Duellklubben

Bästa läsare! Sommaren går mot sin slut och vad återuppstår som en fågel Fenix då om inte den här bloggen? Det har varit en lång tystnad här, men det ska vi råda bot på. Jag hoppas att ni alla (d.v.s. ni troligtvis ca fem kvarvarande tappra läsare) har haft en strålande och riktigt nördig sommar. Personligen har det varit upp och ner, och en del av tystnaden här har berott på att min mormor tråkigt nog gått bort. Även om vi alla trogna Harry Potter-fans vet att "death is but the next great adventure", så är det alltid sorgligt att förlora närstående. Min mormor beundrade nästan allt jag gjorde oförtjänt mycket och hade hon lärt sig internet hade hon garanterat följt den här bloggen maniskt (oaktat att hon aldrig läste Harry Potter och inte var jurist). Så mormor - this one is for you.
 
Detta kapitel innehåller inte jättemycket av juridisk leverans, men jag tänkte peka på ett par situationer där man återigen höjer på ögonbrynen ur ett straffrättsligt perspektiv. Efter överfallet på Colin Creevey är Ron och Hermione inte sena med att börja koka polyjuice-elixir, för att kunna maskera sig som Slytherinelever och få sin huvudmisstänkte nemesis Draco Malfoy att erkänna att det är han som öppnat hemligheternas kammare och släppt löst ett monster i skolan. För att komma åt de nödvändiga ingredienserna iscensätter de tillsammans med Harry en liten incident på en av Snapes lektioner (låter lagom farligt). Harry skjuter av en fyrverkeripjäs som skapar totalt kaos i klassrummet (och troligen inkluderar åtminstone ofredande då ett antal klasskamrater blir nedstänkta av trolldrycker och får diverse kroppsdelar uppsvälda), men den typen av fjuttiga händelser är vi ju numera mer än vana vid! (Det är en himla tur att man i Sverige blir straffmyndig först vid 15 år - alla incidenter i svenska skolor skulle utan tvivel kunna sysselsätta ett antal polismyndigheter, åklagarmyndigheter och tingsrätter många gånger om). I villervallan passar Hermione på att slinka in på Snapes kontor och stjäla lite nödvändiga ingredienser - självklart efter att ha konstaterat att det är bäst om hon gör det, eftersom hennes brottsregister är tomt, till skillnad från Rons och Harrys. Smart tjej det där, som redan vid 12 års ålder har hon förstått betydelsen av återfall vid påföljdsbestämning. (En kortare utvikning här för er som inte är jurister: i Sverige gäller den ordningen att när man funnit att någon gjort sig skyldig till ett brott fastställs ett straffvärde för brottet - t.ex. har en misshandel av normalgraden ofta ett straffvärde på en eller ett par månaders fängelse. Straffvärdet behöver emellertid inte sammanfalla med den faktiska påföljden. Återfall är en sådan faktor som kan medföra att den faktiska påföljden blir strängare än vad straffvärdet fastställs till. Vid återfall kan dessutom ett brott som, om det vore första gången det förövades, hade lett till villkorlig dom medföra att påföljden istället blir fängelse.) Själva brottet är inte mycket att säga om - Rowling ger oss här ett skolboksexempel på stöldbrottet, som akademiskt dessvärre är helt ointressant. Ibland önskar man dock att det fanns en ansvarsfrihetsgrund motsvarande "ändamålet helgar medlen". Eller bara en allmän ansvarsfrihetsgrund för personer som Hermione.
 
Efter attacken på Colin Creevey har såklart skolans klantskalle nummer 1, Gyllenroy Lockman, en ny idé på hur eleverna ska skyddas. Han startar en duellklubb. Det hade ju kunnat vara en ganska bra idé (bortsett från att basilisken knappast, till skillnad från Voldemort, hade besegrats av Expelliarmus), om det nu inte vore för att det är just Lockman som gör ett tarvligt försök att leda det hela. Med Snape som "assistent" kan det naturligtvis inte sluta med annat än katastrof. Ingen elev tycks lyssna på instruktionen "avväpna" utan attackerar glatt varandra med såväl trollformler som med hederliga mugglarbrottargrepp. Återigen tvingas man konstatera att Hogwarts lärarlag inte bara tillåter fysiska angrepp mellan elever, utan till och med orsakar situationer där elever riskerar att fara illa. Hogwarts skulle knappast klara sig bra om Skolinspektionen kom på besök.
 
Efter att Draco Malfoy, med Snapes hjälp och goda minne, frammanat en orm utnyttjar Harry sina ormviskar-skills och stoppar den från att attackera den mugglarfödda Justin. Tråkigt nog förstår ingen vad Harry säger utan tror att han bussar ormen på Justin.Detta leder till en för Harry tämligen jobbig situation den efterföljande tiden. Bland annat får vi genom Harry bevittna hur Justins fellow Hufflepuffare Ernie anklagar Harry för att vara en svartkonstnär, och förtal ca nummer femhundrasjutton är ett faktum. Ni kan det vid det här laget, right? 5 kap 1 § brottsbalken. INTE okej att måla ut någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt leverne, och här målar Ernie ut Harry som skyldig till flertalet mordförsök. Någon skyldighet för Ernie att uttala sig fanns knappast. Ernie kan dock undgå ansvar, om det var försvarligt att lämna uppgiften och uppgiften antingen var sann eller han hade skälig grund att tro att den var sann. Med lite god vilja kan man väl kanske i och för sig tycka att han hade skälig grund för misstanken - av skäl vi senare får reda på befann sig ju Harry först på plats både när mrs Norris och sedan Justin hittades förstenade, och därtill visar han sig vara en ormviskare.Däremot ställer jag mig högst tveksam till om uppgiften är försvarlig. Att anklaga någon för att vara en potentiell mördare - Ernie jämställer till och med Harry med Voldemort himself - är ingen liten anklagelse. Det sker dessutom i ett läge där inga formella misstankar finns mot Harry och inget annat än indiciebevisning och rykten stödjer teorierna om Harry som Slytherins arvtagare och den som attackerat andra elever. Nej people - avhåll er från att sprida grova anklagelser utan starkt stöd. Åtminstone om ni är över femton år.
 
Även om ni är under femton år finns det dock anledning att iaktta försiktighet med vilka lögner och rykten ni sprider. Att Ernie straffrättsligt inte skulle kunna fällas för förtal hindrar nämligen inte att han kan förpliktas att utge skadestånd för kränkning till Harry enligt 2 kap 3 § skadeståndslagen - "den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.". Eftersom förtal är ett ärekränkningsbrott är det fråga om ett angrepp på Harrys ära. Kränkningen ska även ha en viss grad av allvarlighet, vilket sannolikt är uppfyllt med hänsyn till typen av anklagelser det är fråga om här. Men so what tänker ni, Ernie är typ 12 år och har väl i alla fall inga galleoner att betala med? Nä, det är nog sant. Tur då att vår kära lagstiftare har försett oss med möjligheten att kräva ut en del av skadeståndet - närmare bestämt en femtedels prisbasbelopp för varje skadehändelse, vilket för närvarande är 8 900 kr (uppskattningsvis ca 65 galleoner!) - från Ernies vårdnadshavare. Det krävs inte att Ernies vårdnadshavare på något sätt uppmanat eller sanktionerat till Ernies handlande, utan ansvaret gäller oberoende av s.k. culpa. Det här är en relativt ny bestämmelse som är mycket omdebatterad och har anklagats för att vara populistisk. Viss möjlighet att jämka ansvaret finns - i lagtexten uttrycks att det ska vara "uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott.". I praktiken brukar detta betyda att om barnet t.ex. bara bor hos den ena föräldern, eller har omhändertagits enligt LVU, kan man undgå ansvar. Jämkningsregeln tillämpas dock restriktivt, så i de allra flesta fall tvingas föräldern betala. Vore jag ombud för Ernies föräldrar i denna situation skulle jag argumentera för att det är skolans personal - under vilkas uppsikt Ernie ju bor konstant under terminerna - som är de som faktiskt utövar vårdnaden över honom. Jag är dock tveksam till om en domstol skulle köpa det, mot bakgrund av den restriktiva tillämpningen av jämkningsregeln. Regeln kan alltså, något raljerande, sägas vara sådan att är du en kass förälder får du pröjsa, men är du riktigt jäkla usel och helt har avsagt dig kontakten slipper du undan. (No offense mot dem som verkligen kämpat men misslyckats med att själva få ordning på sina barn - jag förstår att det inte är det lättaste alla gånger. Jag är dock skeptisk till lagbestämmelsen, som jag tycker har ett gott syfte men alltför ofta riskerar att slå fel).
 
Vi har nu tagit oss en bra bit mer än halvvägs genom Hemligheternas kammare - woho! Dessvärre märker jag att många frågeställningar återkommer (min mamma påstår att alla HP-böcker är ungefär likadana - jag brukar bestämt förneka detta, men visst, en liten poäng har hon). Bloggens framtid ser därför troligen ut som så att jag slutför Hemligheternas kammare kapitelvis, men går därefter över till att kronologiskt genom de fem kvarvarande böckerna dyka ner i vissa specifika delar som innehåller nya och intressanta juridiska frågeställningar. På så sätt blir det förhoppningsvis fler nya infallsvinklar och djupare analyser. Hoppas att ni har tålamod att vänta på det. Till nästa avsnitt - peace, love, law and Harry Potter!
1 Anonym:

skriven

Jag saknar det här

Kommentera här: