lawinhp.blogg.se

Ohälsosamma mängder HP, ohälsosamma mängder juridik, allt i en härlig soppa kryddad med awesomeness.

Genom falluckan

Kategori: avtalsrätt, skadeståndsrätt, straffrätt

Vi närmar oss upplösningen av första boken och vem ställer återigen till det, om inte Hagrid? Mannen är rena drömmen för en advokat. Dumhet på dumhet och ändå så sympatisk. I kapitlets inledning får Harry & Co reda på att Hagrid avslöjat hur man tar sig förbi Fluffy, den första skyddsbarriären att forcera för den som vill komma åt de vises sten, för en total främling på puben som han köpte drakägget av. Oops - en olycka händer ju så lätt efter lite för mycket firewhiskey och med en alldeles egen liten drake i sikte. Vad säger juridiken om detta lilla misstag?
 
Vi kan börja i den straffrättsliga änden. Begår Hagrid något brott när han avslöjar hemligheten om hur man tar sig förbi Fluffy? Knappast. Brott mot tystnadsplikt, som regleras i 20 kap 3 § brottsbalken, förutsätter att avslöjandet har koppling till något som man enligt lag, annan författning eller föreskrift från en myndighet är skyldig att hemlighålla. Hagrid har fått uppdraget att ordna med skydd av stenen i egenskap av vän med Dumbledore, som i sin tur gör det som en tjänst åt sin vän Nicolas Flamel. Med andra ord har situationen ingen koppling till lag eller liknande. Av samma skäl kan vi även utan vidare diskussion avfärda lagen om skydd mot företagshemligheter, eftersom den förutsätter att Hagrid skulle ha avslöjat uppgifterna om Fluffy inom ramen för sin anställning. 
 
Vi går vidare och ser om vi kan komma åt Hagrid civilrättsligt. Man kan här tänka sig att Dumbledore skulle kunna kräva skadestånd från Hagrid, för det fall att stenen faktiskt hade stulits. Det förutsätter då att Dumbledore i sin tur - han är ju inte ägare av stenen och lider därför egentligen ingen skada av om den stjäls - har fått ersättningskrav på sig från Nicolas Flamel (allt enligt principen ingen skada = inget skadestånd). Utifrån denna hypotetiska situation kan vi tänka oss lite olika scenarier. Klart är att Hagrid och Dumbledore har ett uppdragsavtal, vari Hagrids huvudsakliga prestation består i att hjälpa till att skydda stenen genom att låna ut Fluffy. Om Dumbledore i samband med detta uttryckligen sa att "Hagrid, som du vet är stenen väldigt värdefull, så nu är det sjukt viktigt att du inte berättar hur man tar sig förbi Fluffy för någon", så kan man argumentera för att det finns en uttrycklig sekretessbestämmelse i avtalet. Det råder inget tvivel om att Hagrid överskridit den bestämmelsen och gjort sig skyldig till kontraktsbrott. Vad som sedan gäller för att få skadestånd vid kontraktsbrott är, åtminstone när det kommer till uppdragsavtal, inte en helt lättbesvarad fråga. Lagstiftning saknas på området (surprise surprise!). På vissa håll i den juridiska doktrinen argumenteras för att man ansvarar strikt vid sitt kontraktsbrott. Det vill säga, det spelar ingen roll varför överträdelsen skedde det. Att den gjorde det är tillräckligt, oaktat graden av skuld hos i detta fall Hagrid. På andra håll argumenteras för att det krävs oaktsamhet - vilket ju är utgångspunkten för skadeståndsansvar i den utomkontraktuella skadeståndsrätten - för att behöva utge skadestånd. I denna situation är min bedömning att det inte spelar så stor roll hur högt man lägger ribban, Hagrid är över den i alla fall. Han går till en pub, låter en total främling supa ner honom och babblar bredvid mun om saker han vet är topphemliga. Det blir inte så mycket mer oaktsamt än så. Bara att casha upp, Hagrid.
 
Finns det däremot ingen uttrycklig sekretessbestämmelse blir det lite jobbigare att fastställa avtalsbrott. Min gissning är att man trots allt skulle tolka in en sekretessbestämmelse som ett underförstått avtalsvillkor eller se det som ett utflöde ur den allmänna lojalitetsplikten (lite tveksam till det senare här - tror mer på underförstått avtalsvillkor - men lojalitetsplikt är så himla hippt att jag bara måste få in det!). För detta talar inte minst att Hagrid själv tidigare sagt till Harry - redan när de är på Gringotts i augusti - att "ärendet" är topphemligt. Det råder alltså ingen tvekan om att Hagrid fattar att Fluffy och stenen är big no-no att prata om. Utgången blir då samma som ovan - skadestånd och casha upp.
 
Vi tar oss vidare i det här sjukt händelserika kapitlet! Harry & Co tar sig med en imponerande hastighet igenom följande hinder i sin jakt på att stoppa stölden av stenen:
1. En livsfarlig trehövdad hund.
2. "Djävulens snara", en växt som så när stryper Harry och Ron till döds.
3. Ett gäng vildsinta, flygade nycklar.
4. Ett jättelikt schackspel med levande pjäser. Här "offrar" de Ron, som dock klarar sig undan med att bli grovt misshandlad (slagen medvetslös).
5. (Ett bergatroll - slipper slåss med det eftersom Quirrell redan oskadliggjort det).
6. En trolldrycksgåta där tre av sju flaskor innehåller dödligt gift. Enbart Hermiones sinne för logik hindrar vår hjälte från att dö redan i första boken.
 
Så, sex stycken hinder där åtminstone fem är livsfarliga. Ett skydd så kreativt att vilket säkerhetsföretag som helst hade blivit gröna av avund. Allt för att skydda en sten som förvisso kan skänka evigt liv och förvandla metaller till guld, men fortfarande - det är egendom. Den naturliga följdfrågan här blir givetvis hur långt man egentligen får gå för att skydda sin egendom. Kan Ron, som ju faktiskt lider personskada, kräva skadestånd av Dumbledore och de andra lärarna som arrangerat hinderbanan, eller kommer de undan med att de ville skydda värdefull egendom? Min gissning är att Ron har ganska goda möjligheter till skadestånd. Det finns definitivt ett orsakssamband mellan schackspelet och hans skador, och att motståndarpjäserna skulle hugga ner motståndarna verkar ha varit ett klart syfte i planen att skydda stenen. Finns det då någon ansvarsfrihetsgrund för skadevållarna att luta sig mot? Nödvärn? Knappast - att på ett systematiskt sätt planera för att potentiellt ha ihjäl någon som försöker begå en stöld är oförsvarligt. Det spelar då ingen roll att det i och för sig pågår ett potentiellt brottsligt angrepp mot egendom (stenen). Jag kan heller inte se att någon annan ansvarsfrihetsgrund - samtycke, nöd, social adekvans etc. skulle hjälpa Dumbledore och hans medhjälpare här. Skydd i sig för stenen är naturligtvis okej, men hindren borde ha konstruerats så att de inte medförde risk för liv eller så pass allvarliga personskador som Ron råkar ut för. Däremot kan man nog tänka sig att skadeståndsansvaret för skadevållarna här jämkas p.g.a. medvållande från de skadelidande - med tanke på alla varningar till studenter och personal om att hålla sig borta från den förbjudna korridoren kan man argumentera för att Ron själv bidrog till skadan. Må så vara att han gjorde det i ett högst ädelt syfte. Situationen och problematiken i sig kan jämföras med hur långt man som vanlig mugglare får gå för att skydda t.ex. sitt hem eller sin bil. Det finns kanske en anledning till att vi använder högt tjutande larm, kameror och säkerhetsvakter, istället för dödliga laserstrålar eller självavfyrande pistoler som går igång om någon obehörig bryter sig in. Proportioner, proportioner, proportioner! (Och sen finns ju alltid risken att man själv glömmer bort hur sjutton man nu larmade av dörren, och då inte vill ta risken att ha ihjäl sig själv...).
 
Det var allt för denna vecka! Diskutera gärna frågeställningarna ovan i kommentarsfältet. Tror ni att rättsliga prövningar hade fått en annan utgång än vad jag gissar på? Eller tror ni att jag har rätt, men tycker att det borde vara annorlunda?
 
Nästa gång blir det ett speciellt avsnitt - bloggens motsvarighet till säsongsfinal - då vi ska knyta ihop De vises sten. Då lovar jag att bjuda på sakrätt, juridikens kanske mest magiska disciplin! Dessutom blir det en straffrättslig analys av Quirrells sista gärningar i livet och så blickar vi framåt mot Hemligheternas kammare. Stay tuned! 

Diagongränden

Kategori: Civilrätt, avtalsrätt, föräldrabalken, konkurrensrätt

Äntligen kommer den! Jag förstår att ni väntat med spänning på den rättsliga analysen av detta kapitel. Det är ingenting emot hur mycket jag sett fram emot att skriva det. Jag ska inte hålla er på halster längre - här har ni den juridiska analysen av kapitel 5, med fokus på vår favoritbank - Gringotts Wizarding Bank.
 
Jag vill inleda med några kommentarer på det Hagrid säger om att Gringotts är den enda trollkarlsbanken som finns. Detta är förvisso kanske mer en ekonomisk än en juridisk kommentar, men är inte det lite märkligt? Det moderna bankväsendet bygger mycket, som jag förstått det, på att bankerna lånar pengar av varandra. Ska vi tolka det faktum att Gringotts är den enda banken som att bankväsendet fungerar på ett annat sätt än våra banker, och att Gringotts - tack vare de minst sagt giriga svartalfer som driver banken - själva har tillgångar som fullt ut täcker utlåningsverksamheten? Eller är trollkarlsvärlden så underutvecklad att den alls inte ägnar sig åt utlåningsverksamhet, utan endast har inlåningsverksamhet och tillhandahåller bankkonton mot en avgift? Det ter sig osannolikt, inte minst med tanke på svartalfernas girighet och det faktum att utlåning normalt är det banker tjänar stora pengar på. Omständigheter i senare böcker (som jag återkommer till) tyder även på att utlåning förekommer.
 
Ur en konkurrensrättslig synpunkt ter det sig minst sagt beklagligt att det bara finns en bank. I den mån utlåning förekommer vill jag inte ens tänka på vilka ockerräntor som måste förekomma. Det är visserligen inte olagligt att vara ensam på en marknad, men det tål att funderas på anledningen till Gringotts monopolställning. Är de helt enkelt så kompetensmässigt överlägsna att de med schyssta medel trängt undan all eventuell konkurrens, eller har de kanske använt sig av några otillåtna metoder som kan falla in under missbruk av dominerande ställning i konkurrenslagens 7 §? Med tanke på de stundtals ganska motbjudande beteende svartalfer visar prov på senare i serien skulle det inte förvåna mig det minsta om så var fallet. Det tål även att tänkas på om ministeriet, i syfte att skydda insättarna, har några lagar som reglerar bankverksamheten. Den vägen skulle man i och för sig kunna ställa upp förbud mot t.ex. ockerräntor.
 
Både vad gäller Harrys uttag av pengar och de avtal han ingår när han därefter köper sin trollstav, kurslitteratur, kittel etc. vill jag lyfta frågan om omyndigs rätt att ingå avtal. Harry är vid tillfället 11 år, och myndighetsåldern är 17. Om en omyndig person har tillgångar ska dessa normalt förvaltas av förmyndaren, vilket som huvudregel är föräldrarna (Föräldrabalken 10 kap, 2 §). Eftersom Harrys föräldrar är döda borde "rätten", vilket här väl närmast får antas vara någon enhet under trolldomsministeriet, ha utsett en förmyndare (jämför Föräldrabalken 10 kap 5 § 1 st). Omyndiga får normalt inte ingå avtal eller på annat sätt råda över in egendom enligt Föräldrabalken 9 kap 1 § 1 st. Detta gäller dock inte om avtalet godkänts av förmyndaren, Föräldrabalken 9 kap 6 § 1 st. Om Hagrid har blivit utsedd till förmyndare - vilket vore ett något märkligt val - är uttaget av pengar och köpavtalen inget problem. Jag är dock mycket tveksam till om så är fallet. Nu är det förvisso fråga om avtal till relativt låga värden (trollstaven kan omräknas till ca 500 kr, de andra sakerna vet vi inte priset på), vilket skulle kunna tala för att det föreligger underförstådda samtycken till att Harry ingår avtalen. Frågan kvarstår dock vem det är som egentligen har gett samtycket till att Harry mer eller mindre själv ingår avtalen. Nu är visserligen Harry redan vid 11 års ålder väldigt mogen och motstår - med viss hjälp av Hagrid - alla lockande prylar, men vad hade hänt om han, medan Hagrid tar sin "styrketår" på puben, hade spenderat alla pengarna på en kvast? Hade Hagrid haft möjlighet att godkänna avtalet (eller förhoppningsvis krävt återgång av prestationerna)?
 
Öppet för diskussion om Gringotts ställning, Harrys möjlighet att ingå bindande avtal, förmyndarrollen och andra juridiska aspekter ni tänkt på i kapitel 5!