2 Läs mer >>
Det känns skönt att kunna hålla ett löfte - ni slapp vänta tre månader på det här inlägget! Till min förvåning märkte jag dessutom att jag faktiskt hade en del läsare kvar, det långa uppehållet till trots. Tack! Jag ska inte hålla er på sträckbänken längre, utan vi slänger oss in i det nionde kapitlet i Hemligheternas kammare - Skriften på väggen.
 
Sist lämnade vi ju stackars mrs Norris (må så vara att det är världens mest osympatiska katt, det är fortfarande en katt) förstenad och uppspikad på väggen. Kapitlet inleds med att mr Filch kommer till brottsplatsen och ser sin älskade katt. Han reagerar som de flesta djurägare nog skulle göra. Total panik. Det går inte många sekunder innan anklagelserna far ur honom med ljusets hastighet och naturligtvis är det Harry som står i blickfånget (han har en imponerande förmåga att alltid hamna i skottgluggen). I samma andetag lyckas Filch, inför mer eller mindre hela skolan, häva ur sig både att Harry har dödat mr Norris och att Filch i sin tur ska döda Harry.
 
Ja hörrni, var ska vi ens börja i detta? Det här är ju rena drömmen för en åklagare. Både potentiellt förtal och olaga anklagelse! Dessutom riktat mot en 12-årig pojke som inte gjort mer än haft oturen att vara först på plats. Förutom att det här är en dröm för en åklagare är det också ett lysande tillfälle för att lite pedagogiskt gå igenom vad som kan beaktas påföljdsmässigt vid brott - för visst kan man ändå lite grand förstå Filch. Inte försvara, men förstå, när han i affekt och sorg häver ur sig diverse dumheter.
 
Vad först gäller själva skuldfrågan så föreligger olaga hot "om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom". Påföljden är böter eller fängelse i högst ett år. De konkreta omständigheterna applicerat på detta ger oss att Filch har "hotat med brottslig gärning" genom att skrika att han ska döda Harry. Vidare så krävs att detta har varit "ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan" för i detta fall Harrys egen säkerhet till person, d.v.s. hans liv. Här tänkte jag passa på att uppmärksamma er på innebörden av ordet ägnat. (Om ni bara visste hur många sidor man kan skriva om detta lilla ord... jag ska berätta för er om det vid något annat tillfälle). Inom ramen för bestämmelsen om olaga hot innebär detta att den utsatte inte de facto måste ha blivit rädd, utan det räcker att hotet är sådant att den hotade typiskt sett upplever fruktan. Att Harry, som är en modig gryffindorare och omgiven av i princip hela skolan, kanske inte känner att det är någon större risk att Filch de facto kommer döda honom spelar alltså ingen roll. Att uttycka att man ska döda någon är typiskt sett ett sådant hot som gör den hotade rädd och därför kan Filch dömas för olaga hot.
 
Vi går vidare till nästa brott, förtal. Om jag inte missminner mig helt har vi haft det uppe flertalet gånger i bloggen tidigare och trenden fortsätter - Hogwarts verkar inte vara sämre än vilken svensk högstadieskola som helst när det kommer till detta brott. Förtal kan ibland vara ett ganska knivigt brott eftersom man ofta får bedöma om någons ord utgör ett klandrande av någon annans leverne, men här är det faktiskt enkelt. Förtal föreligger om någon utpekar annan som brottslig i sitt leverne på ett sätt som är ägnat att utsätta offret för andras missaktning. Här pekar Filch ut Harry som en mycket allvarlig djurplågare (dock inte som mördare eftersom mord endast kan begås mot människor, se 3 kapitlet 1 § brottsbalken) inför hela skolan. Mindre lyckat. Man kan förvisso undgå ansvar, om det 1) var försvarligt att lämna uppgiften och 2) den antingen var sann eller det fanns skälig grund för den. Jag har svårt att se att Filch, hans upprörda tillstånd till trots, skulle komma undan på detta. Han hade egentligen inget som helst stöd för att Harry var skyldig till brottet, annat än att Harry - i likhet med flera hundra andra studenter - befann sig på platsen. Med andra ord var det inte försvarligt att lämna uppgiften, den var bevisligen inte sann och det fanns knappast någon skälig grund för Filch att tro att Harry hade haft ihjäl eller skadat hans katt. Ridå ner.
 
Nästa fråga är om förtalet ska anses som grovt, vilket kan medföra att påföljden kan bli fängelse och inte bara böter. Vad som talar för detta är framför allt att anklagelsen skett inför hela skolan (vilket enligt JK Rowlings inte helt pålitliga beräkningar innebär ca 1000 studenter) och därmed fått stor spridning, samt att det är ett relativt allvarligt brott Harry anklagas för. Exempel från praxis på när förtal bedömts som grovt är t.ex. när sexfilmer på ex har visats upp eller spridits (se t.ex. NJA 1992 s. 594 och nu senast Högsta domstolens dom den 16 mars 2015 i mål T 5670-13). Jag tror att Harrys fall faktiskt är i gränslandet och skulle kunna falla olika ut beroende på domare. Med hänsyn till att brottet även begås mot en ung person av en person som i egenskap av skolpersonal ska vara någon den unge kan lita på är jag personligen beredd att betrakta gärningen som grovt förtal, men som sagt - jag kan tänka mig att detta ligger i gränslandet.
 
 
Nästa steg är då att bestämma påföljd för de här brotten, och det är nu det blir intressant! Första steget i den bedömningen (ni som är jurister och har järnkoll på detta får ursäkta, men det är viktigt att läsarna utan juridiska kunskaper får en chans att hänga med!) är att bestämma ett s.k. straffvärde. Med det innebär enkelt uttryckt att man bestämmer vart på straffskalan brotten ska placeras. Olaga hot kunde som sagt leda till böter eller fängelse i högst ett år. För att veta vart på den skalan vi ska vara får vi titta lite mer på omständigheterna kring brottet, och hur liknande fall bedömts i praxis. Allmän vägledning ges också i 29 kapitlet 1 § brottsbalken, där det framgår att "vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person".
 
Vi kan först konstatera att det rör sig om ett hot utan inblandning av vapen, vilket talar för att det rör sig om ett ganska lindrigt brott på skalan (typiskt sett är det värre att man skriker "jag ska döda dig!" samtidigt som manhåller ett skarpladdat vapen mot offret än att man bara använder ord). Det har dessutom bara rört sig om en isolerad händelse (jämför fall där offret under en längre tid får utstå upprepade hot). I 29 kapitlet 3 § brottsbalken finns vidare en uppräkning av särskilda faktorer som ska beaktas i förmildrande riktning för den som begått brottet. Av intresse här är första punkten, där det framgår att det ses som förmildrande att brottet föregåtts av någon annans uppenbart kränkande beteende. Denna bestämmelse tar sikte på provokation och typfallet är att någon genom kränkande ord etc. provocerat fram en misshandel från den som blivit provocerad. Så är inte riktigt fallet här - offret, Harry, har ju inte gjort någonting alls - men jag tror ändå att man kan snegla på den här bestämmelsen. Notera ordalydelsen någon annans kränkande beteende - det behöver alltså inte vara offret som har begått "provokationen". Helt klart är att någon här begått ett allvarligt fall av djurplågeri mot hans katt. Försvårande är dock att hotet riktats mot en mycket ung person (som sagt, 12 år!) som befunnit sig i en miljö där han ska kunna känna trygghet - inte minst i förhållande till de ganska få vuxna som finns på Hogwarts. "Standardpåföljden" för ett olaga hot vid enstaka tillfälle och utan inblandning av vapen brukar vara ca 50 dagsböter. Jag tror att Filch med beaktande av alla försvårande och förmildrande omständigheter skulle landa ungefär där, eller möjligen på 60-70 dagsböter. (Observera att det här med antal böter inte är någon exakt vetenskap, även om domstolarna för enkelhetens och rättssäkerhetens skull gärna sneglar på tabeller och sammanställningar). Till detta ska läggas (det grova) förtalet. För grovt förtal kan som sagt dömas till fängelse men i och med att denna gärning ligger på gränsen mellan förtal och grovt förtal skulle jag tro att även detta brott skulle stanna på bötesnivå (en snabb genomgång av underrättspraxis visar att brott på fängelsenivå motsvarande 1 månad framför allt är aktuellt när sexuella bilder sprids utan samtycke på porrsidor och liknande). Mellan tummen och pekfingret tror jag att det skulle röra sig om ca 100 dagsböter.
 
Jahapp, då är det väl bara att klappa ihop detta och döma ut 180 dagsböter tänker den matematiskt kunnige. Om det vore så enkelt! Här ska det nämligen, som alltid vid flerfaldig brottslighet, ges straffrabatt. Remember people, ska ni begå brott så gör det i ett sammanhang! (Tycker ni detta verkar helt sjukt och vill ha rimliga förklaringar till varför systemet ser ut såhär så hänvisar jag till t.ex. justitierådet Martin Borgekes utmärkta bok "Att bestäma påföljd"). Praxis är att det lägsta straffet halveras, så vi landar alltså på 100+40=140 dagsböter. Ändå relativt hårt för dessa i vredesmod utslängda anklagelser. På detta kan nog Harry om han så önskar dessutom få ut kränkningsersättning på ca 5 000 - 10 000 kr, så som sagt - ett tämligen dyrt vredesutbrott för Filch. Den totala summan avgörs av hur stor respektive dagsbot blir, vilket beror på hans inkomst. JK Rowling, jag vill ha uppgifter om lönesättningen på Hogwarts NU!
 
Vi lämnar denna olyckliga episod bakom oss och innan jag lämnar er för idag så måste vi ju prata Dumbledore! Förlåt men trots denne mans många fel och brister (ju mer jag analyserar böckerna desto större blir dem) är och förblir han en hjälte. När Snape, det svinet, försöker dra nytta av situationen för att återigen få Harry relegerad påminner Dumbledore lugnt och sansat om att "innocent until proven guilty, Severus". Man bara MÅSTE älska en man som så naturligt slänger sig med denna straffrättsligt alldeles grundläggande grundsats - oskuldspresumtionen. Så grundläggande att den svenska lagstiftaren inte ens bemödat sig med att få ner den i lag - typ "lagar är överskattade". Författarna av Europakonventionen tyckte tydligen att det kanske ändå kunde vara på sin plats att så att säga "stating the obvious", så genom Europakonventionen (artikel 6.2) - som numera är svensk lag - har vi faktiskt på omvägar fått med denna grundläggande princip i svensk lag. Eftersom Storbritannien tillträtt Europakonventionen gäller principen även i engelsk rätt. Även om principen gäller mellan stater och dess medborgare - alltså när det offentliga utkräver ansvar från enskilda -  känns det fint att Hogwarts rektor respekterar grundläggande mänskliga rättigheter även inom ramen för en privat skola. Denna respekt för rättsprinciper ser man faktiskt inte i varje kapitel ens från den s.k. goda sidan. (Jag kommer snart till bok 3 och 4 och tänkte egentligen hålla mig tills dess men... det är ett oförlåtligt karaktärsmord på Dumbledore att han tillåter att Sirius Black slängs i fängelse på livstid utan rättegång. Det är knappt så att Voldemort himself skulle begå ett sådant övergrepp).
 
Okej, det var allt för denna gång! Ni fick bara vänta 5 veckor på detta inlägg och jag ska göra mitt bästa för att det inte ska ta längre tid än så till nästa gång - även om jag har en ganska hektisk månad framför mig. Tills dess får ni mer än gärna fundera på vad jag sagt ovan och som vanligt komma med rättelser, synpunkter, frågor och så vidare. Med detta är vi också halvvägs igenom bok 2 - woho! I nästa avsnitt ska vi stifta bekantskap med "Den vildsinta dunkaren" - until then!

Skriften på väggen

2 Läs mer >>
Då är jag tillbaka med det hett efterlängtade kapitlet om allas vår favoritnarcissist - Gyllenroy Lockman! (I originalversionerna heter han som bekant Gilderoy Lockhart, men jag har ju mestadels kört på de svenska namnen hittills så vi fortsätter så). Eftersom kapitlet är ganska kort och inte innehåller så himla mycket juridik kör vi ett dubbelkapitel och tar Smutsskallar och mystiska mumlanden på samma gång. Innan vi sätter igång tänkte jag själv vara lite narcissistisk (visst måste man få vara det i sin egen blogg?) och tipsa alla som vill läsa lite seriösare juridik än vad denna blogg erbjuder om en artikel jag skrivit i Svensk juristtidning. Om man inte prenumererar på denna eminenta tidsskrift så finns artikeln tillgänglig helt gratis i digital form här.
 
Ja, Gyllenroy Lockman då. Ny lärare i försvar mot svartkonster efter att Quirrell visat sig vara lite mindre lämplig, och numera till på kuppen död. Men inte bara det, utan dessutom innehavare av Merlinordern av tredje graden, hedersmedlem i föreningen till försvar mot svartkonster, samt - viktigast av allt - femfaldig vinnare av Häxornas världs pris för supercharmleendet. Onekligen en meritlista som hade gjort vilken svensk stjärnjurist som helst grön av avund! Nåväl, efter att ha förföljt Harry hela första skoldagen (creepy men ännu kanske inte tillräckligt för att klassas som olaga förföljelse) är det dags för Gyllenroy att själv hålla i en lektion. Man kan ju tycka att en lektion med ett gäng tolvåringar inte borde ställa till några större problem för en så framstående person, men tji fick man. Efter att ha inlett lektionen med en horribel skrivning med frågor såsom "vilken är Gyllenroy Lockmans favoritfärg" släpper han lös ett gäng pixignomer i klassrummet. Han har naturligtvis noll koll på hur han ska handskas med dessa och innan han tar till flykten har de små gnomerna kidnappat Neville och hängt upp honom i takkronan. För ungefär 507:e gången gör sig personal på Hogwarts här skyldig till framkallande av fara för annan, 3 kapitlet 9 § brottsbalken (seriöst, efter att jag är klar med den här bloggen kommer alla trogna läsare att kunna så mycket om straffrätt att de nästintill är kvalificerade för ett åklagarjobb...). Det må så vara att Gyllenroy säkert inte medvetet velat utsätta Neville för fara, men grov oaktsamhet är tillräckligt. Att släppa lös ett gäng galna pixignomer trots att man vet om att man saknar kompetens att hantera dem är onekligen ett medvetet risktagande. Nu är det ren tur att stackars Neville inte ramlar ner och bryter tio ben i kroppen. Därutöver är Gyllenroys agerande ett brott mot 5 kapitlet 3 § skollagen, där det sägs att alla elever har rätt till en skolmiljö präglad av trygghet och arbetsro. Man kan lätt konstatera att Gyllenroys första lektion saknar bådadera. Egentligen är bestämmelsen till för att skydda elever från andra elevers störande beteende, så det är helt klart anmärkningsvärt att det här är läraren själv som lyckas orsaka kaoset. Man kan bara hoppas att en person som Gyllenroy i en svensk skola inte hade fått någon lärarlegitimaton, alternativt fått den återkallad efter en sån här katastrof till lektion. Vi kommer tyvärr få anledning att återkomma till denna kompletta amatör senare.
 
Här hade man ju kunnat hoppas att Hogwarts invånare kunnat leva lite laglydigt i några dagar efter detta, men icke. Återigen är det vår favoritsnobb, Draco Malfoy, som ställer till det. Till ingens förvåning har han blivit än mer osympatisk över sommaren, och Hermione hamnar direkt i skottgluggen då Malfoy kallar henne " din äckliga lilla smutsskalle" (eng. mudblood). Detta låter för oss mugglare kanske bara som en variant på skitunge eller liknande, men vi får snabbt klart för oss att det är en grov förolämpning i trollkarlsvärlden. Smutsskalle anspelar nämligen på mugglarfödda personers blod, som då ska vara smutsigt i motsats till de renblodiga (där båda föräldrarna kommer från trollkarlsfamiljer). Förolämpningar som anspelar på blod är helt enkelt trollkarlsvärldens motsvarighet till rasism. Här vill man ju bara trycka till Malfoy rejält, vilket stackars Ron också gör ett tappert men misslyckat försök till. Som jurist vill jag ju dock såklart förorda att man nyttjar rättssystemet till upprättelse istället för fysiska påhopp. Först och främst vill jag åtala Malfoy för förolämpning enligt 5 kapitlet 3 § brottsbalken, eftersom hans påhopp uppenbart är av kränkande art och avsett att såra Hermiones självkänsla (vi bortser ifrån att Malfoy inte är straffmyndig). Förolämpningen har heller inte föregåtts av någon sådan allvarlig provokation från Hermiones sida att det är förståeligt att Malfoy reagerar som han gör.  Detta är dock inte tillräckligt (jag är på krigsstigen idag), utan jag vill också å Hermiones vägnar kräva ersättning för kränkning. Enligt skadeståndslagen krävs då att kränkningen - utöver att ha skett genom brott, som vi nu konstaterat är fallet här - är av allvarlig art. Den frågan är något svårare att besvara än det straffrättsliga ansvaret, men min bedömning är ändå att kränkningen är tillräckligt allvarlig. Detta framför allt med bakgrund av att den har en rasistisk underton och, inför andra elever, antyder att Hermione på grund av sin blodstatus är lägre stående. En jämförelse kan göras med hovrättsfallet RH 2011:5, där det ansågs utgöra förolämpning att kalla en skolkamrat för (ursäkta språket) "jävla negerfitta". Kränkningsersättning utgick där med 5000 kr och detta trots att kränkningen föregåtts av att den utsatta antytt att den kränkande eleven stulit en klocka. Det kan även noteras att Malfoy kunnat bli skyldig att betala kränkningsersättning oaktat att han egentligen inte har åldern inne för att dömas för brottet förolämpning. Skadeståndsrätten har nämligen inte samma åldersgränser som straffrätten. Vidare hade Malfoys föräldrar kunnat bli solidariskt betalningsskyldiga för ersättningen, se 3 kapitlet 6 § skadeståndslagen. Denna betalningsskyldighet, som kommit att kallas "föräldrars principalansvar" har på sina håll ansetts vara feltänkt och mestadels drabba redan utsatta familjer. I detta fall, där Malfoys föräldrar är stenrika och dessutom tveklöst är de som ska lastas för Malfoys vidriga människosyn, kan vi väl dock konstatera att betalningsskyldigheten skulle träffa helt rätt...
 
Kapitlet avslutas med att Harry hör röster som ingen annan hör - en riktig cliffhanger! En sådan tänker jag även lämna er med, eftersom jag i nästa avsnitt ska gå närmare in på hur juridiken kunnat ingripa om Harry faktiskt haft psykiska problem som lett till dessa röster..

Gyllenroy Lockman

2 Läs mer >>
Nu har det återigen blivit ett alltför långt uppehåll här. Hög tid att vi tar oss tillbaka till Hogwarts! Passande nog är det också vad Harry, Ron och fyra av Rons syskon ska göra. Innan vi sätter igång vill jag dock passa på att dedikera det här avsnittet till Jessika van der Sluijs, en fantastiskt härlig människa, jurist och HP-fan som nyligen blivit professor. Stort grattis Jessy - du kommer bli minst lika kickass som professor McGonagall!
 
Det här året hinner Harry inte ens ta sig tillbaka till Hogwarts innan kaoset är igång. De facto tar han sig överhuvudtaget inte igenom spärren till perrong 9 och 3/4. På något magiskt (pun intended) vis har spärren förseglat sig när han och Ron ska ta sig igenom den. I kaoset som uppstår skriker Harrys uggla Hedwig högt och någon muttrar något om "djurplågeri". Här har vi kapitlets första juridiska koppling! Jag hatar när folk använder juridiska termer på ett felaktigt sätt. Alltså verkligen, jag får utslag. Det är såklart oerhört drygt och överlägset av mig, men ändå. Vad är då djurplågeri i juridisk mening? Svaret hittar vi i brottsbalkens 16 kapitel, 13 §. Djurplågeri föreligger om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande. Att krascha in i en stenhård vägg med en uggla skulle väl i och för sig kunna gå in under "på annat sätt". Med tanke på att Hedwig befann sig i sin bur har jag dock svårt se att någon fysisk skada skulle ha uppkommit. Det skulle då möjligen vara om kraschen skrämmer henne så mycket att hon får psykiska skador av det (känns spontant något svårbevisat). I vilket fall som helst faller det hela på det s.k. subjektiva rekvisitet, d.v.s. att gärningen ska ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Kraschar Harry in i spärren med uppsåt att utsätta Heddwig för lidande? Knappast. Är det grovt oaktsamt att försöka ta sig igenom en spärr som fungerade utmärkt förra året och som resten av Rons familj just tagit sig igenom utan några skador? Nej. Slutsats, vi är inte i närheten av något djurplågeri. Mycket oförskämt av mugglaren att gå runt och skrika ur sig falska anklagelser på detta sätt. Det är nästan så att man blir lite sugen på att anmäla personen ifråga för förtal.
 
Efter att inte ha kommit igenom spärren och klockan har passerat elva drabbas Harry och Ron av viss panik. Panik, som vi alla kanske upplevt någon gång, får oss att begå dumma handlingar. Ron imponerar dock för en gångs skull och informerar Harry om att enligt paragraf 19 ("eller vilken det nu är i nån lag om undantag från...") har omyndiga trollkarlar rätt att utöva magi i nödsituationer. Med stöd av det, något bristfälliga, resonemanget bestämmer sig Harry och Ron för att ta den flygande Ford Anglian och helt sonika flyga till Hogwarts. Sagt och gjort. Tråkigt nog verkar Ron inte ha gjort någon vidare djupdykning i vad begreppet nöd i juridisk mening innebär. I svensk rätt förekommer begreppet som en ansvarsgrund både inom straffrätten och inom skadeståndsrätten. Begreppet återfinns i brottsbalken när det kommer till straffrätten men har ingen motsvarighet i skadeståndslagen. Något förenklat kan dock sägas att det skadeståndsrättsliga begreppet är likvärdigt med det straffrättsliga. "Nöd" definieras i 24 kapitlet 4 § brottsbalken som en situation när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. No offense Harry och Ron - jag förstår att det är en mycket obehaglig situation att riskera att missa den briljanta festmåltiden på Hogwarts - men det utgör knappast ett hot mot liv, hälsa eller egendom. Sen kan man ju såklart tycka att rätten till festmåltider borde vara ett av rättsordningen skyddat intresse (otroligt juridiskt uttryck förresten), men jag ställer mig ytterst tveksam till att så är fallet. Vore jag advokat för Harry och Ron efter denna incident skulle jag dock försöka trycka på brist i uppsåtsfrågan när det kommer till nöd. Nu blir det ganska komplicerad straffrätt av detta, men förutom att uppsåt måste föreligga till de direkta handlingar som utförts - t.ex. till att ha ihjäl en annan människa om man ska kunna dömas för mord - krävs också uppsåt i förhållande till att någon ansvarsfrihetsgrund inte förelegat. Här trodde Harry och Ron att en nödsituation förelåg, och man kan åtminstone diskutera om det verkligen ska gå ut över två 12-åringar att skolan eller deras vårdnadshavare inte tydligt förklarat i vilka situationer de får använda magi utanför skolan så länge de är omyndiga.
 
Som om de inte haft nog med problem denna dag avslutas dessutom bilfärden med att de slungas rakt in i ett våldsamt träd - det ökända piskande pilträdet. Harry och Ron klarar sig utan allvarligare fysiska skador, men sämre går det för Rons trollstav och för bilen. Här vill man såklart att någon ska få betala för eländet. Typ ett stort, rikt försäkringsbolag. Harry och Ron blir lite "ömma och blåslagna", vilket kan klassas som fysiska personskador. Sådana kan ersättas ur den trafikförsäkring som är obligatorisk att ha om man är ägare av en bil, vilket följer av 10 § 1 st trafikskadelagen. En förutsättning för detta är att bilen är i trafik när olyckan inträffar. Med tanke på den mycket generösa tolkning av begreppet "i trafik" som Högsta domstolen gjort (t.ex. ersättning till en person som halkade och slog sig när han skrapade rutorna på bilen) är det nog ingen tvekan om att det kravet är uppfyllt. Värre blir det med trollstaven och bilens skador, eftersom detta är s.k. sakskador (att skilja från personskador). Sådana ersätts bara ur trafikförsäkringen om de uppkommit till följd av trafik med annat motordrivet fordon, och det är föraren av det andra fordonet som är vållande (d.v.s har orsakat skadan). Ett piskande pilträd är inget motordrivet fordon. Här får Harry och Ron - och kanske framför allt mr Weasley såsom ägare av bilen - hoppas att han istället har en s.k. halvförsäkring eller helförsäkring som täcker denna typ av skador. Slutligen bör även nämnas att det för försäkringsbolagets del finns en möjlighet att kräva att ersättningen för personskadorna jämkas med hänsyn till medvållande från Harry och Rons sida. Sådan jämkning kan ske om de uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har medverkat till skadorna. Normalt brukar jämkning ske om en förare t.ex. varit rattfull eller på annat allvarligt sätt brutit mot trafikregler och därigenom bidragit till skadorna. Det kan förvisso anses som ganska klantigt att köra en olagligt förtrollad bil när man är 12 år och inte riktigt har tillräcklig magisk kunskap för att hantera oväntade situationer, men jag är tveksam till att det kvalificerar sig som grovt oaktsamt, vilket är ett högt ställt krav.
 
Vad tycker ni - hur hade ni agerat om ni vore advokater för Harry och Ron och skulle försvara deras beslut att ta bilen till Hogwarts? Hade ni som företrädare för ett försäkringsbolag varit sugna på att betala ersättning för skadorna som det piskande pilträdet? Här finns mycket att diskutera och kommentarfältet är the place to be!
 
I nästa avsnitt ska vi stifta närmare bekantskap med en av seriens verkliga original - professor Gilderoy Lockhart!

Det piskande pilträde...

0 Läs mer >>
Ny vecka, nya äventyr och mer juridik! Innan vi slänger oss in i veckans kapitel vill jag passa på att lyfta några väldigt bra kommentarer från förra veckan. Några påpekade att Arthur kanske bara skrev ett lagförslag, som någon församling liknande riksdagen sedan slentrianmässigt klubbade igenom. Det är en mycket intressant synpunkt. I så fall skulle den stora bristen i förfarandet snarare vara bristen på ordentlig beredning av ärendet. I den svenska lagstiftningsprocessen granskas förslag relativt noga - ofta görs först en statlig utredning som granskas av en mängd remissinstanser, innan regeringen lägger fram en proposition. Också denna granskas normalt av såväl remissinstanser som av Lagrådet (som är myndighet bestående av domare från våra högsta domstolar) innan det kan klubbas igenom av riksdagen. Med tanke på att det knappt verkar finnas en lagstiftande församling i trollkarlsvärlden ter det sig som mycket tveksamt att lagförslag skulle granskas ordentligt. Jag kommer att återkomma till detta bräckliga system i senare böcker, där vi får se än mer av Ministeriet!
 
Över till veckans avsnitt. Lucius Malfoy, en av Voldemorts gamla allierade och pappa till Harrys nemesis Draco gör entré med buller och bång. Eller snarare, fiffel och våld. Harrys första försök att färdas med flampulver slutar mindre lyckligt, och istället för att hamna i vackra Diagongränden landar han inne på svartkonstbutiken Borgin & Burkes. Knappt har han hunnit inse misstaget innan Malfoy sr och jr gör entré. Det är uppenbart så att Lucius är något av en stamkund och just denna dag är han där för att sälja lite prylar, med motiveringen att Ministeriet för tillfället genomför husrannsakningar. Boom, här rinner det över med juridik! Vi kan börja med de här husrannsakningarna som verkar företas i relativt stor omfattning (i föregående kapitel framgick det att mr Weasley hade genomfört nio stycken på en enda natt). Att banka på dörren hemma hos någon och genomföra en razzia i dennes hem innebär ett kraftigt ingrepp i personens privatliv. I svensk rätt ställs det därför upp höga krav för att en husrannsakan ska få genomföras. Vilka dessa är framgår av 28 kapitlet 1 §. Utgångspunkten är, något förenkat, att husrannsakan får ske om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, om syftet är att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Med andra ord krävs någon form av konkret brottsmisstanke. Det räcker heller inte att det är vilket litet brott som helst, utan fängelse måste finnas med i straffskalan. Misstankar om rena bötesbrott, som exempelvis hemfridsbrott och förtal av normalgraden (d.v.s. ej grova brott), kan alltså aldrig ligga som grund för en husrannsakan. Utöver dessa begränsningar gäller dessutom att om inte den person vars hem blir föremål för en husrannsakan är skäligen misstänkt för det aktuella brottet, så får husrannsakan bara ske om brottet har begåtts hos denne, om den misstänkte har gripits där, eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet kan vinnas.
 
Med tanke på trollkarlsväldens hårda syn på straff (vi återkommer till detta, om någon skulle ha missat dementorerna m.m...) kan vi nog räkna med att en liten tripp till Azkaban inte är utesluten för den som har potentiellt farliga föremål hemma. Den förutsättningen medför med andra ord knappast några problem. Frågan är istället om det verkligen finns konkreta brottsmisstankar mot Lucius Malfoy, som uppenbart tror att han är näst i tur, eller mot någon av de andra som Ministeriet gör besök hos? Jag tvivlar. Det framstår snarare som rena fishing expeditions, där Ministeriet gör mer eller mindre random besök och hoppas på att hitta grejer. Det faktum att de nio husrannsakningar som genomfördes samma natt som Harry kom till Kråkboet bara resulterade i "några krympnyckar och en bitsk tekanna" tyder ytterligare på att underlaget för husrannsakningarna inte direkt varit gediget. Här bör understrykas att konkreta brottsmisstankar är mer än en allmän uppfattning eller tro att en viss person skulle kunna vara brottslig. När Harry sedermera berättar för mr Weasley om vad han hört Lucius säga  om sin oro och att vissa av hans grejer skulle kunna försätta honom i en "pinsam situation", skulle man däremot kunna argumentera för att mer konkreta brottsmisstankar uppkommit. Om det finns någon polis eller någon som annars är van att arbeta med denna typ av frågor i läsekretsen så får ni mer än gärna lämna en kommentar om var gränsen går i praktiken! Diskussionen om hur högt ställda kraven ska vara är intressant eftersom det handlar om att göra en avvägning mellan intresset att skydda individers privatliv och intresset att utreda och potentiellt förhindra brott.
 
Lucius försöker alltså sälja vad vi kan utgå ifrån är brottsliga prylar till butiksinnehavaren, mr Borgin. Eftersom de förbjudna föremål det här är frågan om knappast har någon direkt motsvarighet i mugglarrätten är det svårt att överföra det på ett konkret lagrum, men bara som en liten påminnelse - det är sällan en bra idé att handla med förbjudna föremål. Det gäller oavsett om man agerar som köpare eller säljare. Därefter går han vidare till Flourish & Blotts, förolämpar Arthur Weasley och får denne att starta slagsmål. Lagom schysst dagsverke från denne samhällets stöttepelare. Beträffande slagsmålet kan följande sägas. Att man blir förolämpad är normalt ingenting som befriar en från straffrättsligt ansvar för misshandel. Sorry Arthur. Däremot kan det ha inverkan vid bestämmandet av straffvärdet, som är en del av bedömningen av vilken påföljd som ska följa på ett brott (detta är på riktigt en tämligen komplicerad historia. Det finns flera böcker i ämnet för den som är intresserad). Av 23 kapitlet 3 § p. 1 brottsbalken framgår att som förmildrande omständighet ska särskilt beaktas om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende. Det är därför troligt att Arthurs straff skulle kunna stanna vid böter. Lucius skulle kanske heller inte kunna räkna med något skadestånd för den personskada han lider (ett blåslaget öga), eftersom han själv varit medvållande genom att provocera fram slagsmålet. Lustigt nog verkar överhuvudtaget inte någon brottsutredning inledas. Jaga minderåriga trollkarlar som råkat utföra lite trollkonster på lovet, men låt vuxna män löpa amok på allmän plats - Ministeriet strikes again!
 
Det var allt för denna vecka! Fortsätt att lämna smarta kommentarer, så ses vi nästa vecka igen. Då är vi äntligen tillbaka på Hogwarts och får stifta bekantskap med det piskande pilträdet. Until then - mischief managed!rtä
 

Inköpsturen

2 Läs mer >>
Då kickar vi igång bok 2! Det blev ett litet oplanerat uppehåll här, men det är väl så det ska vara mellan två säsonger...

När vi återser Harry i COS (Chamber of Secrets aka Hemligheternas kammare aka HP2) har det gått några veckor sedan hans möte med Voldemort. Sommarlovet spenderar han hemma hos familjen Dursley, och det visar sig inte direkt vara någon dans på rosor. Vernon har låst in alla Harrys skolsaker och till sin stora besvikelse får Harry inte ens några brev från Ron och Hermione. Som grädde på moset ska han spendera sin födelsedag med att sitta tyst på sitt rum och låtsas som att han inte finns, eftersom Vernon ska ha hem en stor företagsledare på middag i hopp om att få sälja en massa borrar (Vernons företag, Grunnings, tillverkar borrar). Jag tänkte att vi skulle uppehålla oss lite vid denna middag och ställa oss frågan vad man egentligen får göra för att ro i land en stor affär. Är det verkligen okej att bjuda på privata, flotta middagar?
 
Svaret är som så ofta i juridiken att det beror på. I brottsbalken har vi brott som benämns tagande respektive givande av muta (fram till 2012 benämnt mutbrott respektive bestickning), 10 kapitlet 5 a § och 5 b §. Definitionen för tagande av muta är följande:  Den som är arbetstagare eller utövar uppdrag och tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget döms för tagande av muta till böter eller fängelse i högst två år. För givande av muta gäller följande: Den som lämnar, utlovar eller erbjuder en otillbörlig förmån i fall som avses i 5 a § döms för givande av muta till böter eller fängelse i högst två år. 
 
Som alltid får vi här börja bocka av rekvisiten. Om vi ska bedöma Vernons handlande så kan vi konstatera att det är givande av muta som kan bli aktuellt (medan företagsledaren, mr Mason, kan göra sig skyldig till tagande av muta) eftersom han potentiellt lämnar en muta. Vidare ska han göra detta som arbetstagare eller då han "utövar uppdrag". Förutsatt att mr Mason med fru bjuds hem enbart för att Vernon vill ro iland en stor affär och inte på grund av privata vänskapsband eller liknande, så kan man nog konstatera att Vernon utövar ett uppdrag (d.v.s sitt uppdrag som företagsledare). Det kniviga i bedömningen blir rekvisitet otillbörlig förmån. Att det är en förmån att bli bjuden på en privat, kostnadsfri middag råder inga större tvivel om. Detta räcker dock inte utan förmånen måste även uppfylla kravet på att vara otillbörlig. Vad innebär då detta? Ja, enligt förarbetena är en förmån otillbörlig om den "objektivt sett har förutsättningar att påverka utförandet av vissa uppgifter eller att uppfattas som en belöning för hur uppgifter utförts." I detta fall har vi att göra med en privat middag i Vernons hem. Den verkar förvisso relativt uppstyrd då Vernon och Dudley har hyrt smoking för ändamålet, och det är uppenbart att Vernon hoppas på att han genom sitt eget och familjens trevliga bemötande (...) ska charma mr Mason till att vilja göra affärer med Vernon. Middagen äger dock inte rum på någon superlyxig restaurang och det nämns ingenting om andra förmåner kopplade till middagen (t.ex. teaterbesök, resor eller utlämnande av kontanter eller andra dyrbara gåvor). Enligt min bedömning ger middagen snarare intryck av att vara en del av Vernons vanliga fjäskande för personer han kan ha nytta av. I tveksamma fall framgår det vidare av förarbetena att en förmån inte är otillbörlig om den "faller inom ramen för vanlig artighet människor emellan eller t.ex. utgör en allmän sedvänja eller accepterad kutym i seriös näringsverksamhet". Det kan här noteras att det knappast är ovanligt att någon bjuder på mat i samband med nätverkande i affärslivet.
 
Min bedömning landar därför i att nej, middagen utgör inget utbrott utan är laglig i brottsbalkens mening. Jag vill dock ta tillfället i akt att uppmärksamma er på en s.k. soft law-reglering som är relevant på detta område. Vad exakt soft law är vågar jag mig inte in på - det är en hel vetenskap i sig - men något förenklat kan sägas att det är självreglering som förekommer i olika branscher. Regelverken ifråga kommer alltså inte från riksdag, regering eller myndigheter, utan från exempelvis branschorganisationer. Företag och anställda hos dem som bryter mot soft law-reglering kan inte straffas inom ramen för det "vanliga" rättsväsendet, men kan exempelvis drabbas av ekonomiskt indirekt hårda sanktioner såsom uteslutningar och "bad-will" (d.v.s. dåligt rykte som medför färre kunder etc.). Vad gäller mutor så ger Institutet mot mutor, IMM, ut den s.k. "Näringslivskoden". Denna innehåller strängare regler än brottsbalken och följs av de flesta seriösa företagen. På grund av gränsdragningsproblematiken med vilka förmåner som är otillbörliga och inte, och den enorma negativa publicitet som kan följa med anklagelser om mutbrott, är det inte helt ovanligt att svenska företag har interna policys som helt förbjuder anställda att låta sig bjudas på middagar etc. (Så snälla läsare, låt er nu inte bjudas på en massa middagar av era arbetsgivares potentiella kunder utan att först kolla upp med närmaste chef! Jag friskriver mig från allt ansvar för det fall att ni försöker åberopa detta blogginlägg som ansvarsfrihetsgrund när ni åker dit för mutbrott...).
 
Det var allt för den här veckan! Nästa inlägg ska ni inte behöva vänta länge på - jag ser redan sjukt mycket fram emot att få skriva det eftersom vi då äntligen ska se the Ministry of Magic in action! Då blir det förvaltningsrätt såväl som Europakonventionen. Stay tuned!
 

Den värsta födelsedag...

2 Läs mer >>
Säsongsfinal! Jag är ledsen att ni fått vänta - har varit fullt upptagen av en flytt (tyvärr inte till Hogwarts) och varit utan internet. Men den som väntar på något gott... så, här har ni äntligen mannen med två ansikten!

Efter att ha tagit sig igenom den avancerade hinderbanan stöter Harry på den sista, stora prövningen. Fast förvissad om att få möta Snape så är det istället professor Quirrell som visar sig vara boven i dramat. Och vilken bov sedan! Under sin sista stund i livet så lyckas han begå typ hälften av brotten i brottsbalken (lätt överdrift). Han försöker, på Voldemorts uppmaning (där har vi stämpling till mord Voldie...) döda Harry vilket innefattar försök till mord, 3:1 i kombination med 3:11 och 23:1 BrB. Vi har en fullbordad misshandel (sannolikt grov eftersom Harry är medvetslös tre dagar efteråt och med nöd och näppe överlever) och uppepå det ett försök till grovt rån, då han försöker stjäla stenen från Harry med våld. Voldemort bistår vänligt med anstiftan till alla brotten, men för att vara honom får man väl säga att detta var en ovanligt lugn kväll. Hade Quirrell överlevt kvällen och kunnat lagföras för brotten ligger det nära till hands att gissa på ett mångårigt fängelsestraff. Här vill jag dock flagga för chansen att han dömts till någon form av vård istället för fängelse - även om han verkar ha joinat Voldemort av egen fri vilja är det svårt att veta exakt i vilken mån handlingarna varit helt hans egna och hur mycket han blivit "styrd" av Voldemort. Ett svenskt rättsfall att dra paralleller till här är det välkända Knutby-fallet, där en pastor lyckades förmå sin barnflicka att mörda pastorns hustru. Pastorn dömdes sedermera av såväl tingsrätt som hovrätt till livstids fängelse för anstiftan till mord och mordförsök, medan barnflickan dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och försök till mord. 
 
Vi lämnar den sorgliga historien med Quirrell och övergår till något betydligt roligare - sakrätt! För den som inte är så juridiskt bevandrad handlar sakrätt om situationer där flera parter gör anspråk på samma egendom. För det fall där båda parterna har legitima skäl till sina anspråk blir det problem, och då finns de sakrättsliga reglerna till för att lösa problemen. Skolboksexemplet är följande; A hyr ut sin segelbåt till B. Denne säljer båten till C, som inte har en aning om att båten ägs av A, som alls inte vill att B ska sälja hans båt. Vi har nu ett läge där A vill ha tillbaka sin båt. Det kan vi förstå - de flesta av oss tycker nog rent av ganska synd om A, som blir så blåst av B. C å andra sidan har betalat för båten och det är ju faktiskt rätt synd om honom också. I den bästa av världar skulle A kunna få tillbaka sin båt och C skulle kunna få tillbaka sina pengar av B. Problemet här är att B är ett svin som antingen a) inte vill betala tillbaka och/eller b) inte kan betala tillbaka. Så, nu är frågan - vem av A och C är det mest synd om? Eller med andra ord, vem ska rättsordningen ge företräde åt?
 
Ovanstående exempel är den del av sakrätten som kallas för omsättningsskyddet, och aktualiseras när någon som varken var ägare till eller hade behörighet att förfoga över egendomen ifråga har överlåtit den. Till skillnad från det s.k. borgenärsskyddet, som främst aktualiseras i konkurssituationer, finns det relativt utförlig lagstiftning som hjälper oss att lösa problemen. Vad har nu allt detta med Harry att göra? Jo, som ni alla säkert minns har Flamel lånat ut de vises sten till Dumbledore, i syfte att den senare ska skydda stenen. Detta får tolkas som att Flamel inte haft för avsikt att överlåta någon äganderätt till Dumbledore, och heller inte gett honom någon rätt att sälja, ge bort eller på annat sätt rättsligt förfoga över stenen. Så vad gör Dumbledore? Jo, han gömmer stenen i en spegel och förtrollar spegeln så att "den som vill hitta stenen men inte använda den" kan få ut den ur spegeln. 
 
Och vem lyckas med det, om inte Harry.Nu vill ju J.K Rowling lära oss att hunger efter evigt liv och ofantliga summor pengar inte är något vi ska sträva efter, så tråkigt nog förstör hon stenen. För att få till en rolig sakrättslig tvist på situationen får vi tänka oss händelseförloppet som sådant att Harry räddar stenen och sen kommer på att fan, Voldemorts idé där om evigt liv låter ju trots allt inte så tokig. En massa guld är ju inte heller helt fel. Vad gäller då - har Harry rätt att behålla stenen? För att lösa problemet får vi ta hjälp av en av mina favoritlagar - lag om godtrosförvärv av lösöre (nedan GFL)!
 
Vi kan inledningsvis konstatera att stenen är lösöre. Det finns ingen legal definition på lösöre men förenklat kan man säga att det är lös egendom (vilket i sin tur är allt som inte är fast egendom) som det fysiskt går att ta på. Vi får sedan kika på 2 § 1 st GFL för vidare vägledning:
 
Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.
 
Det första vi måste bocka av här är rekvisitet överlåtelse. Detta ord har en specifik juridisk innebörd, som består i att det ska vara fråga om köp, byte eller gåva - s.k. singularsuccession. (Jurister tycker om att krångla till språket. Det är för att det vi sysslar med ska framstå som mycket svårare än det egentligen är. Då kan vi ta mer betalt). Har man fått egendom i sin besittning genom s.k. universalsuccession - t.ex. genom arv eller bodelning - kan man inte göra ett godtrosförvärv med stöd av GFL. Här kan vi direkt konstatera att vi har lite problem. Vad är egentligen Dumbledores tanke när han förtrollar spegeln så att någon kan få ut stenen - att den är vederlag för att man lyckats kämpa sig igenom den idiotiska hinderbanan? Att det är en gåva? Troligen har han inte haft någon sådan tanke alls utan litat blint på att personen som lyckas få ut stenen är så pass ädel att han (eller hon) självmant skulle återlämna stenen till Flamel. Om avsikt att överlåta äganderätten helt har saknats från Dumbledores sida har vi ett avtalsrättsligt problem, där det spontant kan tyckas att frånvaron av vilja att binda sig bör medföra att något avtal inte finns. Då har vi å andra sidan motpartens potentiella tillit att ta hänsyn till - rent teoretiskt kan man tänka sig att Harry gett sig ut på jakt efter stenen och tagit sig igenom den livsfarliga hinderbanan endast för att han litar på att han i slutändan ska få stenen som belöning för mödan (vilket ju är Quirrells syfte). Jag tror emellertid att detta rekvisit blir svårt att uppfylla. I vårt skolboksexempel ovan är B boven i dramat, som de facto vill överlåta båten till C för att själv tjäna pengar. Här saknar Dumbledore helt den illvilliga avsikten.
 
Om vi kan ta oss runt överlåtelserekvisitet har vi de dubbla kraven på besittning att ta hänsyn till. Dessa medför inga större svårigheter. Harry får direkt fysisk, s.k. omedelbar besittning till stenen i och med att den landar i hans ficka. Dumbledore har förvisso ingen fysisk besittning till stenen när den kommer i Harrys besittning, men han har placerat den i spegeln och förtrollat den så att den utifrån Harrys önskan kan landa i Harrys ficka. Ett solklart nytt skolboksexempel på det vi kallar för medelbar besittning! (Ingen direkt fysisk besittning, men kontroll över egendomen). Slutligen har vi kravet på god tro hos Harry, det s.k. subjektiva rekvisitet. Harry får inte ha insett och borde heller inte ha insett att Dumbledore inte haft rätt att överlåta stenen. Här är det nog definitivt ridå. Harry känner till Nicolas Flamel och har listat ut att Dumbledore skyddar den åt honom. Följaktligen har nog Harry åtminstone skäl att misstänka att Dumbledore inte får ge bort stenen. Summa summarum, inget godtrosförvärv utan vi skyddar Flamel här, som får tillbaka sin sten.
 
Det ska sägas att Flamels läge sett bra ut även om Harry gjort ett godtrosförvärv. Detta tack vare den lösenrätt som den ursprunglige ägaren har genom 5-6 §§ GFL. Om C i vårt exempel ovan köpt segelbåten för 50 000 kr och gjort ett godtrosförvärv, så har A trots det rätt att få tillbaka båten mot att han/hon erlägger 50 000 kr till C. Om båten är värd ungefär detta och A inte vill ha tillbaka båten av känslomässiga skäl så är lösenrätten inte så mycket värd. I gåvofallet däremot kan lösenrätten gynna den ursprunglige ägaren. Harry har ju här inte erlagt några galleoner alls för stenen, varpå Flamel skulle kunna få tillbaka den gratis. En särskilt spännande fråga här är i och för sig om man skulle kunna värdera Harrys insats i annat än rena pengar - han lägger ner tid och utsätter sig inte minst fysiskt för extrema risker. Jag tvivlar på att frågan har något klart svar i praxis, förarbeten eller doktrin - något säger mig att lagstiftaren inte riktigt tänkte sig sådana här situationer när GFL skrevs...  
 
Med detta stänger vi De vises sten. Jag vill ta tillfället i akt att rikta ett stort tack till alla er som läst, kommenterat och hjälpt till att sprida den här bloggen. När jag startade bloggen i höstas hade jag aldrig kunnat drömma om det här gensvaret. Juridik och Harry Potter är två av mina tre största intressen i livet och det glädjer mig enormt att fler tycks vara av åsikten att juridik och HP går utmärkt att kombinera! 
 
I nästa avsnitt är det äntligen dags att öppna Hemligheternas kammare. Som en anspelning på bokens namn kan jag såklart inte avslöja alla juridiska läckerheter jag har planerat för den boken, men jag skulle heller aldrig drömma om att lämna er utan en cliffhanger! Hemligheternas kammare kommer att bjuda på Europakonventionen för mänskliga rättigheter (eller: kan trolldomsministern verkligen skeppa iväg människor till Azkaban hur som helst?), olaga hot i mängder (Lucius Malfoy is in the house!) och ansvarsfrihetsgrunden "jag ville rädda ditt liv så jag bröt din arm". Dessutom kommer naturligtvis vår alldeles egna favoritklient Hagrid att dyka upp igen. Until then - mischief managed!
 

Mannen med två ansikt...

3 Läs mer >>
Vi närmar oss upplösningen av första boken och vem ställer återigen till det, om inte Hagrid? Mannen är rena drömmen för en advokat. Dumhet på dumhet och ändå så sympatisk. I kapitlets inledning får Harry & Co reda på att Hagrid avslöjat hur man tar sig förbi Fluffy, den första skyddsbarriären att forcera för den som vill komma åt de vises sten, för en total främling på puben som han köpte drakägget av. Oops - en olycka händer ju så lätt efter lite för mycket firewhiskey och med en alldeles egen liten drake i sikte. Vad säger juridiken om detta lilla misstag?
 
Vi kan börja i den straffrättsliga änden. Begår Hagrid något brott när han avslöjar hemligheten om hur man tar sig förbi Fluffy? Knappast. Brott mot tystnadsplikt, som regleras i 20 kap 3 § brottsbalken, förutsätter att avslöjandet har koppling till något som man enligt lag, annan författning eller föreskrift från en myndighet är skyldig att hemlighålla. Hagrid har fått uppdraget att ordna med skydd av stenen i egenskap av vän med Dumbledore, som i sin tur gör det som en tjänst åt sin vän Nicolas Flamel. Med andra ord har situationen ingen koppling till lag eller liknande. Av samma skäl kan vi även utan vidare diskussion avfärda lagen om skydd mot företagshemligheter, eftersom den förutsätter att Hagrid skulle ha avslöjat uppgifterna om Fluffy inom ramen för sin anställning. 
 
Vi går vidare och ser om vi kan komma åt Hagrid civilrättsligt. Man kan här tänka sig att Dumbledore skulle kunna kräva skadestånd från Hagrid, för det fall att stenen faktiskt hade stulits. Det förutsätter då att Dumbledore i sin tur - han är ju inte ägare av stenen och lider därför egentligen ingen skada av om den stjäls - har fått ersättningskrav på sig från Nicolas Flamel (allt enligt principen ingen skada = inget skadestånd). Utifrån denna hypotetiska situation kan vi tänka oss lite olika scenarier. Klart är att Hagrid och Dumbledore har ett uppdragsavtal, vari Hagrids huvudsakliga prestation består i att hjälpa till att skydda stenen genom att låna ut Fluffy. Om Dumbledore i samband med detta uttryckligen sa att "Hagrid, som du vet är stenen väldigt värdefull, så nu är det sjukt viktigt att du inte berättar hur man tar sig förbi Fluffy för någon", så kan man argumentera för att det finns en uttrycklig sekretessbestämmelse i avtalet. Det råder inget tvivel om att Hagrid överskridit den bestämmelsen och gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Vad som sedan gäller för att få skadestånd vid kontraktsbrott är, åtminstone när det kommer till uppdragsavtal, inte en helt lättbesvarad fråga. Lagstiftning saknas på området (surprise surprise!). På vissa håll i den juridiska doktrinen argumenteras för att man ansvarar strikt vid sitt kontraktsbrott. Det vill säga, det spelar ingen roll varför överträdelsen skedde det. Att den gjorde det är tillräckligt, oaktat graden av skuld hos i detta fall Hagrid. På andra håll argumenteras för att det krävs oaktsamhet - vilket ju är utgångspunkten för skadeståndsansvar i den utomkontraktuella skadeståndsrätten - för att behöva utge skadestånd. I denna situation är min bedömning att det inte spelar så stor roll hur högt man lägger ribban, Hagrid är över den i alla fall. Han går till en pub, låter en total främling supa ner honom och babblar bredvid mun om saker han vet är topphemliga. Det blir inte så mycket mer oaktsamt än så. Bara att casha upp, Hagrid.
 
Finns det däremot ingen uttrycklig sekretessbestämmelse blir det lite jobbigare att fastställa avtalsbrott. Min gissning är att man trots allt skulle tolka in en sekretessbestämmelse som ett underförstått avtalsvillkor eller se det som ett utflöde ur den allmänna lojalitetsplikten (lite tveksam till det senare här - tror mer på underförstått avtalsvillkor - men lojalitetsplikt är så himla hippt att jag bara måste få in det!). För detta talar inte minst att Hagrid själv tidigare sagt till Harry - redan när de är på Gringotts i augusti - att "ärendet" är topphemligt. Det råder alltså ingen tvekan om att Hagrid fattar att Fluffy och stenen är big no-no att prata om. Utgången blir då samma som ovan - skadestånd och casha upp.
 
Vi tar oss vidare i det här sjukt händelserika kapitlet! Harry & Co tar sig med en imponerande hastighet igenom följande hinder i sin jakt på att stoppa stölden av stenen:
1. En livsfarlig trehövdad hund.
2. "Djävulens snara", en växt som så när stryper Harry och Ron till döds.
3. Ett gäng vildsinta, flygade nycklar.
4. Ett jättelikt schackspel med levande pjäser. Här "offrar" de Ron, som dock klarar sig undan med att bli grovt misshandlad (slagen medvetslös).
5. (Ett bergatroll - slipper slåss med det eftersom Quirrell redan oskadliggjort det).
6. En trolldrycksgåta där tre av sju flaskor innehåller dödligt gift. Enbart Hermiones sinne för logik hindrar vår hjälte från att dö redan i första boken.
 
Så, sex stycken hinder där åtminstone fem är livsfarliga. Ett skydd så kreativt att vilket säkerhetsföretag som helst hade blivit gröna av avund. Allt för att skydda en sten som förvisso kan skänka evigt liv och förvandla metaller till guld, men fortfarande - det är egendom. Den naturliga följdfrågan här blir givetvis hur långt man egentligen får gå för att skydda sin egendom. Kan Ron, som ju faktiskt lider personskada, kräva skadestånd av Dumbledore och de andra lärarna som arrangerat hinderbanan, eller kommer de undan med att de ville skydda värdefull egendom? Min gissning är att Ron har ganska goda möjligheter till skadestånd. Det finns definitivt ett orsakssamband mellan schackspelet och hans skador, och att motståndarpjäserna skulle hugga ner motståndarna verkar ha varit ett klart syfte i planen att skydda stenen. Finns det då någon ansvarsfrihetsgrund för skadevållarna att luta sig mot? Nödvärn? Knappast - att på ett systematiskt sätt planera för att potentiellt ha ihjäl någon som försöker begå en stöld är oförsvarligt. Det spelar då ingen roll att det i och för sig pågår ett potentiellt brottsligt angrepp mot egendom (stenen). Jag kan heller inte se att någon annan ansvarsfrihetsgrund - samtycke, nöd, social adekvans etc. skulle hjälpa Dumbledore och hans medhjälpare här. Skydd i sig för stenen är naturligtvis okej, men hindren borde ha konstruerats så att de inte medförde risk för liv eller så pass allvarliga personskador som Ron råkar ut för. Däremot kan man nog tänka sig att skadeståndsansvaret för skadevållarna här jämkas p.g.a. medvållande från de skadelidande - med tanke på alla varningar till studenter och personal om att hålla sig borta från den förbjudna korridoren kan man argumentera för att Ron själv bidrog till skadan. Må så vara att han gjorde det i ett högst ädelt syfte. Situationen och problematiken i sig kan jämföras med hur långt man som vanlig mugglare får gå för att skydda t.ex. sitt hem eller sin bil. Det finns kanske en anledning till att vi använder högt tjutande larm, kameror och säkerhetsvakter, istället för dödliga laserstrålar eller självavfyrande pistoler som går igång om någon obehörig bryter sig in. Proportioner, proportioner, proportioner! (Och sen finns ju alltid risken att man själv glömmer bort hur sjutton man nu larmade av dörren, och då inte vill ta risken att ha ihjäl sig själv...).
 
Det var allt för denna vecka! Diskutera gärna frågeställningarna ovan i kommentarsfältet. Tror ni att rättsliga prövningar hade fått en annan utgång än vad jag gissar på? Eller tror ni att jag har rätt, men tycker att det borde vara annorlunda?
 
Nästa gång blir det ett speciellt avsnitt - bloggens motsvarighet till säsongsfinal - då vi ska knyta ihop De vises sten. Då lovar jag att bjuda på sakrätt, juridikens kanske mest magiska disciplin! Dessutom blir det en straffrättslig analys av Quirrells sista gärningar i livet och så blickar vi framåt mot Hemligheternas kammare. Stay tuned! 

Genom falluckan

1 Läs mer >>
Återigen har det gått på tok för länge mellan blogginläggen! Jag är hemskt ledsen för detta. Nästan all min tid har gått åt till att lära upp morgondagens jurister (ser nu framför mig hur hälften av läsarna skakar på huvudet och tänker "Hon har missat hur mini hon själv är.. en klar kandidat till årets mest lillgamla människa". Jag bjuder på den!). Nu är det dock finito med detta och jag har lämnat universitetet. Som ett brev på posten (eller som ett brev med uggla...) tillägnas detta inlägg alla fantastiska människor jag fått förmånen att plugga och jobba med under 4,5 år. Även mugglare kan ibland vara magiska. Nåväl, nu kör vi "Nicolas Flamel"!
 
I Nicolas Flamel så lyckas våra unga hjältar äntligen komma på vem den där Nicolas Flamel är, och vad det är som finns gömt i skolan - De vises sten. Denna fantastiska lilla produkt som inte bara kan förvandla saker till renaste guld utan dessutom kan skänka evigt liv. Känns som en hyfsat användbar produkt med ett okej marknadsvärde. Något sådant blir dock svårt att komma fram till eftersom det görs klart för oss att Nicolas Flamel är den ende kände tillverkaren av stenen. Detta för oss naturligtvis in på upphovsrätt och patenträtt. Om vi tänker oss att Dumbledore vore en något ondare människa och tog chansen att undersöka stenen, och därefter tillverkade en massa egna stenar - skulle Flamel ha någon möjlighet att kräva ersättning?
 
Vi kan börja med patenträtten. Innehav av patenträtt ger innehavaren ensamrätt till produkten. Här ser det dock 100% kört ut för Flamel. För det första krävs att stenen kan klassificeras som en uppfinning som kan tillgodogöras industriellt för att något patent överhuvudtaget ska kunna registreras. Det skulle förvisso kunna vara uppfyllt - stenen verkar vara mer än en ren upptäckt - men redan i 1 c § patentlagen ser jag potentiella problem. Patent meddelas inte om det kan strida mot allmän ordning. Ni fattar ju själva vilket kaos det kan bli på en marknad om det plötsligt går att köpa en produkt som kan förvandla vilken metall som helst till GULD. Vidare krävs att produkten är helt ny, 2 §. Här kan det bli potentiella problem eftersom det åtminstone "förekommit många rapporter om De vises sten under århundradenas lopp". Flamels största problem är dock giltighetstiden, som vi finner i 40 § - 20 år. Det framgår aldrig hur gammal Flamels exemplar av De vises sten är, men med tanke på att han vid denna tidpunkt i bokserien är 665 år, så kan vi nog gissa att det var mer än 20 år sedan han upptäckte stenen.
 
Upphovsrättslagen då? Nä. 1 § UpphL förutsätter att vi har att göra med ett konstnärligt eller litterärt verk. Stenen må vara ganska vacker, men något konstnärligt verk, nope. Är det då helt kört för Flamel? Lagen om företagshemligheter? Blir också knepigt eftersom det förutsätter att stenen är del av en näringsrörelse, vilket knappast är fallet. Skulle man någon gång hamna i en Flamel-liknande situation i livet och känna sig tvungen att låna ut ett värdefullt objekt gör man helt enkelt säkrast i att skriva ett väldigt tydligt avtal med sekretessklausuler och feta skadestånd om ens avtalspart bryter mot avtalet. Tips från coachen, alla icke-juristvänner som hänger här!
 
Efter detta hypotetiska resonemang tänkte jag avsluta det här kapitlet med att ta upp Snape igen. Hans ädla försök att ha lite koll på Quirrell genom ett privat samtal i skogen inkluderar potentiella olaga hot och olaga tvång. Jag vill dock ta honom lite i försvar ändå. Om jag någonsin skrev en lärobok i straffrätt skulle jag vilja ha detta som typexemplet på handlande i nöd. Han handlar i syfte att hindra en stöld som i förlängningen skulle kunna leda till massmord. Take my like, Snape.
 
I nästa avsnitt blir det djurrätt, då vi får stifta bekantskap med Hagrids senaste keldjur - en drake. Ha det fint tills dess!

Nicolas Flamel

3 Läs mer >>
Tillbaka efter en låång julledighet, som bland annat innefattade ett besök på HP Studio Tour utanför London.Helt fantastiskt, jag rekommenderar verkligen alla filmintresserade i allmänhet och HP-nördar i synnerhet ett besök dit. Hoppas att ni alla haft fina helger och nu är redo för en ny termin och nya HP-juridik-nördigheter!

På Hogwarts närmar sig julen, vilket tyvärr inte medför någon förbättring i Snapes och Malfoys beteenden. Omgående i Erised-spegeln är det Ron som råkar illa ut. Efter att i vanlig ordning ha blivit förolämpad av Malfoy kastar han sig över denne, olyckligtvis i samma ögonblick som Snape uppenbarar sig. Konsekvensen av detta blir poängavdrag för Gryffindor, trots att Hagrid - som bevittnar hela händelsen - intygar att Ron provocerades av Malfoy. Nu är skolregler om poängavdrag för ens elevhem kanske inte helt att likställa med straffrätt, men jag vill återigen rikta viss kritik mot Snapes agerande här. Först och främst drar han av poäng utan att bry sig om att lyssna på någon förklaring - vilket går starkt emot principen om att ingen ska dömas ohörd. Det är en rent processuell felaktighet som man hoppas att svenska domstolar - eller myndigheter för den delen - inte ägnar sig åt. Vidare beaktar Snape inte alls det faktum att Ron de facto blev provocerad. Att han ger sig på Malfoy kan klassas som misshandel, ofredande eller olaga tvång (troligen inte misshandel eftersom han inte verkar hinna orsaka Malfoy någon skada innan Snape kliver emellan). Provokationer är normalt ingen ansvarsfrihetsgrund (varpå nödvärn alltså inte kan hävdas), men däremot är det något som straffrättsligt kan beaktas vid påföljdsbestämmandet (se 29 kap. 3 § 1 p. i brottsbalken, om provokation som förmildrande omständigheter vid värdering av det s.k. straffvärdet).
 
Julen kommer och för första gången i sitt liv får Harry riktiga julklappar (vilket ju faktiskt är ganska sorgligt när man tänker på det...). Av sina kompletta snåljåpar till släktingar får han femtio pence, som han glatt ger till Ron. Här kan vi passa på att lyfta den juridiska frågan om minderårigas rätt att förfoga över sin egendom. Huvudregeln i 9:1 Föräldrabalken är ju, som vi tidigare varit inne på, att minderåriga inte själva får råda över sin egen egendom. När det kommer till gåvor av såhär begränsat värde kan vi dock genom 9:3 och 9:4 FB, tillsammans med de allmänna principerna om konkludent/underförstått samtycke sluta oss till att det är helt okej att Harry ger pengarna vidare till Ron. Alltså, tips från coachen - ge inte era barn pengar  om ni inte vill att de ska vara helt fria att spendera dem.
 
Betydligt mer värdefull är den osynlighetsmantel som Harry får från - visar det sig senare - professor Dumbledore. Manteln var Harrys pappas men har alltså i ca 10 år förvarats av Dumbledore. Mantelns fulla värde får vi vänta till sista boken för att inse, men redan i detta stadium påpekar Ron att manteln är "verkligt värdefull" och att han skulle ge "vad som helst" för en. Med bakgrund av detta skulle jag vilja passa på att uppmärksamma er på vilken stor risk Dumbledore tar när han åtar sig att förvara manteln. Juridisk sett har vi att göra med ett förvarings eller möjligen ett låneavtal. Oavsett den exakta klassificeringen så medför detta en vårdplikt över manteln för Dumbledore, med ett medföljande s.k. presumtionsansvar. Innebörden av detta är att om manteln hade skadats eller blivit förstörd medan den fanns i Dumbledores besittning, så hade det varit upp till Dumbledore att bevisa att skadan inte uppkommit som en konsekvens av hans vårdslöshet. I annat fall hade Dumbledore blivit skyldig att ersätta Harry - som efter James död är den rättmätigare ägaren - mantelns värde. Vi vet inget exakt värde på manteln, men med tanke på att den är den enda i sitt slag, väldigt användbar och i det närmsta legendarisk kan vi nog förutsätta att det rör sig om många miljoner.
 
Med det lämnar vi detta kapitel. Jag hoppas på att snart vara tillbaka med Nicolas Flamel!

Erised-spegeln

3 Läs mer >>
Jag är tillbaka! Den senaste månaden har jag i det närmaste varit att likna vid Hermione under examensperioden. Komplett kaos. Det vore en överdrift att säga att allt nu är lugnt, men jag tycker ni har väntat länge nog. Bästa läsare... let's play some quidditch!
 
Inför Harrys första quidditchmatch lånar han den magiska (pun intended) boken Quidditch through the Ages från skolans bibliotek. Han kommer dock inte många sidor innan Snape, osympatisk som vanligt, konfiskerar boken med den något svaga anledningen att biblioteksböcker inte får medtas utomhus. Hur ska vi juridiskt bedöma Snapes agerande här, om vi förutsätter att det inte finns någon skolregel om att biblioteksböcker inte får tas med utanför och lärare har rätt att konfiskera dem? Straffrättsexperter därute - kan vi få in detta under egenmäktigt förfarande? (Någon stöld blir det väl knappast talan om, eftersom ingenting sägs om att Harry lider någon ekonomisk skada av det hela - vilket är en förutsättning för att någon ska kunna dömas för stöld). För detta krävs enligt straffbestämmelsens ordalydelse (se 8 kap. 8 § brottsbalken) att Snape olovligen har tagit något som "annan tillhör". Ja, vi kan väl konstatera att boken inte tillhör Snape. Som försvarare för Snape skulle jag dock hävda att boken tillhör skolan, och att Snape agerar som representant för skolan. Osäker på om detta skulle hålla dock - straffrättare, I await your response!
 
Nåväl, nu är ju Harry en naturbegåvning när det kommer till quidditch, så trots sin ringa ålder, storlek och kanske tack vare att han är vår hjälte så fångar han naturligtvis kvicken i sin första match och tar hem segern för sitt lag (Gryffindor!). Under matchen inträffar ett nätt litet mordförsök från professor Quirell och Hermione tänder eld på Snapes kläder i tron att det är denne som försöker mörda Harry. Nåväl, dessa incidenter är straffrättsligt ganska tråkiga så vi gör ingen vidare analys av dem - jag nöjer mig med att konstatera att Hermione, oaktat sin ålder, skulle undgå ansvar p.g.a. så kallad faktisk villfarelse - d.v.s. hon trodde att hon handlade i nödvärn mot Snape.
 
Det faktum att Harry inte fångar kvicken i traditionell bemärkelse (med händerna) leder till viss irritation från motståndarna (Slytherin) som argt menar att han "inte fångade kvicken - han svalde den nästan". Detta blir inget större problem eftersom det tydligen är fullt tillåtet att fånga kvicken även med munnen. Här tänkte jag dock ta tillfället i akt att introducera de läsare som inte är helt bevandrade i juridiken till klassisk lagtolkning! Hur gör man när lagtexten säger att om förutsättning X är uppfylld så händer Y, men man har att göra med förutsättning Z - som dock liknar förutsättning X? Ja, det beror, som så ofta i juridiken, väldigt mycket på. I quidditchfallet är det relativt enkelt - kvicken ska "fångas". Det sägs ingenting om hur, vilket gör det lätt för domaren att säga att det är helt egalt om det sker med händerna eller med munnen. En tolkning av ordalydelsen, vilket alltid är den naturliga utgångspunkten, ger oss svaret. Tänk er dock situationen att reglerna säger "den som först fångar kvicken i sin hand får 150 poäng och avslutar matchen". Hur ska vi då göra? En tolkning e contrario - motsatsvis - av ordalydelsen ger oss då svaret att Harrys lag inte får 150 poäng i den sekund han har kvicken i sin mun. En extensiv tolkning däremot skulle innebära att det vore okej - man sträcker tolkningen en bit utanför den direkta ordalydelsen, till närliggande situationer. I sportsituationer skulle jag säga att det ligger närmast till hands att tolka reglerna restriktivt. Lucky enough för Harry (och för ploten i sista boken) var reglerna här så brett utformade att någon tolkning inte behövde göras.
 
Med det vill jag önska er en magisk jul! Tack för att ni hängt med denna höst, ursäkta min frånvaro senaste månaden och häng gärna med framöver - vi har mycket att se fram emot! Om ni har förslag på aspekter ni vill att jag tar upp, eller rentav känner att ni själva vill bidra med ett inlägg (jag vet att diverse mycket kompetenta jurister följer denna blogg!) är det bara att skicka en ugg.... ett mail.

Quidditch

8 Läs mer >>
Egentligen hade jag tänkt att publicera detta inlägg lagom till Halloween, men de senaste veckorna har jag haft fullt sjå med de inkomstbringande juridiska aktiviteterna som jag också ägnar mig åt. Jag har fått förslag om att använda bloggen som inkomstkälla men det är big no no - Warner Brothers skulle vara på mig om varumärkesintrång direkt. Nu skulle jag ju visserligen kunna be några kompetenta immaterialrättsexperter om hjälp att vinna ett sånt case, men det känns inte riktigt värt mödan...
 
Vi har nu alltså kommit fram till allhelgonafesten, och de ganska omfattande säkerhetsbrister som finns på Hogwarts visar sig än en gång. Mitt i den härliga måltiden kommer professor Quirrell inrusande och skriker att ett troll tagit sig in och befinner sig i fängelsehålorna. Som vi senare får veta har detta troll inte bara "råkat" ta sig in, utan fått ganska god hjälp av professor Quirrell (och Voldemort) själv.
 
Om vi nu tänker oss att vi straffrättsligt vill komma åt någon här - hur gör vi då? Tja, först får vi börja med att fråga oss vilka brott som är tänkbara, vilket i sig förutsätter att vi vet något om trollet och dennes beteende. Det sistnämnda är ganska lätt - det framgår uttryckligen att det kraschar ett badrum (skadegörelse) och inte är långt ifrån att ta livet av Hermione, Harry och Ron (minst framkallande av fara för annan, potentiella brott innefattar även försök till mord/dråp eller försök till grov misshandel). Troll klassificeras i "Fantastic beasts and where to find them" som "...often violent and unpredictable" och bergstroll - som vi har att göra med här, beskrivs i förhållande till övriga arter (skogs- respektive flodtroll) som "...the largest and most vicious". Troll klassificeras som XXXX på en skala uppgående till XXXXX, vilket innebär "Dangerous/ requires specialist knowledge / skilled wizard may handle". 
 
Skilled wizard may handle. Det låter med andra ord som att varelsen ifråga utgör ett hot mot 11-åringar som lärt sig magi i ca två månader. Eller uttryckt på följande sätt - det här är inget gulligt husdjur Quirrell släpper in, snarare en potentiell mördarmaskin. Om vi tänker oss att trollet faktiskt hade lyckats orsaka personskada - hade Quirell kunnat dömas för det? Min gissning är ja. Rekvisiten för t.ex. mord är att man ska ha berövat en annan människa livet. Detta kräver inte att man själv fysiskt slagit ihjäl någon, utan om man använder sig av ett redskap (i detta fall ett troll) för att uppnå syftet är det tillräckligt. Det kan dock bli lite problem med det subjektiva rekvisitet för mord, som ju är uppsåt. För att uppsåt ska vara uppfyllt krävs numera enligt svensk rätt att förövaren åtminstone haft s.k. likgiltighetsuppsåt, vilket innebär att man ska ha insett risken för att en fara ska förverkligas (d.v.s. risken att någon skulle dö), samt varit likgiltig inför denna följd (d.v.s. man har gett blanka fan i att någon kunnat dö). Quirrell släpper in trollet för att ostört kunna ta sig till den förbjudna korridoren - d.v.s. hans direkta syfte med att släppa in trollet är inte att orsaka personskador. Om han däremot bedöms ha insett den risken (vilket han bör ha gjort med tanke på att han är lärare i försvar mot svartkonster...) och varit likgiltig inför att den förverkligas, kan han dömas för mord trots brist på direkt uppsåt.
 
Lyckligtvis klarar sig ju nu alla oskadda ur det hela, och tack vare det fina med magi blir det heller inga problem med vem som ska ersätta den skadade toaletten (vi kan förutsätta att Dumbledore & Co fixar den reparationen tämligen enkelt). Hade det blivit kostnader är det väl tämligen obvious att Quirrell fått stå för dessa, men hur är det med trollet - kan detta åläggas något ansvar? Njae, utifrån vad som står att läsa i "Fantastic beasts and where to find them" är jag tveksam till om det har tillräckligt hög intelligens för att kunna hantera och inse konsekvensen av sina handlingar. Jag citerar; "Troll representatives were....judged not to understand anything that was being said to them; they were therefore classified as 'beasts'". Vi kan här jämföra med de svenska reglerna beträffande skadestånd. Trots att ingen under 15 år kan dömas för brott så kan man åläggas att utge skadestånd för skada som man orsakat. I praxis sägs att culpa (oaktsamhet, vårdslöshet) kan ligga så små barn som 3-åringar till last (rätta mig om jag har fel Mårten Schultz...). Mindre barn än så anses dock inte ha nått sådan mognad att de kan förstå sina handlingar. Alltså; har ni en 7-åring som går bananas i en porslinsbutik så kan barnet bli skadeståndsskyldigt (och troligen solidariskt med er som föräldrar då ni varit culpösa när ni inte haft bättre koll på er unge), medan 2-åringen som sitter i barnvagnen, fäktar med armarna och slår ner lite glas inte blir det.
 
Det var allt för den här gången! I nästa kapitel ska vi ge oss in i sportens underbara värld.skades

Allhelgonafesten

20 Läs mer >>
Det är med mycket stolthet som jag kan informera er om att bloggen nu tagit sig in i traditionella medier! I dagens (26/10) DN omnämns bloggen i mycket positiva ordalag av bibliotekarien Jenny Lind. Jag är mycket tacksam både för den positiva reaktionen och för hjälpen med spridandet av bloggen (vilket naturligtvis även gäller alla positiva ord och spridningar).
 
Över till veckans kapitel, Midnattsduellen. Kapitlet inleds med att Harry och resterande förstaårselever ska ha sin första flyglektion. Olyckligt nog börjar det hela inte bättre än att Neville Longbottom är lite för ivrig att komma iväg och har lite för dålig koll på hur man flyger. Upp som en sol, ner som en pannkaka, och en bruten handled på det. Även om det är en ren olyckshändelse som inte någon orsakar Neville genom aktivt handlande är jag ändå lite skeptisk till läraren, madame Hoochs, agerande här. Ska man verkligen gå så snabbt fram i undervisningen att eleverna direkt riskerar allvarliga skador? Är det inte i någon mån vårdslöst att lägga upp undervisningen så att man inte har bättre kontroll på eleverna? Som Nevilles vårdnadshavare - må så vara att skadan genom magi snabbt kan repareras - hade jag varit mindre lycklig över upplägget på undervisningen. Å andra sidan finns alltid en risk för fysiska skador vid idrottsutövning. 
 
Efter Nevilles skada snor Malfoy Nevilles minnesallt (ett magiskt objekt som påminner om att man har glömt något), vilket provocerar Harry så till den grad att han struntar i madame Hoochs order om att ingen får flyga medan hon tar Neville till sjukhusflygeln. Genom ett sagolikt 15 metersdyk räddar han minnesallten, som Malfoy slängt iväg uppe i luften, och "besegrar" därigenom Malfoy. Denne är såklart allt annat än nöjd över detta, och utmanar Harry på midnattsduell. Harry, som har en viss tendens att låta känslorna fatta besluten, är inte sen att ställa upp. Naturligtvis blir han lurad och istället för att möta Malfoy får han tillsammans med Ron, Hermione och Neville fly från vaktmästaren, mr Filch. I sin iver att komma undan honom slutar det med att de låser in sig i ett rum med den trehövdade hunden Fluffy, som inte direkt är en hund man vill klappa.
 
Ärligt talat, hur tänkte Dumbledore här? Okej, han vill skydda ett värdefullt magiskt objekt (vilket Harry listar ut redan här - ibland är han inte helt korkad änd¨). Det är fint. Men att skydda den med hjälp av en livsfarlig hund, som eleverna kommer in till genom en så simpel trollformel att en förstaårselev, som varit på skolan i en dryg vecka, klarar av den? Way to go, Dumbledore. Här har vi uppenbara brott mot Skollagens regler om att säkerställa en trygg skolmiljö, och frågan är om vi inte dessutom har brott enligt brottsbalken. I 3 kap. 9 § BrB hittar vi brottet framkallande av fara för annan; "Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år." I vår situation är det ren tur att eleverna hinner ut innan de har hunden på sig. Grov oaktsamhet förutsätter vanligtvis, inom straffrätten, ett medvetet, otillåtet risktagande. Dumbledore vet mycket väl vilken risk det medför att ha den här hunden på skolan. I mitt tycke borde han ha vidtagit betydligt större försiktighetsåtgärder - det finns inte på kartan att en av tidernas största trollkarlar inte skulle kunna hitta ett säkrare sätt att låsa dörren på, om det nu var helt nödvändigt att ha hunden på skolan. 
 
Vad tycker ni - var Fluffy ett nödvändigt risktagande, eller kunde Dumbledore ha löst det på annat sätt? Om vi förutsätter att det verkligen var helt nödvändigt att gömma stenen på Hogwarts för att skydda den från Voldemort - är det okej att riskera elevernas liv för att hindra att de riskerades i än högre utsträckning för det fall att Voldemort kommit till makten igen? Mer moraliska än juridiska frågor här, men de går inte alltför sällan hand i hand.
 
Nästa vecka blir det fler säkerhetsproblem, när ett troll tagit sig in i slottet!
 
 

Midnattsduellen