lawinhp.blogg.se

Ohälsosamma mängder HP, ohälsosamma mängder juridik, allt i en härlig soppa kryddad med awesomeness.

Den hemliga dagboken

Kategori: Allmänt, brottsbalken, högsta domstolen, påföljder

Kära läsare, efter 973 dagars väntan mellan det förra och förrförra inlägget klarar ni er denna gång med 10 dagars väntan! Fortsätter jag förbättra mig i denna takt är vi snart nog nere på 20 minuters väntan mellan inläggen... skämt åsido, otroligt roligt att vara igång igen och fantastisk respons. Tack till alla er som läst, kommit med glada tillrop på facebook, twitter och inte minst i fikarummet (har världens bästa kollegor)! Med detta sagt så slänger vi oss rakt in i kapitel 13, "Den hemliga dagboken".
 
Det här kapitlet gömmer massor av härlig juridik, och jag vill börja med ett par mindre nedslag innan vi kastar oss över den riktiga godbiten. Kapitlet inleds med att Harry och Ron hör vaktmästaren Filch svära över en översvämmning som visar sig vara orsakad av det oförglömliga spöket Missnöjda Myrtle. Vi får snart nog veta att stackars Myrtle fått ett utbrott av att någon kastat en bok i huvudet på henne när hon gömt sig i ett avlopp (fräscht...), vilket föranleder Harry att påpeka att det väl knappast kan göra ont på henne eftersom saker bara flyger rätt igenom henne. Detta är verkligen inte rätt sak att säga till Myrtle, och jag menar nu inte att ni ska gå runt och kasta saker på spöken (om chansen skulle infinna sig). Rent juridiskt har Harry dock en liten poäng, men samtidigt inte. Kastar man en bok i huvudet på en människa kan man utgå ifrån att denna kommer att få ont (smärta) och i värsta fall till och med få skador (i alla fall om det är en tung bok, som t.ex. lagboken. Ett av många skäl till att inte kasta lagbok). Bingo, misshandel in på kontot! Myrtle däremot kommer omöjligt att drabbas av någon skada eller smärta eftersom boken, tja, far rakt igenom henne. Detta innebär dock inte med nödvändighet att agerandet är straffritt. Om man t.ex. antastar eller beter sig hänsynslöst mot någon utan att smärta uppstår kan man fortfarande dömas för ofredande. Straffet är förvisso typiskt sett lägre än för misshandel, men still - kasta in böcker på någon. Inte ens på spöken. 
 
Vidare i kapitlet; det blir Alla hjärtans dag, och Gyllenroy Lockman, detta otroliga stolpskott till lärare, får den briljanta idén att dvärgar ska springa runt i slottet hela dagen och leverera s.k. Valentinsånger. Stackars Harry blir påhoppad och fasthållen av en av dessa otrevliga små krabater, och tvingas lyssna på en hemsk dikt skriven till honom (skämskudde deluxe). Utöver denna förödmjukelse kan vi tänka oss en rad brott som begås mot Harry i denna situation - beroende på exakt hur lång tid eländet pågår kanske närmast olaga tvång eller ofredande. Oaktat vilket måste jag återigen - troligen för hundrade gången - ifrågasätta hur denna skola egentligen styrs.
 
Slutligen når vi kapitlets klimax, både händelsemässigt och juridiskt. Harry förstår till slut hur den till synes blanka dagboken fungerar och tas med in i Tom Riddles - ni vet vems - minnen från en kväll 50 år tidigare. Tyvärr är ju Riddle något av en manipulationens mästare och visar bara Harry det han vill att Harry ska se, varpå denne såklart (det är trots allt en tolvårig, inte supersmart kille vi pratar om) drar vad som framstår som rimliga slutsatser. Dessa slutsatser kan sammanfattas med att Harry felaktigt tror att det är hans hjälte Hagrid som öppnat Hemligheternas kammare och bussat att monster på en stackars flicka, vilket resulterat i flickans död. Mycket olyckligt! Som vi får veta i kommande kapitel leder detta till tråkiga konsekvenser för Hagrid, och vi är nog många här som blir lätt förbannade på Tom Riddle när sanningen uppdagas. Kan man inte STÄMMA den jäkeln för detta falska angiveri!?
 
Jodå, det går alldeles utmärkt! I 15 kap. 6 § brottsbalken finns brottet falsk angivelse,och i 15 kap. 7 § brottsbalken finns det liknande brottet falsk tillvitelse. Skillnaden de två brotten ligger princip i att falsk angivelse förutsätter att den falska anklagelsen lämnas i syfte att den utpekade ska bli åtalad och fälld, medan det för falsk tillvitelse räcker att man hos polis, åklagare eller annan myndighet felaktigt anklagar någon för brott. I detta fall är Riddles främsta syfte till synes att få Hagrid relegerad från skolan, så jag kan tänka mig att ge honom the benefit of the doubt och nöja mig med falsk tillvitelse. Ett eventuellt problem i sammanhanget är kravet på att tillvitelsen (dvs.beskyllningen) sker till en myndighet. Vi har tidigare varit inne på oklarheterna beträffande hur och av vem Hogwarts egentligen styrs, och här kan det beroende på svaret bli så att det trots allt inte går att döma Riddle för falsk tillvitelse. Skulle den situationen uppkomma skulle jag ändå inte säga att loppet är kört, utan med största sannolikhet kan man istället gå på Riddle genom förtalsregeln i 5 kap. 1 § brottsbalken. Här bör man dock komma ihåg att straffet för falsk tillvitelse är fängelse i högst två år, medan normalgraden av förtal är böter. Situationen kan dock räddas (om man nu intar ett brottsofferperspektiv) genom att klassificera detta fall som grovt förtal, varpå straffskalan höjs till böter eller fängelse i högst två år. 
 
Skulle man nu komma runt kravet på att angivelsen skett till en myndighet inställer sig frågan vilken påföljd som kan dömas ut för detta ohederliga angiveri. Straffskalan är som sagt fängelse i högst två år. Hur ska man då bestämma om en viss gärning är värd en månads fängelse (nedre delen av straffskalan) eller hela två år? Högsta domstolen avgjorde ett fall om falsk tillvitelse 2015 (googla NJA 2015 s. 1008 om ni är intresserade) och har gett viss vägledning. HD hänvisar i fallet till 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken, där det uttalas att domstolen vid straffvärdebedömningen generellt ska beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som hen haft. I det aktuella fallet tog Högsta domstolen fasta på att den tilltalade i fallet vid upprepade tillfällen till polisen hade anklagat en person för våldtäkt. Dessa anklagelser ledde till att den utpekade frihetsberövades. Mot bakgrund av detta bestämdes straffvärdet till tio månaders fängelse. Applicerat på Tom Riddle skulle jag spontant kunna tänka mig ett liknande straffvärde, eller till och med något högre. Han anklagar Hagrid för att ha orsakat ett barns död, med full insikt om att denna anklagelse kommer att leda till att Hagrid relegeras från skolan - något som också blir fallet. Med all sannolikhet har han också varit införstådd med risken för att Hagrid kunde ha landat in i Azkaban (fängelse) om inte högre makter (läs: Dumbledore) hade ingripit. 
 
Om vi utgår ifrån att det blir ett straffvärde om tio månaders fängelse för Riddles gärning, blir detta då påföljden? Nej, så enkelt är inte det svenska påföljdssystemet! Efter straffvärde ska vi få fram ett s.k. straffmätningsvärde. Detta görs huvudsakligen genom att ev. ungdomsrabatt (om gärningsmannen är under 21 år vid brottet) räknas av. Därutöver kan vissa andra personliga förhållanden ge ytterligare reduktion (se 29 kap. 5 § brottsbalken), medan återfall i brott under vissa förhållanden kan göra att straffmätningsvärdet blir högre än straffvärdet. I Riddles fall får vi utgå ifrån att han vid denna tidpunkt, då han var 15 år gammal, var ostraffad (om än inte oskyldig...). Enligt fast praxis innebär detta 4/5 reduktion på straffvärdet. 10 månader gånger kvarstående 1/5 ger oss ett straffmätningsvärde om 2 månaders fängelse. Jahapp, då får han sitta inlåst två månader då? Näpp, inte med nödvändighet! Om strafffmätningsvärdet är under tolv månaders fängelse undviker vi nämligen i möjligaste mån fängelse. Bara om återfall i brott eller brottets s.k. art utesluter villkorlig dom eller skyddstillsyn döms fängelse ut. För ungdomar är kraven ännu hårdare - är man under 18 år krävs synnerliga skäl för att döma till sluten ungdomsvård, som är varianten på fängelse för personer under 18 år. När straffmätningsvärdet är så lågt som två månader är det praktiskt taget uteslutet att anse synnerliga skäl föreligga. Med största sannolikhet hade Riddle därmed klarat sig med ungdomsvård eller ungdomstjänst i detta fall. 
 
Om vi för en stund bortser från Riddles ungdom och utgår ifrån att han var 21 år när han gjorde sig skyldig till falsk tillvitelse - vad hade hänt då? Ja, vi hade troligen haft ett straffmätningsvärde som hade sammanfallit med straffvärdet om tio månaders fängelse. Förutsatt att han varit tidigare ostraffad hade vi alltså fortsatt haft en presumtion mot fängelse, dvs. straffet ska i första hand bestämmas till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Frågan är då om brottslighetens art hade lett till något annat.
 
"Brottslighetens art" är ett av de mest svårgreppbara begreppen i det svenska påföljdssystemet och något som de flesta domare jag känner tycker är svårt att pedagogiskt förklara i domarna. Kortfattat kan man säga att framför allt lagstiftaren, och kanske i någon mån domstolarna, ansett att vissa brott måste särbehandlas och leda till fängelse trots att straffvärdet är lågt. Man säger då att brottets art är sådan att fängelse är nödvändigt. Ofta är det fråga om svårupptäckta brott eller särskilt samhällsfarliga brott. För att komplicera bilden ytterligare säger man att vissa brott har ett högt artvärde, vissa ett medelhögt, några ett visst artvärde och några inget artvrde alls. Ju högre artvärde, desto lägre måste straffvärdet vara för att man ska klara sig undan fängelse. Exempelvis har mened - dvs. att ett vittne som avlagt ed medvetet ljuger inför domstol - ansetts ha ett mycket högt artvärde, varför fängelse oftast blir påföljden även när straffmätningsvärdet bara är en månads fängelse. Uppsåtliga bokföringsbrott däremot anses ha ett ganska lågt, men inte obefintligt, artvärde. För detta brott bestäms påföljden normalt till villkorlig dom med böter om straffvärde är några månaders fängelse, medan ett straffvärde på tio månaders fängelse kan medföra att man inte kan undvika fängelse.
 
Är då falsk tillvitelse ett artbrott? Med hänsyn till likheterna med mened är det lätt att tycka det, vilket Riksåklagaren också påpekade. Högsta domstolen kom dock i det ovannämnda fallet fram till att så inte är fallet. (I sammanhanget kan nämnas att detsamma enligt HD gäller för falsk angivelse, som nämndes ovan). Bland annat uttalade HD att falsk tillvitelse, liksom mened, många gånger ger tydligt uttryck för bristande respekt för rättsväsendet och menligt påverkar rättssystemets effektivitet och tillförlitlighet. Dock, säger HD, rör det sig i regel inte om uppenbart lagtrots av samma slag som vid mened och risken för att den felaktiga uppgiften ska få allvarliga konsekvenser är typiskt sett lägre.
 
Personligen måste jag säga att jag inte finner HD:s domskäl helt övertygande. I stackars Hagrids fall verkar det i och för sig ha varit en otroligt undermålig utredning som ledde fram till att han relegerades, och jag vill nog påstå att en ordentligare granskning snabbt hade lett fram till att Hagrids förvisso sjukt äckliga monsterkompis knappast kunde ha orsakat flickans död. Likväl har vi idag en mängd fall där till synes trovärdiga och tillförlitliga uppgifter från en målsägande, tillsammans med viss stödbevisning, kan vara fullt tillräckligt för att döma någon för allvarliga brott. Utan att skrämma upp någon för mycket - jag tror trots allt inte att vi har supermånga oskyldigt dömda i svenska fängelser - kan falska anklagelser alltså mycket väl leda till allvarliga konsekvenser på samma sätt som mened. 
 
Okej hörrni, det här blev ju fasansfullt långt. Lite grand som det blir varje gång jag får för mig att försöka vara superpedagogisk när jag i mina domar ska förklara varför det blir en viss påföljd... men med detta sagt, ta det lugnt med era anklagelser ute i världen! I nästa inlägg ska vi stifta bekantskap med en av seriens minst omtyckta karaktärer, Cornelius Fudge (aka HP-världens svar på Donald Trump)!

Rise like a Phoenix! (Aka Polyjuice-elixiret)

Kategori: processrätt, rättegångsbalken, straffrätt

973 dagar senare
The resurrection stone has been found, fenixen har återfötts ur askan och så vidare. Plötsligt händer det, och att det gör det just nu kan ni tacka min gamla notariekollega Maria och Svenska Akademien för (den såg ni inte komma!). Efter 973 dagars tystnad har denna blogg alltså återuppstått. Under dessa 973 dagar har en hel del hunnit hända. Jag har uppenbarligen blivit 973 dagar äldre och visare, och därutöver har jag slutfört min tingsmeritering i Solna tingsrätt, blivit antagen till den s.k. assessorsutbildningen (domarbanan), slavat ett år i Svea hovrätt och nu, det senaste året, varit tingsfiskal i Södertörns tingsrätt. Det sistnämnda betyder på begriplig svenska att jag är lite mer domare än notarierna är och lite mindre domare än rådmännen (ordinarie domare). Titlar hit och dit, förhoppningsvis är jag i alla fall en lite bättre jurist än sist ni läste den här bloggen. Sedan ett år tillbaka extraknäcker jag också som sekreterare (varken ständig eller oanstädig sådan) i Riksidrottsnämnden, som är idrottens motsvarighet till Högsta domstolen. Jag har kvar en ohälsosam kärlek till sakrätt och försöker alltjämt att få några studenter per termin att dela denna passion. Vissa strider måste man ta även om man är dömd att förlora.
 
Jaja, kom till saken, tänker ni nu. Vi vill höra om HARRY POTTER, inte läsa din CV. Tålamod folk, tålamod! Först den fina historien om hur bloggen återuppstod. I tisdags var jag på en konferens för kvinnliga advokater och domare på Grand Hotel (det går bra nu!), och sprang på min gamla notariekollega Maria. Det framkom relativt snabbt att Marias starkaste minne av mig (måste varit så sjukt anonym på jobbet!?) var att jag drev en jättebra blogg, och tyckte att jag borde starta den igen. Jag försökte väl skratta bort detta lite men blev där och då lite sugen. Denna roliga lilla episod följdes igår samt idag upp av att jag såg diverse inlägg i debatten runt Svenska Akademien där vissa - mestadels jurister, surprise surprise - tyckte att Akademien borde ha en jurist som ledamot igen för att undvika sådana här kaossituationer i framtiden. (Möjligen har man en liten övertro på jurister. Å andra sidan kan det knappast bli mycket sämre än det är just nu). I samband med detta lanserade jag skämtsamt min egen kandidatur (Kungen, du behöver inte göra dig besväret och ringa), efter att ha dragit mig till minnes att den här bloggen ju en gång i sin begynnelse hyllades i DN:s kulturdel (min karriär peakade vid 22 års ålder). Flera associationer till denna fina gamla relik inom loppet av några dagar - it must be a sign! Så, här är vi nu. Ni har väntat länge, om än inte TWELVE YEARS! IN AZKABAN! Så, without further ado, dyker vi ner där jag lämnade er. Harry Potter och hemligheternas kammare, kapitel 12. Polyjuice-elixiret.
 
Hur mycket är 50 galleoner - straffet för att förtrolla din bil!
Vi återfinner vår älskade trio inför studande jul på Hogwarts, där de i vanlig ordning inte är främmande för att tumma på ett par skolregler (eller femtio, som Hermione nervöst påpekar) för att rädda världen. Det har blivit dags att brygga the very famous polyjuice potion, i hopp om att avslöja Draco Malfoy som Slytherins arvtagare. Jag har tappat räkningen på hur många brott våra hjältar tvingas begå i detta nobla syfte, men det här att droga ner Crabbe och Goyle, stoppa in dem i en garderob och plocka av dem några hårstrån är faktiskt ingenting jag rekommenderar att ni gör. Risken är stor att ni landar in i min rättssal.
 
Nåväl, väl inne i Slytherings uppehållsrum, förkläda till Crabbe och Goyle, får Ron och Harry höra ett och annat intressant. Detta gäller inte minst ur juridisk synpunkt, då Malfoy uppmärksammar dem på att Rons pappa Arthur dömts att betala 50 galleoner i böter för att ha förtrollat den mugglarbil som Ron och Harry olyckligt nog kraschade in i ett piskande pilträd några månader tidigare. Här har vi faktiskt en ovanligt tydlig juridisk referens! Om nu någon trodde annorlunda kan jag informera om att det, mig veterligen, inte finns någon motsvarande bestämmelse i svensk straffrätt som uttryckligen förbjuder att man förtrollar en bil så den kan flyga. Det finns dock en stor mängd regler om vad bilar måste vara utrustade med och man ska vara försiktig med att montera på alltför obskyra saker själv - förser man till exempel ett fordon med tillbehör som inte godkänts av behörig myndighet kostar det 500 kr i penningböter. Än värre kan det gå för 15-åringen som trimmar moppen så den går i mer än 45 km/h. Det innebär nämligen att moppen plötsligt klassas som en motorcykel, vilket som bekant kräver körkort för motorcykel för att få köras. En 15-åring som stoppas på en trimmad moped kan se framemot en dom på olovlig körning och 30 dagsböter. En galleon har i Harry Potter-fandomen beräknats motsvara ca 70 kronor, vilket alltså ger oss en bötessumma på 3 500 kr för Arthur. Utifrån att den högsta summan som kan utdömas i penningböter i svensk rätt är 4 000 kr (10 000 kr om det är flera förseelser som slås ihop) framstår denna summa som förvånansvärt rimlig - möjligen något hög med beaktande av inflationen från 1992...
 
Husrannsakan hos Lucius Malfoy
Vi går vidare till nästa juridiska betraktelse. Efter att ha hånat Arthur Weasley avslöjar Malfoy att Trolldomsministeriet gjort en husrannsakan hemma på hans pappas, Lucius Malfoys, herrgård. Att detta skulle inträffa var något som det hintades om redan i början av boken, och jag hänvisar här till blogginlägget "Inköpsturen" för en genomgång av reglerna om husrannsakan. I samband med det inlägget, som skrevs när jag själv var helt färsk i domstolsvärlden, ifrågasatte jag om det verkligen fanns skälig misstanke om att Lucius Malfoy skulle ha begått brott. Min bedömning var då att Trolldomsministeriets alla husrannsakningar generellt sett framstod som fishing expeditions, men att efter att Harry berättat för Arthur Weasley om vad han hört Lucius Malfoy se och göra (försöka kränga förbjudna föremål till mr Borgin) kunde man argumentera för att tillräckligt konkreta misstankar förelåg. Efter snart fyra år i domstol och mängder av häktningsförhandlingar - där beviskravet är sannolika skäl, som ligger över skälig misstanke - är jag ganska övertygad om att jag själv hade ansett att det fanns skälig misstanke och en husrannsakan därmed skulle vara okej. Detta dock förutsatt att straffet för innehav av svartkonstföremål kan bli så högt att det framstår som rimligt med en husrannsakan när man ställer det i relation till vilket integritetsintrång det trots allt innebär. Eftersom svartkonstföremål i vissa fall dock verkar kunna medföra dödlig utgång bör man dock kunna jämställa det med misstankar om innehav av t.ex. skjutvapen. Min prognos är alltså att jag som åklagare eller domare hade godkänt husrannsakan i detta fall - oaktat om den misstänkte hetat Lucius Malfoy eller varit en tidigare ostraffad och till synes rederlig person. 
 
Får vi vänta 973 dagar till nu?
Det var allt för idag, och jag förstår att frågan nu infinner sig; får vi vänta 973 dagar till på nästa kapitel, "Den hemliga dagboken"? Svaret är nej. Jag kommer inte göra några utfästelser om när nästa inlägg kommer (efter det litterära storverk detta inlägg är kanske kungen trots allt ringer!), men jag har redan idéer om vad det ska avhandla. Jag hoppas att ni kommer tycka det är värt väntan!
 
Until then - peace, love, law and Harry Potter!