Då är jag tillbaka med det hett efterlängtade kapitlet om allas vår favoritnarcissist - Gyllenroy Lockman! (I originalversionerna heter han som bekant Gilderoy Lockhart, men jag har ju mestadels kört på de svenska namnen hittills så vi fortsätter så). Eftersom kapitlet är ganska kort och inte innehåller så himla mycket juridik kör vi ett dubbelkapitel och tar Smutsskallar och mystiska mumlanden på samma gång. Innan vi sätter igång tänkte jag själv vara lite narcissistisk (visst måste man få vara det i sin egen blogg?) och tipsa alla som vill läsa lite seriösare juridik än vad denna blogg erbjuder om en artikel jag skrivit i Svensk juristtidning. Om man inte prenumererar på denna eminenta tidsskrift så finns artikeln tillgänglig helt gratis i digital form här.

 

Ja, Gyllenroy Lockman då. Ny lärare i försvar mot svartkonster efter att Quirrell visat sig vara lite mindre lämplig, och numera till på kuppen död. Men inte bara det, utan dessutom innehavare av Merlinordern av tredje graden, hedersmedlem i föreningen till försvar mot svartkonster, samt - viktigast av allt - femfaldig vinnare av Häxornas världs pris för supercharmleendet. Onekligen en meritlista som hade gjort vilken svensk stjärnjurist som helst grön av avund! Nåväl, efter att ha förföljt Harry hela första skoldagen (creepy men ännu kanske inte tillräckligt för att klassas som olaga förföljelse) är det dags för Gyllenroy att själv hålla i en lektion. Man kan ju tycka att en lektion med ett gäng tolvåringar inte borde ställa till några större problem för en så framstående person, men tji fick man. Efter att ha inlett lektionen med en horribel skrivning med frågor såsom "vilken är Gyllenroy Lockmans favoritfärg" släpper han lös ett gäng pixignomer i klassrummet. Han har naturligtvis noll koll på hur han ska handskas med dessa och innan han tar till flykten har de små gnomerna kidnappat Neville och hängt upp honom i takkronan. För ungefär 507:e gången gör sig personal på Hogwarts här skyldig till framkallande av fara för annan, 3 kapitlet 9 § brottsbalken (seriöst, efter att jag är klar med den här bloggen kommer alla trogna läsare att kunna så mycket om straffrätt att de nästintill är kvalificerade för ett åklagarjobb...). Det må så vara att Gyllenroy säkert inte medvetet velat utsätta Neville för fara, men grov oaktsamhet är tillräckligt. Att släppa lös ett gäng galna pixignomer trots att man vet om att man saknar kompetens att hantera dem är onekligen ett medvetet risktagande. Nu är det ren tur att stackars Neville inte ramlar ner och bryter tio ben i kroppen. Därutöver är Gyllenroys agerande ett brott mot 5 kapitlet 3 § skollagen, där det sägs att alla elever har rätt till en skolmiljö präglad av trygghet och arbetsro. Man kan lätt konstatera att Gyllenroys första lektion saknar bådadera. Egentligen är bestämmelsen till för att skydda elever från andra elevers störande beteende, så det är helt klart anmärkningsvärt att det här är läraren själv som lyckas orsaka kaoset. Man kan bara hoppas att en person som Gyllenroy i en svensk skola inte hade fått någon lärarlegitimaton, alternativt fått den återkallad efter en sån här katastrof till lektion. Vi kommer tyvärr få anledning att återkomma till denna kompletta amatör senare.

 

Här hade man ju kunnat hoppas att Hogwarts invånare kunnat leva lite laglydigt i några dagar efter detta, men icke. Återigen är det vår favoritsnobb, Draco Malfoy, som ställer till det. Till ingens förvåning har han blivit än mer osympatisk över sommaren, och Hermione hamnar direkt i skottgluggen då Malfoy kallar henne " din äckliga lilla smutsskalle" (eng. mudblood). Detta låter för oss mugglare kanske bara som en variant på skitunge eller liknande, men vi får snabbt klart för oss att det är en grov förolämpning i trollkarlsvärlden. Smutsskalle anspelar nämligen på mugglarfödda personers blod, som då ska vara smutsigt i motsats till de renblodiga (där båda föräldrarna kommer från trollkarlsfamiljer). Förolämpningar som anspelar på blod är helt enkelt trollkarlsvärldens motsvarighet till rasism. Här vill man ju bara trycka till Malfoy rejält, vilket stackars Ron också gör ett tappert men misslyckat försök till. Som jurist vill jag ju dock såklart förorda att man nyttjar rättssystemet till upprättelse istället för fysiska påhopp. Först och främst vill jag åtala Malfoy för förolämpning enligt 5 kapitlet 3 § brottsbalken, eftersom hans påhopp uppenbart är av kränkande art och avsett att såra Hermiones självkänsla (vi bortser ifrån att Malfoy inte är straffmyndig). Förolämpningen har heller inte föregåtts av någon sådan allvarlig provokation från Hermiones sida att det är förståeligt att Malfoy reagerar som han gör.  Detta är dock inte tillräckligt (jag är på krigsstigen idag), utan jag vill också å Hermiones vägnar kräva ersättning för kränkning. Enligt skadeståndslagen krävs då att kränkningen - utöver att ha skett genom brott, som vi nu konstaterat är fallet här - är av allvarlig art. Den frågan är något svårare att besvara än det straffrättsliga ansvaret, men min bedömning är ändå att kränkningen är tillräckligt allvarlig. Detta framför allt med bakgrund av att den har en rasistisk underton och, inför andra elever, antyder att Hermione på grund av sin blodstatus är lägre stående. En jämförelse kan göras med hovrättsfallet RH 2011:5, där det ansågs utgöra förolämpning att kalla en skolkamrat för (ursäkta språket) "jävla negerfitta". Kränkningsersättning utgick där med 5000 kr och detta trots att kränkningen föregåtts av att den utsatta antytt att den kränkande eleven stulit en klocka. Det kan även noteras att Malfoy kunnat bli skyldig att betala kränkningsersättning oaktat att han egentligen inte har åldern inne för att dömas för brottet förolämpning. Skadeståndsrätten har nämligen inte samma åldersgränser som straffrätten. Vidare hade Malfoys föräldrar kunnat bli solidariskt betalningsskyldiga för ersättningen, se 3 kapitlet 6 § skadeståndslagen. Denna betalningsskyldighet, som kommit att kallas "föräldrars principalansvar" har på sina håll ansetts vara feltänkt och mestadels drabba redan utsatta familjer. I detta fall, där Malfoys föräldrar är stenrika och dessutom tveklöst är de som ska lastas för Malfoys vidriga människosyn, kan vi väl dock konstatera att betalningsskyldigheten skulle träffa helt rätt...

 

Kapitlet avslutas med att Harry hör röster som ingen annan hör - en riktig cliffhanger! En sådan tänker jag även lämna er med, eftersom jag i nästa avsnitt ska gå närmare in på hur juridiken kunnat ingripa om Harry faktiskt haft psykiska problem som lett till dessa röster..