Erised-spegeln

Tillbaka efter en låång julledighet, som bland annat innefattade ett besök på HP Studio Tour utanför London.Helt fantastiskt, jag rekommenderar verkligen alla filmintresserade i allmänhet och HP-nördar i synnerhet ett besök dit. Hoppas att ni alla haft fina helger och nu är redo för en ny termin och nya HP-juridik-nördigheter!

På Hogwarts närmar sig julen, vilket tyvärr inte medför någon förbättring i Snapes och Malfoys beteenden. Omgående i Erised-spegeln är det Ron som råkar illa ut. Efter att i vanlig ordning ha blivit förolämpad av Malfoy kastar han sig över denne, olyckligtvis i samma ögonblick som Snape uppenbarar sig. Konsekvensen av detta blir poängavdrag för Gryffindor, trots att Hagrid - som bevittnar hela händelsen - intygar att Ron provocerades av Malfoy. Nu är skolregler om poängavdrag för ens elevhem kanske inte helt att likställa med straffrätt, men jag vill återigen rikta viss kritik mot Snapes agerande här. Först och främst drar han av poäng utan att bry sig om att lyssna på någon förklaring - vilket går starkt emot principen om att ingen ska dömas ohörd. Det är en rent processuell felaktighet som man hoppas att svenska domstolar - eller myndigheter för den delen - inte ägnar sig åt. Vidare beaktar Snape inte alls det faktum att Ron de facto blev provocerad. Att han ger sig på Malfoy kan klassas som misshandel, ofredande eller olaga tvång (troligen inte misshandel eftersom han inte verkar hinna orsaka Malfoy någon skada innan Snape kliver emellan). Provokationer är normalt ingen ansvarsfrihetsgrund (varpå nödvärn alltså inte kan hävdas), men däremot är det något som straffrättsligt kan beaktas vid påföljdsbestämmandet (se 29 kap. 3 § 1 p. i brottsbalken, om provokation som förmildrande omständigheter vid värdering av det s.k. straffvärdet).
 
Julen kommer och för första gången i sitt liv får Harry riktiga julklappar (vilket ju faktiskt är ganska sorgligt när man tänker på det...). Av sina kompletta snåljåpar till släktingar får han femtio pence, som han glatt ger till Ron. Här kan vi passa på att lyfta den juridiska frågan om minderårigas rätt att förfoga över sin egendom. Huvudregeln i 9:1 Föräldrabalken är ju, som vi tidigare varit inne på, att minderåriga inte själva får råda över sin egen egendom. När det kommer till gåvor av såhär begränsat värde kan vi dock genom 9:3 och 9:4 FB, tillsammans med de allmänna principerna om konkludent/underförstått samtycke sluta oss till att det är helt okej att Harry ger pengarna vidare till Ron. Alltså, tips från coachen - ge inte era barn pengar  om ni inte vill att de ska vara helt fria att spendera dem.
 
Betydligt mer värdefull är den osynlighetsmantel som Harry får från - visar det sig senare - professor Dumbledore. Manteln var Harrys pappas men har alltså i ca 10 år förvarats av Dumbledore. Mantelns fulla värde får vi vänta till sista boken för att inse, men redan i detta stadium påpekar Ron att manteln är "verkligt värdefull" och att han skulle ge "vad som helst" för en. Med bakgrund av detta skulle jag vilja passa på att uppmärksamma er på vilken stor risk Dumbledore tar när han åtar sig att förvara manteln. Juridisk sett har vi att göra med ett förvarings eller möjligen ett låneavtal. Oavsett den exakta klassificeringen så medför detta en vårdplikt över manteln för Dumbledore, med ett medföljande s.k. presumtionsansvar. Innebörden av detta är att om manteln hade skadats eller blivit förstörd medan den fanns i Dumbledores besittning, så hade det varit upp till Dumbledore att bevisa att skadan inte uppkommit som en konsekvens av hans vårdslöshet. I annat fall hade Dumbledore blivit skyldig att ersätta Harry - som efter James död är den rättmätigare ägaren - mantelns värde. Vi vet inget exakt värde på manteln, men med tanke på att den är den enda i sitt slag, väldigt användbar och i det närmsta legendarisk kan vi nog förutsätta att det rör sig om många miljoner.
 
Med det lämnar vi detta kapitel. Jag hoppas på att snart vara tillbaka med Nicolas Flamel!

Resan från perrong nio och tre kvart

I'm back! Återigen från ett tåg, vilket kändes som rena måstet med tanke på vad som händer i detta kapitel. Yes, ni vet vad som gäller - det är dags att bege sig till Hogwarts! I det här avsnittet ska vi analysera om det verkligen är helt okej att sälja godisbönor i alla smaker till 11-åringar utan att informera om exakt vilka smaker det kan bli fråga om. Jag bjuder också på en analys över det skadeståndsrättsliga ansvaret för råttor. Enjoy!
 
Bertie Botts bönor i alla smaker är ju lite av THE candy i trollkarlsvärlden (chokladgrodorna får ursäkta). Med bönor i alla smaker menas verkligen alla smaker, som Ron har vänligheten att informera Harry om innan Harry sätter tänderna i den första bönan. Bland lite mindre fräscha smaker som nämns återfinns lever och komage, och senare  i boken stöter vi på öronvax. Ingenting jag personligen känner mig sådär taggad på (ett tag såldes såna här bönor IRL, men jag vill minnas att den värsta smaken var tomat). Hur ska vi se rättsligt på försäljningen av såna här "godsaker"? Tja, det är nog inget problem enligt produktsäkerhetslagen i alla fall. Varor får inte säljas om de medför en risk för personers liv och hälsa. Bönorna verkar dock inte medföra några direkta hälsofaror, mer än tillfälliga och, kan det förväntas, övergående äckelkänslor. Däremot kan det diskuteras om det inte står i strid med god marknadsföringssed, 5 § marknadsföringslagen, att inte tydligt upplysa köparna vad som omfattas av alla smaker. Att man riskerar komage-smak känns som något man bör upplysa om, och underlåtenhet att göra så skulle kunna resultera i ett åläggande att framöver lämna information enligt 24 § marknadsföringslagen. Detta är en rent näringsrättslig sanktion, vilket innebär att den enskilt drabbade konsumenten inte kan få någon ersättning för obehaget. Visserligen skulle produkten kunna tolkas som felaktig om smakerna är så orimliga att de avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, men felaktigheten i sig medför ingen rätt till skadestånd om ingen skada kan påvisas. Dock är det möjligt att köpet skulle kunna hävas, så att den stackars drabbade parten åtminstone fick tillbaka pengarna för köpet.
 
Nåväl, Harry verkar inte lida några trauman av de något äckliga bönorna. Någon som istället lider en faktisk personskada är Gregory Goyle, som när han försöker sno godis av Harry och Ron blir biten i fingret av Rons råtta Scabbers. Skulle Goyle kunna kräva ersättning av Ron för detta? (SPOILER ALERT - skulle sannolikt ha bättre chanser genom att kräva skadestånd direkt av den sabla råttan...). En personskada har uppstått, vilket är ersättningsgillt om skadan orsakats genom vårdslöshet, 2:1 skadeståndslagen. Vad gäller ansvar för djur så finns, åtminstone vad gäller hundar, ett strikt ansvar. Med strikt ansvar menas att man får ansvara för uppkommen skada oavsett om man klantat sig eller inte. Det är dock tveksamt om detta kan analogiseras till att också gälla andra djur, såsom råttor. Troligen inte. Frågan är då om Ron varit culpös (=vårdslös, oaktsam) som inte haft bättre kontroll på sin råtta. Jag ser både argument för och emot det. Å ena sidan kan man tycka att djur med fördel bör hållas i en bur. Å andra sidan har Scabbers (oss veterligen) inte tidigare varit aggressiv (som råtta åtminstone...) och det kanske därigenom var svårt för Ron att förutse attacken. Goyle kom dessutom in objuden i vagnen och gav inte Ron någon tid att hinna kontrollera Scabbers. Min bedömning är att även om Ron skulle anses ha varit vårdslös, bör skadeståndet jämkas med hänsyn till att Goyle de facto var på väg att snatta godis och därigenom själv var medvållande till Scabbers attack.
 
Vad tycker ni - borde marknadsföringen av Bertie Botts bönor vara tydligare och borde Ron ha bättre koll på sin råtta? Öppet för diskussion!
 
Nästa vecka är vi ÄNTLIGEN på Hogwarts och jag ska göra mitt bästa för att hitta juridiska problem hos sorteringshatten!
 

Diagongränden

Äntligen kommer den! Jag förstår att ni väntat med spänning på den rättsliga analysen av detta kapitel. Det är ingenting emot hur mycket jag sett fram emot att skriva det. Jag ska inte hålla er på halster längre - här har ni den juridiska analysen av kapitel 5, med fokus på vår favoritbank - Gringotts Wizarding Bank.
 
Jag vill inleda med några kommentarer på det Hagrid säger om att Gringotts är den enda trollkarlsbanken som finns. Detta är förvisso kanske mer en ekonomisk än en juridisk kommentar, men är inte det lite märkligt? Det moderna bankväsendet bygger mycket, som jag förstått det, på att bankerna lånar pengar av varandra. Ska vi tolka det faktum att Gringotts är den enda banken som att bankväsendet fungerar på ett annat sätt än våra banker, och att Gringotts - tack vare de minst sagt giriga svartalfer som driver banken - själva har tillgångar som fullt ut täcker utlåningsverksamheten? Eller är trollkarlsvärlden så underutvecklad att den alls inte ägnar sig åt utlåningsverksamhet, utan endast har inlåningsverksamhet och tillhandahåller bankkonton mot en avgift? Det ter sig osannolikt, inte minst med tanke på svartalfernas girighet och det faktum att utlåning normalt är det banker tjänar stora pengar på. Omständigheter i senare böcker (som jag återkommer till) tyder även på att utlåning förekommer.
 
Ur en konkurrensrättslig synpunkt ter det sig minst sagt beklagligt att det bara finns en bank. I den mån utlåning förekommer vill jag inte ens tänka på vilka ockerräntor som måste förekomma. Det är visserligen inte olagligt att vara ensam på en marknad, men det tål att funderas på anledningen till Gringotts monopolställning. Är de helt enkelt så kompetensmässigt överlägsna att de med schyssta medel trängt undan all eventuell konkurrens, eller har de kanske använt sig av några otillåtna metoder som kan falla in under missbruk av dominerande ställning i konkurrenslagens 7 §? Med tanke på de stundtals ganska motbjudande beteende svartalfer visar prov på senare i serien skulle det inte förvåna mig det minsta om så var fallet. Det tål även att tänkas på om ministeriet, i syfte att skydda insättarna, har några lagar som reglerar bankverksamheten. Den vägen skulle man i och för sig kunna ställa upp förbud mot t.ex. ockerräntor.
 
Både vad gäller Harrys uttag av pengar och de avtal han ingår när han därefter köper sin trollstav, kurslitteratur, kittel etc. vill jag lyfta frågan om omyndigs rätt att ingå avtal. Harry är vid tillfället 11 år, och myndighetsåldern är 17. Om en omyndig person har tillgångar ska dessa normalt förvaltas av förmyndaren, vilket som huvudregel är föräldrarna (Föräldrabalken 10 kap, 2 §). Eftersom Harrys föräldrar är döda borde "rätten", vilket här väl närmast får antas vara någon enhet under trolldomsministeriet, ha utsett en förmyndare (jämför Föräldrabalken 10 kap 5 § 1 st). Omyndiga får normalt inte ingå avtal eller på annat sätt råda över in egendom enligt Föräldrabalken 9 kap 1 § 1 st. Detta gäller dock inte om avtalet godkänts av förmyndaren, Föräldrabalken 9 kap 6 § 1 st. Om Hagrid har blivit utsedd till förmyndare - vilket vore ett något märkligt val - är uttaget av pengar och köpavtalen inget problem. Jag är dock mycket tveksam till om så är fallet. Nu är det förvisso fråga om avtal till relativt låga värden (trollstaven kan omräknas till ca 500 kr, de andra sakerna vet vi inte priset på), vilket skulle kunna tala för att det föreligger underförstådda samtycken till att Harry ingår avtalen. Frågan kvarstår dock vem det är som egentligen har gett samtycket till att Harry mer eller mindre själv ingår avtalen. Nu är visserligen Harry redan vid 11 års ålder väldigt mogen och motstår - med viss hjälp av Hagrid - alla lockande prylar, men vad hade hänt om han, medan Hagrid tar sin "styrketår" på puben, hade spenderat alla pengarna på en kvast? Hade Hagrid haft möjlighet att godkänna avtalet (eller förhoppningsvis krävt återgång av prestationerna)?
 
Öppet för diskussion om Gringotts ställning, Harrys möjlighet att ingå bindande avtal, förmyndarrollen och andra juridiska aspekter ni tänkt på i kapitel 5!