Återigen har det gått på tok för länge mellan blogginläggen! Jag är hemskt ledsen för detta. Nästan all min tid har gått åt till att lära upp morgondagens jurister (ser nu framför mig hur hälften av läsarna skakar på huvudet och tänker "Hon har missat hur mini hon själv är.. en klar kandidat till årets mest lillgamla människa". Jag bjuder på den!). Nu är det dock finito med detta och jag har lämnat universitetet. Som ett brev på posten (eller som ett brev med uggla...) tillägnas detta inlägg alla fantastiska människor jag fått förmånen att plugga och jobba med under 4,5 år. Även mugglare kan ibland vara magiska. Nåväl, nu kör vi "Nicolas Flamel"!

 

I Nicolas Flamel så lyckas våra unga hjältar äntligen komma på vem den där Nicolas Flamel är, och vad det är som finns gömt i skolan - De vises sten. Denna fantastiska lilla produkt som inte bara kan förvandla saker till renaste guld utan dessutom kan skänka evigt liv. Känns som en hyfsat användbar produkt med ett okej marknadsvärde. Något sådant blir dock svårt att komma fram till eftersom det görs klart för oss att Nicolas Flamel är den ende kände tillverkaren av stenen. Detta för oss naturligtvis in på upphovsrätt och patenträtt. Om vi tänker oss att Dumbledore vore en något ondare människa och tog chansen att undersöka stenen, och därefter tillverkade en massa egna stenar - skulle Flamel ha någon möjlighet att kräva ersättning?

 

Vi kan börja med patenträtten. Innehav av patenträtt ger innehavaren ensamrätt till produkten. Här ser det dock 100% kört ut för Flamel. För det första krävs att stenen kan klassificeras som en uppfinning som kan tillgodogöras industriellt för att något patent överhuvudtaget ska kunna registreras. Det skulle förvisso kunna vara uppfyllt - stenen verkar vara mer än en ren upptäckt - men redan i 1 c § patentlagen ser jag potentiella problem. Patent meddelas inte om det kan strida mot allmän ordning. Ni fattar ju själva vilket kaos det kan bli på en marknad om det plötsligt går att köpa en produkt som kan förvandla vilken metall som helst till GULD. Vidare krävs att produkten är helt ny, 2 §. Här kan det bli potentiella problem eftersom det åtminstone "förekommit många rapporter om De vises sten under århundradenas lopp". Flamels största problem är dock giltighetstiden, som vi finner i 40 § - 20 år. Det framgår aldrig hur gammal Flamels exemplar av De vises sten är, men med tanke på att han vid denna tidpunkt i bokserien är 665 år, så kan vi nog gissa att det var mer än 20 år sedan han upptäckte stenen.

 

Upphovsrättslagen då? Nä. 1 § UpphL förutsätter att vi har att göra med ett konstnärligt eller litterärt verk. Stenen må vara ganska vacker, men något konstnärligt verk, nope. Är det då helt kört för Flamel? Lagen om företagshemligheter? Blir också knepigt eftersom det förutsätter att stenen är del av en näringsrörelse, vilket knappast är fallet. Skulle man någon gång hamna i en Flamel-liknande situation i livet och känna sig tvungen att låna ut ett värdefullt objekt gör man helt enkelt säkrast i att skriva ett väldigt tydligt avtal med sekretessklausuler och feta skadestånd om ens avtalspart bryter mot avtalet. Tips från coachen, alla icke-juristvänner som hänger här!

 

Efter detta hypotetiska resonemang tänkte jag avsluta det här kapitlet med att ta upp Snape igen. Hans ädla försök att ha lite koll på Quirrell genom ett privat samtal i skogen inkluderar potentiella olaga hot och olaga tvång. Jag vill dock ta honom lite i försvar ändå. Om jag någonsin skrev en lärobok i straffrätt skulle jag vilja ha detta som typexemplet på handlande i nöd. Han handlar i syfte att hindra en stöld som i förlängningen skulle kunna leda till massmord. Take my like, Snape.

 

I nästa avsnitt blir det djurrätt, då vi får stifta bekantskap med Hagrids senaste keldjur - en drake. Ha det fint tills dess!