Cornelius Fudge

Kära läsare,
 
Efter en lång härlig sommar är bloggen tillbaka! Sommaren har gått i 110 med massor av sol, bad, golf, läsning och lagom mycket jobb. Tyvärr alltför lite bloggande, men nu är det snart höst, kvällarna blir kortare och det lämpar sig utmärkt att återigen fundera lite lagom mycket på juridik och Harry Potter. Ni har väl för övrigt inte missat trailern till den nya Fantasic Beasts-filmen, med premiär i november? Jag är galet peppad - inte minst inför vilka juridiska problem man ska lyckas hitta!
 
Jag vill tillägna det här kapitlet mina vänner Li och Hanna, som förutom att vara två av landets största HP-nördar nyligen fyllt, respektive idag fyller, 30 år! Med detta sagt slänger vi oss in i nästa kapitel. Enter, Cornelius Fudge. A.k.a en av de mest avskydda karaktärerna, a.k.a. den magiska världens svar på Donald Trump.
 
Kapitlet inleds med att våra huvudkaraktärer har lite lagom mycket ångest över att tro sig ha upptäckt att deras hjälte Hagrid släppt löst ett livsfarligt monster på skolan. Jag vill redan på kapitlets första sida uppmärksamma er på en skön foreshadowing av Hermiones framtida karriär som magisk jurist (pun intended), "Dolder kan ha fått tag i fel person... Kanske det var ett annat monster som angrep folk...". Här använderHermione verktyg 1A i en skicklig försvarsadvokats låda; konsten att så tvivel. Tyvärr vinner hon för stunden ingen större sympati hos Harry och Ron, but still still. Hermione har rätt även när hon själv tror att hon har fel.
 
Knappt ett kapitel i Harry Potter utan att brott begås, så det dröjer såklart inte många sidor innan vi har ett nytt sådant att undersöka. Denna gång har någon tagit sig in i Harrys sovsal och så att säga skapat kaos. Alla Harrys tillhörigheter har slängts huller om buller och det visar sig till slut att den nu så berömda dagboken är borta. Nu vet ju vi som läst hela boken - spoiler alert - att den skyldiga är förstaårselev och därmed långt från straffmyndig, men om vi bortser från det, hur skulle detta brott rubriceras? Denna situation lämpar sig utmärkt för en diskussion om gränsdragningen ringa stöld (tidigare snatteri) och stöld av normalgraden. Om en gärning som uppfyller kriterierna för stöld (att olovligen ta "vad annan tllhör med uppsåt att tillägna sig det", se 8 kap. 1 § brottsbalken) är den att rubricera som ringa om det ekonomiska värdet är begränsat och omständigheterna i övrigt inte medför att brottet ändå är att se som brott av normalgraden. 
 
Om vi utgår från det stulnas värde pratar vi alltså om stöld av en dagbok, vars ekonomiska värde i sig vanligtvis inte har något större ekonomiskt värde. Givet vem dagboken ursprungligen tillhört skulle ju detta dock kunna diskuteras... I svensk rätt går den ekonomiska gränsen för ringa stöld för närvarande vid 1 000 kr. Går man in på en butik och plockar på sig grejer för t.ex. 750 kr och lämnar utan att betala är det som utgångspunkt allså fråga om ringa stöld, och då stannar påföljden normalt vid dagsböter. Tar man däremot grejer för 1 250 kr är det fråga om stöld. Är det första gången man gör dumheten klarar man sig oftast med villkorlig dom och böter, medan man riskerar att landa in på kåken om man gör om dumheten. I detta fall har vi dock försvårande omständigheter förutom det oklara värdet på dagboken, och det är att stölden begåtts genom ett olovligt intrång bland en privatpersons högst personliga tillhörigheter. Vi vet dessutom att det inte tycks ha varit fråga om någon spontanhandling, utan ett situation där gärningspersonen väntat tills sovsalen varit tom och då passat på. Sådan form av "förslagenhet" brukar normalt medföra att omständigheterna totalt sett inte är sådana att brottet kan ses som ringa. I detta fall skulle jag som domare med största sannolikhet rubricera stölden som brott av normalgraden. Det kan även sägas att gärningspersonen ifråga möjligen skulle åberopa nöd i detta fall, men det tänkte jag återkomma till i senare kapitel när vi fått veta vem gärningspersonen är och vad som föranledde brottet.
 
Vi går vidare och så gör han entré då, den brittiska trollkarlsvärldens i alla fall på pappret mäktigaste man; trolldomsministern Cornelius Fudge. Tyvärr gör han inte direkt någon entré i positiv bemärkelse, utan far in och bjuder på en sällan skådad uppvisning i rättsosäkert beteende genom att helt sonika skicka Hagrid till trollkarlsfängelset Azkaban som en "precaution". Alltså... What. The. Fuck. När man läste detta för första gången som typ tioåring blev man instinktivt upprörd, mest baserat på att man ju gillade Hagrid (vilket såklart berodde på att Harry gillar Hagrid). Idag kan man däremot se det på ett helt annat sätt och bli än mer upprörd.
 
För det första är det naturligtvis minst sagt tveksamt att gripa någon i princip enbart på att denne tidigare begått brott. I detta fall kan jag i och för sig förstå varför Hagrid blir misstänkt; han finns i nära anslutning till en brottsplats där personer blivit angripna på ett mycket speciellt sätt, ett sätt som såvitt känt inte förekommit sedan han själv femtio år tidigare relegerats för brott begångna på identiskt sätt. Att Hagrid är intressant för utredningen är med andra ord, givet hur situationen tett sig för Fudge, förståeligt. För en svensk polis/åklagare hade det säkerligen räckt för att plocka in honom på förhör. Enligt svensk rätt är man dock inte, såvida synnerliga skäl inte föreligger, skyldig att stanna kvar på polisförhör längre än sex timmar. Ska man hållas kvar längre än så krävs i första led att åklagare fattar beslut om anhållande. För att så ska få se krävs enligt huvudregeln att personen som ska anhållas är på sannolika skäl misstänkt för ett brott som det är föreskrivet ett års fängelse för, samt att det föreligger antingen risk att personen undandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara), undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (s.k. kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (s.k. recidivfara). Vissa undantag finns från detta som i och för sig skulle kunna tillämpas i detta fall givet brottens allvarlighet (den som är intresserad hänvisas till 24 kap. rättegångsbalken), men något förenklat krävs det normalt att man åtminstone har någon form av bevisning som knyter den frihetsberövade personen till de aktuella brotten.
 
Härtill kommer att om åklagaren anhållit någon har åklagaren ca tre dagar på sig att bestämma om personen ska släppas, eller om den ska begäras häktad. En häktningsframställan lämnas in till tingsrätt, som sedan prövar om det finns tillräckliga skäl för att hålla personen fortsatt frihetsberövad. Här kan vi alltså konstatera ytterligare märkligheter med trollkarlsvärlden. För det första verkar man inte ha någon klar uppdelning mellan vad som närmast får liknas vid politiker (såsom Fudge) och vad som närmast är att jämställa med poliser (aurorer). Vidare verkar inte finnas någon som helst kontrollmekanism (jämför det svenska systemet där åklagare alltså anhåller, tingsrätten prövar detta beslut vid häktningsförhandling, och tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätt). Inte heller finns någon uppdelning mellan häkten och fängelsen, men här ska det nog i ärlighetens namn sägas att det även i dagens mugglar-Sverige oftast brukar vara värre att sitta häktad än att avtjäna fängelsestraff på anstalt. Det här är egentligen seriens första inblick i hur annorlunda, och ofta ganska rättsosäkert, uppbyggd trollkarlsvärlden är. Vi kommer att återkomma till detta i framtida inlägg.
 
Nu tar vi helg - förhoppningsvis långt från landets alla häkten - och inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid är jag tillbaka med "Aragog"!
 

Den hemliga dagboken

Kära läsare, efter 973 dagars väntan mellan det förra och förrförra inlägget klarar ni er denna gång med 10 dagars väntan! Fortsätter jag förbättra mig i denna takt är vi snart nog nere på 20 minuters väntan mellan inläggen... skämt åsido, otroligt roligt att vara igång igen och fantastisk respons. Tack till alla er som läst, kommit med glada tillrop på facebook, twitter och inte minst i fikarummet (har världens bästa kollegor)! Med detta sagt så slänger vi oss rakt in i kapitel 13, "Den hemliga dagboken".
 
Det här kapitlet gömmer massor av härlig juridik, och jag vill börja med ett par mindre nedslag innan vi kastar oss över den riktiga godbiten. Kapitlet inleds med att Harry och Ron hör vaktmästaren Filch svära över en översvämmning som visar sig vara orsakad av det oförglömliga spöket Missnöjda Myrtle. Vi får snart nog veta att stackars Myrtle fått ett utbrott av att någon kastat en bok i huvudet på henne när hon gömt sig i ett avlopp (fräscht...), vilket föranleder Harry att påpeka att det väl knappast kan göra ont på henne eftersom saker bara flyger rätt igenom henne. Detta är verkligen inte rätt sak att säga till Myrtle, och jag menar nu inte att ni ska gå runt och kasta saker på spöken (om chansen skulle infinna sig). Rent juridiskt har Harry dock en liten poäng, men samtidigt inte. Kastar man en bok i huvudet på en människa kan man utgå ifrån att denna kommer att få ont (smärta) och i värsta fall till och med få skador (i alla fall om det är en tung bok, som t.ex. lagboken. Ett av många skäl till att inte kasta lagbok). Bingo, misshandel in på kontot! Myrtle däremot kommer omöjligt att drabbas av någon skada eller smärta eftersom boken, tja, far rakt igenom henne. Detta innebär dock inte med nödvändighet att agerandet är straffritt. Om man t.ex. antastar eller beter sig hänsynslöst mot någon utan att smärta uppstår kan man fortfarande dömas för ofredande. Straffet är förvisso typiskt sett lägre än för misshandel, men still - kasta in böcker på någon. Inte ens på spöken. 
 
Vidare i kapitlet; det blir Alla hjärtans dag, och Gyllenroy Lockman, detta otroliga stolpskott till lärare, får den briljanta idén att dvärgar ska springa runt i slottet hela dagen och leverera s.k. Valentinsånger. Stackars Harry blir påhoppad och fasthållen av en av dessa otrevliga små krabater, och tvingas lyssna på en hemsk dikt skriven till honom (skämskudde deluxe). Utöver denna förödmjukelse kan vi tänka oss en rad brott som begås mot Harry i denna situation - beroende på exakt hur lång tid eländet pågår kanske närmast olaga tvång eller ofredande. Oaktat vilket måste jag återigen - troligen för hundrade gången - ifrågasätta hur denna skola egentligen styrs.
 
Slutligen når vi kapitlets klimax, både händelsemässigt och juridiskt. Harry förstår till slut hur den till synes blanka dagboken fungerar och tas med in i Tom Riddles - ni vet vems - minnen från en kväll 50 år tidigare. Tyvärr är ju Riddle något av en manipulationens mästare och visar bara Harry det han vill att Harry ska se, varpå denne såklart (det är trots allt en tolvårig, inte supersmart kille vi pratar om) drar vad som framstår som rimliga slutsatser. Dessa slutsatser kan sammanfattas med att Harry felaktigt tror att det är hans hjälte Hagrid som öppnat Hemligheternas kammare och bussat att monster på en stackars flicka, vilket resulterat i flickans död. Mycket olyckligt! Som vi får veta i kommande kapitel leder detta till tråkiga konsekvenser för Hagrid, och vi är nog många här som blir lätt förbannade på Tom Riddle när sanningen uppdagas. Kan man inte STÄMMA den jäkeln för detta falska angiveri!?
 
Jodå, det går alldeles utmärkt! I 15 kap. 6 § brottsbalken finns brottet falsk angivelse,och i 15 kap. 7 § brottsbalken finns det liknande brottet falsk tillvitelse. Skillnaden de två brotten ligger princip i att falsk angivelse förutsätter att den falska anklagelsen lämnas i syfte att den utpekade ska bli åtalad och fälld, medan det för falsk tillvitelse räcker att man hos polis, åklagare eller annan myndighet felaktigt anklagar någon för brott. I detta fall är Riddles främsta syfte till synes att få Hagrid relegerad från skolan, så jag kan tänka mig att ge honom the benefit of the doubt och nöja mig med falsk tillvitelse. Ett eventuellt problem i sammanhanget är kravet på att tillvitelsen (dvs.beskyllningen) sker till en myndighet. Vi har tidigare varit inne på oklarheterna beträffande hur och av vem Hogwarts egentligen styrs, och här kan det beroende på svaret bli så att det trots allt inte går att döma Riddle för falsk tillvitelse. Skulle den situationen uppkomma skulle jag ändå inte säga att loppet är kört, utan med största sannolikhet kan man istället gå på Riddle genom förtalsregeln i 5 kap. 1 § brottsbalken. Här bör man dock komma ihåg att straffet för falsk tillvitelse är fängelse i högst två år, medan normalgraden av förtal är böter. Situationen kan dock räddas (om man nu intar ett brottsofferperspektiv) genom att klassificera detta fall som grovt förtal, varpå straffskalan höjs till böter eller fängelse i högst två år. 
 
Skulle man nu komma runt kravet på att angivelsen skett till en myndighet inställer sig frågan vilken påföljd som kan dömas ut för detta ohederliga angiveri. Straffskalan är som sagt fängelse i högst två år. Hur ska man då bestämma om en viss gärning är värd en månads fängelse (nedre delen av straffskalan) eller hela två år? Högsta domstolen avgjorde ett fall om falsk tillvitelse 2015 (googla NJA 2015 s. 1008 om ni är intresserade) och har gett viss vägledning. HD hänvisar i fallet till 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken, där det uttalas att domstolen vid straffvärdebedömningen generellt ska beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som hen haft. I det aktuella fallet tog Högsta domstolen fasta på att den tilltalade i fallet vid upprepade tillfällen till polisen hade anklagat en person för våldtäkt. Dessa anklagelser ledde till att den utpekade frihetsberövades. Mot bakgrund av detta bestämdes straffvärdet till tio månaders fängelse. Applicerat på Tom Riddle skulle jag spontant kunna tänka mig ett liknande straffvärde, eller till och med något högre. Han anklagar Hagrid för att ha orsakat ett barns död, med full insikt om att denna anklagelse kommer att leda till att Hagrid relegeras från skolan - något som också blir fallet. Med all sannolikhet har han också varit införstådd med risken för att Hagrid kunde ha landat in i Azkaban (fängelse) om inte högre makter (läs: Dumbledore) hade ingripit. 
 
Om vi utgår ifrån att det blir ett straffvärde om tio månaders fängelse för Riddles gärning, blir detta då påföljden? Nej, så enkelt är inte det svenska påföljdssystemet! Efter straffvärde ska vi få fram ett s.k. straffmätningsvärde. Detta görs huvudsakligen genom att ev. ungdomsrabatt (om gärningsmannen är under 21 år vid brottet) räknas av. Därutöver kan vissa andra personliga förhållanden ge ytterligare reduktion (se 29 kap. 5 § brottsbalken), medan återfall i brott under vissa förhållanden kan göra att straffmätningsvärdet blir högre än straffvärdet. I Riddles fall får vi utgå ifrån att han vid denna tidpunkt, då han var 15 år gammal, var ostraffad (om än inte oskyldig...). Enligt fast praxis innebär detta 4/5 reduktion på straffvärdet. 10 månader gånger kvarstående 1/5 ger oss ett straffmätningsvärde om 2 månaders fängelse. Jahapp, då får han sitta inlåst två månader då? Näpp, inte med nödvändighet! Om strafffmätningsvärdet är under tolv månaders fängelse undviker vi nämligen i möjligaste mån fängelse. Bara om återfall i brott eller brottets s.k. art utesluter villkorlig dom eller skyddstillsyn döms fängelse ut. För ungdomar är kraven ännu hårdare - är man under 18 år krävs synnerliga skäl för att döma till sluten ungdomsvård, som är varianten på fängelse för personer under 18 år. När straffmätningsvärdet är så lågt som två månader är det praktiskt taget uteslutet att anse synnerliga skäl föreligga. Med största sannolikhet hade Riddle därmed klarat sig med ungdomsvård eller ungdomstjänst i detta fall. 
 
Om vi för en stund bortser från Riddles ungdom och utgår ifrån att han var 21 år när han gjorde sig skyldig till falsk tillvitelse - vad hade hänt då? Ja, vi hade troligen haft ett straffmätningsvärde som hade sammanfallit med straffvärdet om tio månaders fängelse. Förutsatt att han varit tidigare ostraffad hade vi alltså fortsatt haft en presumtion mot fängelse, dvs. straffet ska i första hand bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Frågan är då om brottslighetens art hade lett till något annat.
 
"Brottslighetens art" är ett av de mest svårgreppbara begreppen i det svenska påföljdssystemet och något som de flesta domare jag känner tycker är svårt att pedagogiskt förklara i domarna. Kortfattat kan man säga att framför allt lagstiftaren, och kanske i någon mån domstolarna, ansett att vissa brott måste särbehandlas och leda till fängelse trots att straffvärdet är lågt. Man säger då att brottets art är sådan att fängelse är nödvändigt. Ofta är det fråga om svårupptäckta brott eller särskilt samhällsfarliga brott. För att komplicera bilden ytterligare säger man att vissa brott har ett högt artvärde, vissa ett medelhögt, några ett visst artvärde och några inget artvrde alls. Ju högre artvärde, desto lägre måste straffvärdet vara för att man ska klara sig undan fängelse. Exempelvis har mened - dvs. att ett vittne som avlagt ed medvetet ljuger inför domstol - ansetts ha ett mycket högt artvärde, varför fängelse oftast blir påföljden även när straffmätningsvärdet bara är en månads fängelse. Uppsåtliga bokföringsbrott däremot anses ha ett ganska lågt, men inte obefintligt, artvärde. För detta brott bestäms påföljden normalt till villkorlig dom med böter om straffvärde är några månaders fängelse, medan ett straffvärde på tio månaders fängelse kan medföra att man inte kan undvika fängelse.
 
Är då falsk tillvitelse ett artbrott? Med hänsyn till likheterna med mened är det lätt att tycka det, vilket Riksåklagaren också påpekade. Högsta domstolen kom dock i det ovannämnda fallet fram till att så inte är fallet. (I sammanhanget kan nämnas att detsamma enligt HD gäller för falsk angivelse, som nämndes ovan). Bland annat uttalade HD att falsk tillvitelse, liksom mened, många gånger ger tydligt uttryck för bristande respekt för rättsväsendet och menligt påverkar rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet. Dock, säger HD, rör det sig i regel inte om uppenbart lagtrots av samma slag som vid mened och risken för att den felaktiga uppgiften ska få allvarliga konsekvenser är typiskt sett lägre.
 
Personligen måste jag säga att jag inte finner HD:s domskäl helt övertygande. I stackars Hagrids fall verkar det i och för sig ha varit en otroligt undermålig utredning som ledde fram till att han relegerades, och jag vill nog påstå att en ordentligare granskning snabbt hade lett fram till att Hagrids förvisso sjukt äckliga monsterkompis knappast kunde ha orsakat flickans död. Likväl har vi idag en mängd fall där till synes trovärdiga och tillförlitliga uppgifter från en målsägande, tillsammans med viss stödbevisning, kan vara fullt tillräckligt för att döma någon för allvarliga brott. Utan att skrämma upp någon för mycket - jag tror trots allt inte att vi har supermånga oskyldigt dömda i svenska fängelser - kan falska anklagelser alltså mycket väl leda till allvarliga konsekvenser på samma sätt som mened. 
 
Okej hörrni, det här blev ju fasansfullt långt. Lite grand som det blir varje gång jag får för mig att försöka vara superpedagogisk när jag i mina domar ska förklara varför det blir en viss påföljd... men med detta sagt, ta det lugnt med era anklagelser ute i världen! I nästa inlägg ska vi stifta bekantskap med en av seriens minst omtyckta karaktärer, Cornelius Fudge (aka HP-världens svar på Donald Trump)!

Terminen börjar den 1 september...

Bästa läsare,
 
Som ni säkert märkt (förvånande nog ser jag på statistiken att ni fortfarande är ett tappert gäng som hänger kvar här!) har aktiviteten inte varit den bästa på sistone. Jag har suttit fast i ett stort projekt på jobbet, och just som det verkade lugna sig drog ett nytt igång. Detta har medfört att jag tyvär varit tvungen att ställa in den föreläsning om Harry Potter och juridik som jag skulle ha hållit på konventet MultiCon imorgon. Det känns såklart fruktansvärt tråkigt och jag hoppas att jag ska kunna hålla föreläsningen i något annat sammanhang framöver. Jag ber väldigt mycket om ursäkt till er som skulle ha lyssnat på mig där och jag hoppas innerligt att ni får ett fantastiskt konvent i alla fall!
 
Den 1 september kommer jag för 1,5 år att lämna byråvärlden och istället sitta ting i Solna tingsrätt. Förhoppningsvis (man ska inte säga för mycket..) innebär myndighetsvärlden en något mer lättplanerad tillvaro och jag tänker då vara tillbaka här med full kraft! Jag hoppas att ni då är med på tåget (pun intended). Ha en magisk sommar tills dess!