3 Läs mer >>
Tillbaka efter en låång julledighet, som bland annat innefattade ett besök på HP Studio Tour utanför London.Helt fantastiskt, jag rekommenderar verkligen alla filmintresserade i allmänhet och HP-nördar i synnerhet ett besök dit. Hoppas att ni alla haft fina helger och nu är redo för en ny termin och nya HP-juridik-nördigheter!

På Hogwarts närmar sig julen, vilket tyvärr inte medför någon förbättring i Snapes och Malfoys beteenden. Omgående i Erised-spegeln är det Ron som råkar illa ut. Efter att i vanlig ordning ha blivit förolämpad av Malfoy kastar han sig över denne, olyckligtvis i samma ögonblick som Snape uppenbarar sig. Konsekvensen av detta blir poängavdrag för Gryffindor, trots att Hagrid - som bevittnar hela händelsen - intygar att Ron provocerades av Malfoy. Nu är skolregler om poängavdrag för ens elevhem kanske inte helt att likställa med straffrätt, men jag vill återigen rikta viss kritik mot Snapes agerande här. Först och främst drar han av poäng utan att bry sig om att lyssna på någon förklaring - vilket går starkt emot principen om att ingen ska dömas ohörd. Det är en rent processuell felaktighet som man hoppas att svenska domstolar - eller myndigheter för den delen - inte ägnar sig åt. Vidare beaktar Snape inte alls det faktum att Ron de facto blev provocerad. Att han ger sig på Malfoy kan klassas som misshandel, ofredande eller olaga tvång (troligen inte misshandel eftersom han inte verkar hinna orsaka Malfoy någon skada innan Snape kliver emellan). Provokationer är normalt ingen ansvarsfrihetsgrund (varpå nödvärn alltså inte kan hävdas), men däremot är det något som straffrättsligt kan beaktas vid påföljdsbestämmandet (se 29 kap. 3 § 1 p. i brottsbalken, om provokation som förmildrande omständigheter vid värdering av det s.k. straffvärdet).
 
Julen kommer och för första gången i sitt liv får Harry riktiga julklappar (vilket ju faktiskt är ganska sorgligt när man tänker på det...). Av sina kompletta snåljåpar till släktingar får han femtio pence, som han glatt ger till Ron. Här kan vi passa på att lyfta den juridiska frågan om minderårigas rätt att förfoga över sin egendom. Huvudregeln i 9:1 Föräldrabalken är ju, som vi tidigare varit inne på, att minderåriga inte själva får råda över sin egen egendom. När det kommer till gåvor av såhär begränsat värde kan vi dock genom 9:3 och 9:4 FB, tillsammans med de allmänna principerna om konkludent/underförstått samtycke sluta oss till att det är helt okej att Harry ger pengarna vidare till Ron. Alltså, tips från coachen - ge inte era barn pengar  om ni inte vill att de ska vara helt fria att spendera dem.
 
Betydligt mer värdefull är den osynlighetsmantel som Harry får från - visar det sig senare - professor Dumbledore. Manteln var Harrys pappas men har alltså i ca 10 år förvarats av Dumbledore. Mantelns fulla värde får vi vänta till sista boken för att inse, men redan i detta stadium påpekar Ron att manteln är "verkligt värdefull" och att han skulle ge "vad som helst" för en. Med bakgrund av detta skulle jag vilja passa på att uppmärksamma er på vilken stor risk Dumbledore tar när han åtar sig att förvara manteln. Juridisk sett har vi att göra med ett förvarings eller möjligen ett låneavtal. Oavsett den exakta klassificeringen så medför detta en vårdplikt över manteln för Dumbledore, med ett medföljande s.k. presumtionsansvar. Innebörden av detta är att om manteln hade skadats eller blivit förstörd medan den fanns i Dumbledores besittning, så hade det varit upp till Dumbledore att bevisa att skadan inte uppkommit som en konsekvens av hans vårdslöshet. I annat fall hade Dumbledore blivit skyldig att ersätta Harry - som efter James död är den rättmätigare ägaren - mantelns värde. Vi vet inget exakt värde på manteln, men med tanke på att den är den enda i sitt slag, väldigt användbar och i det närmsta legendarisk kan vi nog förutsätta att det rör sig om många miljoner.
 
Med det lämnar vi detta kapitel. Jag hoppas på att snart vara tillbaka med Nicolas Flamel!

Erised-spegeln

7 Läs mer >>
Äntligen kommer den! Jag förstår att ni väntat med spänning på den rättsliga analysen av detta kapitel. Det är ingenting emot hur mycket jag sett fram emot att skriva det. Jag ska inte hålla er på halster längre - här har ni den juridiska analysen av kapitel 5, med fokus på vår favoritbank - Gringotts Wizarding Bank.
 
Jag vill inleda med några kommentarer på det Hagrid säger om att Gringotts är den enda trollkarlsbanken som finns. Detta är förvisso kanske mer en ekonomisk än en juridisk kommentar, men är inte det lite märkligt? Det moderna bankväsendet bygger mycket, som jag förstått det, på att bankerna lånar pengar av varandra. Ska vi tolka det faktum att Gringotts är den enda banken som att bankväsendet fungerar på ett annat sätt än våra banker, och att Gringotts - tack vare de minst sagt giriga svartalfer som driver banken - själva har tillgångar som fullt ut täcker utlåningsverksamheten? Eller är trollkarlsvärlden så underutvecklad att den alls inte ägnar sig åt utlåningsverksamhet, utan endast har inlåningsverksamhet och tillhandahåller bankkonton mot en avgift? Det ter sig osannolikt, inte minst med tanke på svartalfernas girighet och det faktum att utlåning normalt är det banker tjänar stora pengar på. Omständigheter i senare böcker (som jag återkommer till) tyder även på att utlåning förekommer.
 
Ur en konkurrensrättslig synpunkt ter det sig minst sagt beklagligt att det bara finns en bank. I den mån utlåning förekommer vill jag inte ens tänka på vilka ockerräntor som måste förekomma. Det är visserligen inte olagligt att vara ensam på en marknad, men det tål att funderas på anledningen till Gringotts monopolställning. Är de helt enkelt så kompetensmässigt överlägsna att de med schyssta medel trängt undan all eventuell konkurrens, eller har de kanske använt sig av några otillåtna metoder som kan falla in under missbruk av dominerande ställning i konkurrenslagens 7 §? Med tanke på de stundtals ganska motbjudande beteende svartalfer visar prov på senare i serien skulle det inte förvåna mig det minsta om så var fallet. Det tål även att tänkas på om ministeriet, i syfte att skydda insättarna, har några lagar som reglerar bankverksamheten. Den vägen skulle man i och för sig kunna ställa upp förbud mot t.ex. ockerräntor.
 
Både vad gäller Harrys uttag av pengar och de avtal han ingår när han därefter köper sin trollstav, kurslitteratur, kittel etc. vill jag lyfta frågan om omyndigs rätt att ingå avtal. Harry är vid tillfället 11 år, och myndighetsåldern är 17. Om en omyndig person har tillgångar ska dessa normalt förvaltas av förmyndaren, vilket som huvudregel är föräldrarna (Föräldrabalken 10 kap, 2 §). Eftersom Harrys föräldrar är döda borde "rätten", vilket här väl närmast får antas vara någon enhet under trolldomsministeriet, ha utsett en förmyndare (jämför Föräldrabalken 10 kap 5 § 1 st). Omyndiga får normalt inte ingå avtal eller på annat sätt råda över in egendom enligt Föräldrabalken 9 kap 1 § 1 st. Detta gäller dock inte om avtalet godkänts av förmyndaren, Föräldrabalken 9 kap 6 § 1 st. Om Hagrid har blivit utsedd till förmyndare - vilket vore ett något märkligt val - är uttaget av pengar och köpavtalen inget problem. Jag är dock mycket tveksam till om så är fallet. Nu är det förvisso fråga om avtal till relativt låga värden (trollstaven kan omräknas till ca 500 kr, de andra sakerna vet vi inte priset på), vilket skulle kunna tala för att det föreligger underförstådda samtycken till att Harry ingår avtalen. Frågan kvarstår dock vem det är som egentligen har gett samtycket till att Harry mer eller mindre själv ingår avtalen. Nu är visserligen Harry redan vid 11 års ålder väldigt mogen och motstår - med viss hjälp av Hagrid - alla lockande prylar, men vad hade hänt om han, medan Hagrid tar sin "styrketår" på puben, hade spenderat alla pengarna på en kvast? Hade Hagrid haft möjlighet att godkänna avtalet (eller förhoppningsvis krävt återgång av prestationerna)?
 
Öppet för diskussion om Gringotts ställning, Harrys möjlighet att ingå bindande avtal, förmyndarrollen och andra juridiska aspekter ni tänkt på i kapitel 5! 
 
 
 

Diagongränden

2 Läs mer >>
 Jag blir så inspirerad av alla era fantastiska kommentarer här på bloggen, twitter, facebook etc. att jag bloggar på i ren eufori!.
 
Först en liten tillbakablick till kapitel 2. Jag har blivit upplyst av Jessy, som är docent i civilrätt och specialiserad på försäkringsrätt, att det inte alls är säkert att djurparkens försäkring för förstörda glas till burarna (som jag mer eller mindre förutsatte fanns) täcker den uppkomna situationen. Detta eftersom situationen att glas försvinner genom magi kan vara undantaget från ersättning. Undantag kan ha skett på två olika sätt. Antingen finns ett uttryckligt undantag, t.ex. "Om egendom försvunnit genom magi utgår ej ersättning", eller så får detta utläsas motsatsvis genom att det i försäkringsvillkoren framgår att ersättning utgår endast när egendom förstörts eller försvunnits på ett visst sätt - exempelvis "egendom ersätts om den förstörts genom brand eller söndervittring". I det första fallet är det fråga om ett s.k. undantagsvillkor, och i det senare fallet ett omfattningsvillkor. Om vi har att göra med ett undantagsvillkor (som knappast är så troligt, eftersom folk i allmänhet inte tror att magi finns) så är det upp till försäkringsbolaget att skadan uppkommit genom magi. Om det däremot är fråga om ett omfattningsvillkor, vilket är betydligt mer sannolikt, är det upp till försäkringstagaren - djurparken - att visa att skadan uppkommit på ett sätt som omfattas av försäkringen. Detta bör bli svårt, eftersom fakta ju är att skadan uppkom genom magi. Slutsatsen av detta är att den stackars djurparken nog faktiskt kan ha haft ett reellt intresse av att finna en skadevållare, för att själva slippa betala för skadorna!
 
Med detta sagt lämnar vi boaormens äventyr bakom oss och önskar den ett långt och lugnt liv i Brasilien. Lagom till helgmyset kommer här den juridiska analysen av kapitel 3 - Breven från ingen.
 
Kortfattat handlar kapitlet om Harrys svårigheter med att få ta del av innehållet i de antagningsbrev från Hogwarts som skickas till honom. Det första brevet som kommer i hans händer rycks abrupt bort av Vernon som själv "skakar upp det" och tar del av innehållet. Oops! Här är vi bestämt inne och nosar på brottsbalkens 4 kapitel, 9 §; " Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.Nu kommer vi in på juridiska teknikaliteter, men observera gärna att 8 § -brytande av post- eller telehemlighet - inte kan tillämpas eftersom denna bestämmelse bara täcker tiden från att ett brev lämnats till t.ex. posten, till dess att posten levererat det. I vårt fall har leverans skett när Vernon läser brevet.

Det första rekvisitet, d.v.s. förutsättningen för att paragrafen ska vara tillämplig, är att det ska vara fråga om ett olovligt brytande av brev. Vi kan då ställa oss frågan om det finns någon grund varpå Vernon hade tillåtelse att läsa brevet. Någon sådan rätt finns definitivt inte genom samtycke från Harrys sida, vilket framgår av att Harry direkt när Vernon norpat brevet utbrister "det där är mitt!" och försöker ta tillbaka brevet. Finns det någon annan grund än samtycke som kan göra Vernons handlande tillåtet? Tja, här får vi nog återvända till föräldrabalkens 6 kapitel, som ju behandlar vårdnadsfrågor. Vernon är Harrys vårdnadshavare och som sådan gäller 11 §; Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.
 
Utifrån detta skulle jag nog dra slutsatsen att Vernons agerande - att läsa brevet utan Harrys samtycke - inte är en brottslig handling utan något som ligger inom hans ansvar som vårdnadshavare. Även om Vernons primära mål i livet verkar vara att orsaka Harry så mycket smärta som möjligt, så tror han kanske på något sjukt sätt att han gör det rätta som försöker hålla Harry borta från den magiska världen. Det kan dock argumenteras för att han borde ha tagit hänsyn till Harrys önskan om att få läsa brevet, och genom att försumma att göra så brister i sina skyldigheter som vårdnadshavare. Det vore väl dock varken första eller sista gången, och för att vara Vernon inte en speciellt allvarlig förseelse. (Personligen har jag isåfall större problem med att han låser in Harry i veckor i ett trångt skrymsle för att Harry omedvetet fick ett glas på djurparken att försvinna...)
 
Både i detta första fall, och i fortsättningen (då ett större antal brev börjar anlända på diverse märkliga sätt) ser Vernon till att själv lägga beslag på Harrys brev. Inte ens om detta vore olovligt (jämför resonemanget om vårdnadshavarens rättigheter) skulle vi kunna få in detta under bestämmelserna om stöld. Det beror på att stöld, som vi återfinner i brottsbalkens 8 kapitel 1 §, förutsätter att breven har ett ekonomiskt värde ("skada" i bestämmelsen tar sikte på ekonomisk skada). Däremot skulle vi kanske kunna få in det under egenmäktigt förfarande (jämför 8 § i samma kapitel). Som framgått tror jag dock att vårdnadshavarens rättigheter/skyldigheter tar överhanden här och gör förfarandet, om än provocerande, tillåtet rent straffrättsligt. Någon som är bättre bevandrad i familjerätt får dock gärna rätta mig om jag har fel! Ingen skulle bli lyckligare än jag om vi kunde klämma dit Vernon för så många brott som möjligt...
 
Det finns ytterligare en straffrättslig aspekt (förutom den uppenbara misshandeln när Vernon ger Dudley en örfil) i det här kapitlet som jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på. Vernon tar med sig familjen från hemmet för att komma undan alla brev, och tar sig till och med ut på en mer eller mindre öde ö mitt i en storm. Trots detta fortsätter breven att komma, vilket vi senare får veta beror på att Hagrid bevakat/följt efter dem. Skulle detta kunna utgöra olaga förföljelse enligt 4 kapitlet 4 b § i brottsbalken? Av bestämmelsen framgår att förföljelsen för att vara olaglig måste ha skett genom någon annan form av brott - t.ex. misshandel, olaga hot, hemfridsbrott etc. Det enda i katalogen av sådana brott som jag bedömer skulle kunna vara aktuellt är ofredande, som återfinns i 4 kapitlet 7 §. Brevförföljelsen ska då ha utgjort ett "hänsynslöst beteende" för att kvalificera sig som ett ofredande. Jag bedömer att det är tveksamt om så är fallet. Hade det varit brev av ett helt annat slag  - t.ex. brev av grov sexuell natur - hade det varit en annan sak. Nu är det emellertid fråga om brev som erbjuder Harry en skolplats. Även om metoderna för att leverera breven är något okonventionella är det enligt min uppfattning inte hänsynslösa sätt de levererats på. Det är dock öppet för diskussion och jag ser inte fallet som solklart. Om vi har att göra med ett ofredande krävs dock även att gärningarna (brevleveranserna) är "led i en upprepad kränkning av personens integritet" för att olaga förföljelse ska vara aktuellt. Tanken från Hagrids sida är knappast att kränka Vernons integritet (även om han kanske ser det som en rolig bieffekt) utan att se till att breven kommer Harry till handa, varpå jag tror det blir svårt att få till någon olaga förföljelse.
 
Om ni var åklagare och satt med de här frågorna på ert bord - vad skulle ni göra för bedömningar? Finns det några andra brott begångna i kapitlet som vi kan sätta dit någon för? Fritt fram att diskutera!
 
I nästa kapitel tar vi oss an vår älskade nyckelväktare, och då blir det ännu mer straffrätt! (För den som vill ha mer civilrätt - lugna, det kommer massor i kapitlet därefter!)

Breven från ingen

8 Läs mer >>
Vi rivstartar direkt med bok 1, kapitel 1! För den som behöver införskaffa böckerna för att hänga med i detta ambitiösa projekt är det "Harry Potter och de vises sten" ni ska leta efter. Den engelska versionen är dock att rekommendera (Harry Potter and the Philosopher's Stone). Det är naturligtvis SPOILER ALERT för alla som inte läst böckerna!

Den intressantaste juridiska aspekten i detta kapitel ser jag som vårdnadsfrågan. Harrys föräldrar har blivit mördade och Harry, som vid detta tillfälle är drygt ett år gammal, är ensam kvar med sin moster och morbror som närmsta släktingar. Han har dock en gudfar, Sirius Black, som hans föräldrar utsett åt honom. Hur hade då vårdnadsfrågan lösts enligt gällande svensk rätt?

Vägledning till den frågan finner vi i Föräldrabalken, vars 6 kapitel handlar om vårdnad av barn. Enligt 9 § gäller att "Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem dör, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare."

Vem ska då utses till särskilt förordnad vårdnadshavare? 10 a § ger oss vidare vägledning här; Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare. I ett senare stycke i samma paragraf sägs att Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

Först och främst kan vi konstatera att det verkar saknas någon motsvarighet till socialnämnd inom magisamfundet. Som senare kommer att framgå finns ett ministerium ("the Ministry of Magic") som har viss koll på olika juridiska frågor, men vårdnadsfrågor verkar inte höra dit - såvida inte Albus Dumbledore blivit utsedd till någon form av ansvarig för en sådan instans.

Beträffande själva valet av vårdnadshavare kan följande anmärkas. Föräldrarna hade uttryckligen (att utse någon till gudfar får nog ses som ett sådant önskemål - kommentera gärna om ni är av avvikande uppfattning) angett att de såg Sirius Black som lämplig att överta vårdnaden. Med facit i handen hade detta kanske varit ett acceptabelt val, men vid tidpunkten för James och Lilys dödsfall var Dumbledore i tron att Sirius förrått de förstnämnda. Under de omständigheterna kan man väl i och för sig inte gå emot bedömningen att Sirius var mindre lämpad som vårdnadshavare åt Harry.

Allt gott så långt, men sedan har vi valet att utse Vernon och Petunia Dursley till vårdnadshavare. De borde alltså uppfylla kravet på att ge Harry "omvårdnad, trygghet och en god fostran". Herregud. Här gick det kanske inte riktigt som åtminstone den svenska lagen tänkt sig det.

Som om inte detta val av vårdnadshavare vore illa nog avslutar Albus Dumbledore (som förvisso är min favoritkaraktär - han toppar min lista över awesome professorer, fiktiva eller verkliga) föreställningen med att helt sonika dumpa Harry på Dursleys dörrtrappa mitt i natten, ett dygn efter att denna bebis orsakat en ond, mäktig trollkarls "död". Ingen risk alls där för galna anhängare till denna onding skulle kunna vara efter Harry? Nu kanske Dumbledore kan gå fri från ansvar eftersom han var övertygad om att hans magiska förtrollningar skulle ge Harry skydd så länge han befann sig hos sina släktingar, men vi är nog ändå inne och rör oss i gränslandet för brottet framkallande av fara för annan, som vi återfinner i brottsbalkens 3 kapitel, 9 §.

Det får bli slutet för denna inledande kapitel. Jag är åter inom kort med kapitel 2 - Glaset som försvann. Då lovar jag en diskussion om skadeståndsansvar när ormar löper amok!

Pojken som överlevde