarandet snarare vara bristen på ordentlig beredning av ärendet. I den svenska lagstiftningsprocessen granskas förslag relativt noga - ofta görs först en statlig utredning som granskas av en mängd remissinstanser, innan regeringen lägger fram en proposition. Också denna granskas normalt av såväl remissinstanser som av Lagrådet (som är myndighet bestående av domare från våra högsta domstolar) innan det kan klubbas igenom av riksdagen. Med tanke på att det knappt verkar finnas en lagstiftande församling i trollkarlsvärlden ter det sig som mycket tveksamt att lagförslag skulle granskas ordentligt. Jag kommer att återkomma till detta bräckliga system i senare böcker, där vi får se än mer av Ministeriet!
 
Över till veckans avsnitt. Lucius Malfoy, en av Voldemorts gamla allierade och pappa till Harrys nemesis Draco gör entré med buller och bång. Eller snarare, fiffel och våld. Harrys första försök att färdas med flampulver slutar mindre lyckligt, och istället för att hamna i vackra Diagongränden landar han inne på svartkonstbutiken Borgin & Burkes. Knappt har han hunnit inse misstaget innan Malfoy sr och jr gör entré. Det är uppenbart så att Lucius är något av en stamkund och just denna dag är han där för att sälja lite prylar, med motiveringen att Ministeriet för tillfället genomför husrannsakningar. Boom, här rinner det över med juridik! Vi kan börja med de här husrannsakningarna som verkar företas i relativt stor omfattning (i föregående kapitel framgick det att mr Weasley hade genomfört nio stycken på en enda natt). Att banka på dörren hemma hos någon och genomföra en razzia i dennes hem innebär ett kraftigt ingrepp i personens privatliv. I svensk rätt ställs det därför upp höga krav för att en husrannsakan ska få genomföras. Vilka dessa är framgår av 28 kapitlet 1 §. Utgångspunkten är, något förenkat, att husrannsakan får ske om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, om syftet är att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Med andra ord krävs någon form av konkret brottsmisstanke. Det räcker heller inte att det är vilket litet brott som helst, utan fängelse måste finnas med i straffskalan. Misstankar om rena bötesbrott, som exempelvis hemfridsbrott och förtal av normalgraden (d.v.s. ej grova brott), kan alltså aldrig ligga som grund för en husrannsakan. Utöver dessa begränsningar gäller dessutom att om inte den person vars hem blir föremål för en husrannsakan är skäligen misstänkt för det aktuella brottet, så får husrannsakan bara ske om brottet har begåtts hos denne, om den misstänkte har gripits där, eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet kan vinnas.
 
Med tanke på trollkarlsväldens hårda syn på straff (vi återkommer till detta, om någon skulle ha missat dementorerna m.m...) kan vi nog räkna med att en liten tripp till Azkaban inte är utesluten för den som har potentiellt farliga föremål hemma. Den förutsättningen medför med andra ord knappast några problem. Frågan är istället om det verkligen finns konkreta brottsmisstankar mot Lucius Malfoy, som uppenbart tror att han är näst i tur, eller mot någon av de andra som Ministeriet gör besök hos? Jag tvivlar. Det framstår snarare som rena fishing expeditions, där Ministeriet gör mer eller mindre random besök och hoppas på att hitta grejer. Det faktum att de nio husrannsakningar som genomfördes samma natt som Harry kom till Kråkboet bara resulterade i "några krympnyckar och en bitsk tekanna" tyder ytterligare på att underlaget för husrannsakningarna inte direkt varit gediget. Här bör understrykas att konkreta brottsmisstankar är mer än en allmän uppfattning eller tro att en viss person skulle kunna vara brottslig. När Harry sedermera berättar för mr Weasley om vad han hört Lucius säga  om sin oro och att vissa av hans grejer skulle kunna försätta honom i en "pinsam situation", skulle man däremot kunna argumentera för att mer konkreta brottsmisstankar uppkommit. Om det finns någon polis eller någon som annars är van att arbeta med denna typ av frågor i läsekretsen så får ni mer än gärna lämna en kommentar om var gränsen går i praktiken! Diskussionen om hur högt ställda kraven ska vara är intressant eftersom det handlar om att göra en avvägning mellan intresset att skydda individers privatliv och intresset att utreda och potentiellt förhindra brott.
 
Lucius försöker alltså sälja vad vi kan utgå ifrån är brottsliga prylar till butiksinnehavaren, mr Borgin. Eftersom de förbjudna föremål det här är frågan om knappast har någon direkt motsvarighet i mugglarrätten är det svårt att överföra det på ett konkret lagrum, men bara som en liten påminnelse - det är sällan en bra idé att handla med förbjudna föremål. Det gäller oavsett om man agerar som köpare eller säljare. Därefter går han vidare till Flourish & Blotts, förolämpar Arthur Weasley och får denne att starta slagsmål. Lagom schysst dagsverke från denne samhällets stöttepelare. Beträffande slagsmålet kan följande sägas. Att man blir förolämpad är normalt ingenting som befriar en från straffrättsligt ansvar för misshandel. Sorry Arthur. Däremot kan det ha inverkan vid bestämmandet av straffvärdet, som är en del av bedömningen av vilken påföljd som ska följa på ett brott (detta är på riktigt en tämligen komplicerad historia. Det finns flera böcker i ämnet för den som är intresserad). Av 23 kapitlet 3 § p. 1 brottsbalken framgår att som förmildrande omständighet ska särskilt beaktas om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende. Det är därför troligt att Arthurs straff skulle kunna stanna vid böter. Lucius skulle kanske heller inte kunna räkna med något skadestånd för den personskada han lider (ett blåslaget öga), eftersom han själv varit medvållande genom att provocera fram slagsmålet. Lustigt nog verkar överhuvudtaget inte någon brottsutredning inledas. Jaga minderåriga trollkarlar som råkat utföra lite trollkonster på lovet, men låt vuxna män löpa amok på allmän plats - Ministeriet strikes again!
 
Det var allt för denna vecka! Fortsätt att lämna smarta kommentarer, så ses vi nästa vecka igen. Då är vi äntligen tillbaka på Hogwarts och får stifta bekantskap med det piskande pilträdet. Until then - mischief managed!rtä