Kära läsare,

 

Efter en lång härlig sommar är bloggen tillbaka! Sommaren har gått i 110 med massor av sol, bad, golf, läsning och lagom mycket jobb. Tyvärr alltför lite bloggande, men nu är det snart höst, kvällarna blir kortare och det lämpar sig utmärkt att återigen fundera lite lagom mycket på juridik och Harry Potter. Ni har väl för övrigt inte missat trailern till den nya Fantasic Beasts-filmen, med premiär i november? Jag är galet peppad - inte minst inför vilka juridiska problem man ska lyckas hitta!

 

Jag vill tillägna det här kapitlet mina vänner Li och Hanna, som förutom att vara två av landets största HP-nördar nyligen fyllt, respektive idag fyller, 30 år! Med detta sagt slänger vi oss in i nästa kapitel. Enter, Cornelius Fudge. A.k.a en av de mest avskydda karaktärerna, a.k.a. den magiska världens svar på Donald Trump.

 

Kapitlet inleds med att våra huvudkaraktärer har lite lagom mycket ångest över att tro sig ha upptäckt att deras hjälte Hagrid släppt löst ett livsfarligt monster på skolan. Jag vill redan på kapitlets första sida uppmärksamma er på en skön foreshadowing av Hermiones framtida karriär som magisk jurist (pun intended), "Dolder kan ha fått tag i fel person... Kanske det var ett annat monster som angrep folk...". Här använderHermione verktyg 1A i en skicklig försvarsadvokats låda; konsten att så tvivel. Tyvärr vinner hon för stunden ingen större sympati hos Harry och Ron, but still still. Hermione har rätt även när hon själv tror att hon har fel.

 

Knappt ett kapitel i Harry Potter utan att brott begås, så det dröjer såklart inte många sidor innan vi har ett nytt sådant att undersöka. Denna gång har någon tagit sig in i Harrys sovsal och så att säga skapat kaos. Alla Harrys tillhörigheter har slängts huller om buller och det visar sig till slut att den nu så berömda dagboken är borta. Nu vet ju vi som läst hela boken - spoiler alert - att den skyldiga är förstaårselev och därmed långt från straffmyndig, men om vi bortser från det, hur skulle detta brott rubriceras? Denna situation lämpar sig utmärkt för en diskussion om gränsdragningen ringa stöld (tidigare snatteri) och stöld av normalgraden. Om en gärning som uppfyller kriterierna för stöld (att olovligen ta "vad annan tllhör med uppsåt att tillägna sig det", se 8 kap. 1 § brottsbalken) är den att rubricera som ringa om det ekonomiska värdet är begränsat och omständigheterna i övrigt inte medför att brottet ändå är att se som brott av normalgraden. 

 

Om vi utgår från det stulnas värde pratar vi alltså om stöld av en dagbok, vars ekonomiska värde i sig vanligtvis inte har något större ekonomiskt värde. Givet vem dagboken ursprungligen tillhört skulle ju detta dock kunna diskuteras... I svensk rätt går den ekonomiska gränsen för ringa stöld för närvarande vid 1 000 kr. Går man in på en butik och plockar på sig grejer för t.ex. 750 kr och lämnar utan att betala är det som utgångspunkt allså fråga om ringa stöld, och då stannar påföljden normalt vid dagsböter. Tar man däremot grejer för 1 250 kr är det fråga om stöld. Är det första gången man gör dumheten klarar man sig oftast med villkorlig dom och böter, medan man riskerar att landa in på kåken om man gör om dumheten. I detta fall har vi dock försvårande omständigheter förutom det oklara värdet på dagboken, och det är att stölden begåtts genom ett olovligt intrång bland en privatpersons högst personliga tillhörigheter. Vi vet dessutom att det inte tycks ha varit fråga om någon spontanhandling, utan ett situation där gärningspersonen väntat tills sovsalen varit tom och då passat på. Sådan form av "förslagenhet" brukar normalt medföra att omständigheterna totalt sett inte är sådana att brottet kan ses som ringa. I detta fall skulle jag som domare med största sannolikhet rubricera stölden som brott av normalgraden. Det kan även sägas att gärningspersonen ifråga möjligen skulle åberopa nöd i detta fall, men det tänkte jag återkomma till i senare kapitel när vi fått veta vem gärningspersonen är och vad som föranledde brottet.

 

Vi går vidare och så gör han entré då, den brittiska trollkarlsvärldens i alla fall på pappret mäktigaste man; trolldomsministern Cornelius Fudge. Tyvärr gör han inte direkt någon entré i positiv bemärkelse, utan far in och bjuder på en sällan skådad uppvisning i rättsosäkert beteende genom att helt sonika skicka Hagrid till trollkarlsfängelset Azkaban som en "precaution". Alltså... What. The. Fuck. När man läste detta för första gången som typ tioåring blev man instinktivt upprörd, mest baserat på att man ju gillade Hagrid (vilket såklart berodde på att Harry gillar Hagrid). Idag kan man däremot se det på ett helt annat sätt och bli än mer upprörd.

 

För det första är det naturligtvis minst sagt tveksamt att gripa någon i princip enbart på att denne tidigare begått brott. I detta fall kan jag i och för sig förstå varför Hagrid blir misstänkt; han finns i nära anslutning till en brottsplats där personer blivit angripna på ett mycket speciellt sätt, ett sätt som såvitt känt inte förekommit sedan han själv femtio år tidigare relegerats för brott begångna på identiskt sätt. Att Hagrid är intressant för utredningen är med andra ord, givet hur situationen tett sig för Fudge, förståeligt. För en svensk polis/åklagare hade det säkerligen räckt för att plocka in honom på förhör. Enligt svensk rätt är man dock inte, såvida synnerliga skäl inte föreligger, skyldig att stanna kvar på polisförhör längre än sex timmar. Ska man hållas kvar längre än så krävs i första led att åklagare fattar beslut om anhållande. För att så ska få se krävs enligt huvudregeln att personen som ska anhållas är på sannolika skäl misstänkt för ett brott som det är föreskrivet ett års fängelse för, samt att det föreligger antingen risk att personen undandrar sig lagföring eller straff (s.k. flyktfara), undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning (s.k. kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (s.k. recidivfara). Vissa undantag finns från detta som i och för sig skulle kunna tillämpas i detta fall givet brottens allvarlighet (den som är intresserad hänvisas till 24 kap. rättegångsbalken), men något förenklat krävs det normalt att man åtminstone har någon form av bevisning som knyter den frihetsberövade personen till de aktuella brotten.

 

Härtill kommer att om åklagaren anhållit någon har åklagaren ca tre dagar på sig att bestämma om personen ska släppas, eller om den ska begäras häktad. En häktningsframställan lämnas in till tingsrätt, som sedan prövar om det finns tillräckliga skäl för att hålla personen fortsatt frihetsberövad. Här kan vi alltså konstatera ytterligare märkligheter med trollkarlsvärlden. För det första verkar man inte ha någon klar uppdelning mellan vad som närmast får liknas vid politiker (såsom Fudge) och vad som närmast är att jämställa med poliser (aurorer). Vidare verkar inte finnas någon som helst kontrollmekanism (jämför det svenska systemet där åklagare alltså anhåller, tingsrätten prövar detta beslut vid häktningsförhandling, och tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätt). Inte heller finns någon uppdelning mellan häkten och fängelsen, men här ska det nog i ärlighetens namn sägas att det även i dagens mugglar-Sverige oftast brukar vara värre att sitta häktad än att avtjäna fängelsestraff på anstalt. Det här är egentligen seriens första inblick i hur annorlunda, och ofta ganska rättsosäkert, uppbyggd trollkarlsvärlden är. Vi kommer att återkomma till detta i framtida inlägg.

 

Nu tar vi helg - förhoppningsvis långt från landets alla häkten - och inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid är jag tillbaka med "Aragog"!