Mannen med två ansikten

Säsongsfinal! Jag är ledsen att ni fått vänta - har varit fullt upptagen av en flytt (tyvärr inte till Hogwarts) och varit utan internet. Men den som väntar på något gott... så, här har ni äntligen mannen med två ansikten!

Efter att ha tagit sig igenom den avancerade hinderbanan stöter Harry på den sista, stora prövningen. Fast förvissad om att få möta Snape så är det istället professor Quirrell som visar sig vara boven i dramat. Och vilken bov sedan! Under sin sista stund i livet så lyckas han begå typ hälften av brotten i brottsbalken (lätt överdrift). Han försöker, på Voldemorts uppmaning (där har vi stämpling till mord Voldie...) döda Harry vilket innefattar försök till mord, 3:1 i kombination med 3:11 och 23:1 BrB. Vi har en fullbordad misshandel (sannolikt grov eftersom Harry är medvetslös tre dagar efteråt och med nöd och näppe överlever) och uppepå det ett försök till grovt rån, då han försöker stjäla stenen från Harry med våld. Voldemort bistår vänligt med anstiftan till alla brotten, men för att vara honom får man väl säga att detta var en ovanligt lugn kväll. Hade Quirrell överlevt kvällen och kunnat lagföras för brotten ligger det nära till hands att gissa på ett mångårigt fängelsestraff. Här vill jag dock flagga för chansen att han dömts till någon form av vård istället för fängelse - även om han verkar ha joinat Voldemort av egen fri vilja är det svårt att veta exakt i vilken mån handlingarna varit helt hans egna och hur mycket han blivit "styrd" av Voldemort. Ett svenskt rättsfall att dra paralleller till här är det välkända Knutby-fallet, där en pastor lyckades förmå sin barnflicka att mörda pastorns hustru. Pastorn dömdes sedermera av såväl tingsrätt som hovrätt till livstids fängelse för anstiftan till mord och mordförsök, medan barnflickan dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och försök till mord. 
 
Vi lämnar den sorgliga historien med Quirrell och övergår till något betydligt roligare - sakrätt! För den som inte är så juridiskt bevandrad handlar sakrätt om situationer där flera parter gör anspråk på samma egendom. För det fall där båda parterna har legitima skäl till sina anspråk blir det problem, och då finns de sakrättsliga reglerna till för att lösa problemen. Skolboksexemplet är följande; A hyr ut sin segelbåt till B. Denne säljer båten till C, som inte har en aning om att båten ägs av A, som alls inte vill att B ska sälja hans båt. Vi har nu ett läge där A vill ha tillbaka sin båt. Det kan vi förstå - de flesta av oss tycker nog rent av ganska synd om A, som blir så blåst av B. C å andra sidan har betalat för båten och det är ju faktiskt rätt synd om honom också. I den bästa av världar skulle A kunna få tillbaka sin båt och C skulle kunna få tillbaka sina pengar av B. Problemet här är att B är ett svin som antingen a) inte vill betala tillbaka och/eller b) inte kan betala tillbaka. Så, nu är frågan - vem av A och C är det mest synd om? Eller med andra ord, vem ska rättsordningen ge företräde åt?
 
Ovanstående exempel är den del av sakrätten som kallas för omsättningsskyddet, och aktualiseras när någon som varken var ägare till eller hade behörighet att förfoga över egendomen ifråga har överlåtit den. Till skillnad från det s.k. borgenärsskyddet, som främst aktualiseras i konkurssituationer, finns det relativt utförlig lagstiftning som hjälper oss att lösa problemen. Vad har nu allt detta med Harry att göra? Jo, som ni alla säkert minns har Flamel lånat ut de vises sten till Dumbledore, i syfte att den senare ska skydda stenen. Detta får tolkas som att Flamel inte haft för avsikt att överlåta någon äganderätt till Dumbledore, och heller inte gett honom någon rätt att sälja, ge bort eller på annat sätt rättsligt förfoga över stenen. Så vad gör Dumbledore? Jo, han gömmer stenen i en spegel och förtrollar spegeln så att "den som vill hitta stenen men inte använda den" kan få ut den ur spegeln. 
 
Och vem lyckas med det, om inte Harry.Nu vill ju J.K Rowling lära oss att hunger efter evigt liv och ofantliga summor pengar inte är något vi ska sträva efter, så tråkigt nog förstör hon stenen. För att få till en rolig sakrättslig tvist på situationen får vi tänka oss händelseförloppet som sådant att Harry räddar stenen och sen kommer på att fan, Voldemorts idé där om evigt liv låter ju trots allt inte så tokig. En massa guld är ju inte heller helt fel. Vad gäller då - har Harry rätt att behålla stenen? För att lösa problemet får vi ta hjälp av en av mina favoritlagar - lag om godtrosförvärv av lösöre (nedan GFL)!
 
Vi kan inledningsvis konstatera att stenen är lösöre. Det finns ingen legal definition på lösöre men förenklat kan man säga att det är lös egendom (vilket i sin tur är allt som inte är fast egendom) som det fysiskt går att ta på. Vi får sedan kika på 2 § 1 st GFL för vidare vägledning:
 
Har någon förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro.
 
Det första vi måste bocka av här är rekvisitet överlåtelse. Detta ord har en specifik juridisk innebörd, som består i att det ska vara fråga om köp, byte eller gåva - s.k. singularsuccession. (Jurister tycker om att krångla till språket. Det är för att det vi sysslar med ska framstå som mycket svårare än det egentligen är. Då kan vi ta mer betalt). Har man fått egendom i sin besittning genom s.k. universalsuccession - t.ex. genom arv eller bodelning - kan man inte göra ett godtrosförvärv med stöd av GFL. Här kan vi direkt konstatera att vi har lite problem. Vad är egentligen Dumbledores tanke när han förtrollar spegeln så att någon kan få ut stenen - att den är vederlag för att man lyckats kämpa sig igenom den idiotiska hinderbanan? Att det är en gåva? Troligen har han inte haft någon sådan tanke alls utan litat blint på att personen som lyckas få ut stenen är så pass ädel att han (eller hon) självmant skulle återlämna stenen till Flamel. Om avsikt att överlåta äganderätten helt har saknats från Dumbledores sida har vi ett avtalsrättsligt problem, där det spontant kan tyckas att frånvaron av vilja att binda sig bör medföra att något avtal inte finns. Då har vi å andra sidan motpartens potentiella tillit att ta hänsyn till - rent teoretiskt kan man tänka sig att Harry gett sig ut på jakt efter stenen och tagit sig igenom den livsfarliga hinderbanan endast för att han litar på att han i slutändan ska få stenen som belöning för mödan (vilket ju är Quirrells syfte). Jag tror emellertid att detta rekvisit blir svårt att uppfylla. I vårt skolboksexempel ovan är B boven i dramat, som de facto vill överlåta båten till C för att själv tjäna pengar. Här saknar Dumbledore helt den illvilliga avsikten.
 
Om vi kan ta oss runt överlåtelserekvisitet har vi de dubbla kraven på besittning att ta hänsyn till. Dessa medför inga större svårigheter. Harry får direkt fysisk, s.k. omedelbar besittning till stenen i och med att den landar i hans ficka. Dumbledore har förvisso ingen fysisk besittning till stenen när den kommer i Harrys besittning, men han har placerat den i spegeln och förtrollat den så att den utifrån Harrys önskan kan landa i Harrys ficka. Ett solklart nytt skolboksexempel på det vi kallar för medelbar besittning! (Ingen direkt fysisk besittning, men kontroll över egendomen). Slutligen har vi kravet på god tro hos Harry, det s.k. subjektiva rekvisitet. Harry får inte ha insett och borde heller inte ha insett att Dumbledore inte haft rätt att överlåta stenen. Här är det nog definitivt ridå. Harry känner till Nicolas Flamel och har listat ut att Dumbledore skyddar den åt honom. Följaktligen har nog Harry åtminstone skäl att misstänka att Dumbledore inte får ge bort stenen. Summa summarum, inget godtrosförvärv utan vi skyddar Flamel här, som får tillbaka sin sten.
 
Det ska sägas att Flamels läge sett bra ut även om Harry gjort ett godtrosförvärv. Detta tack vare den lösenrätt som den ursprunglige ägaren har genom 5-6 §§ GFL. Om C i vårt exempel ovan köpt segelbåten för 50 000 kr och gjort ett godtrosförvärv, så har A trots det rätt att få tillbaka båten mot att han/hon erlägger 50 000 kr till C. Om båten är värd ungefär detta och A inte vill ha tillbaka båten av känslomässiga skäl så är lösenrätten inte så mycket värd. I gåvofallet däremot kan lösenrätten gynna den ursprunglige ägaren. Harry har ju här inte erlagt några galleoner alls för stenen, varpå Flamel skulle kunna få tillbaka den gratis. En särskilt spännande fråga här är i och för sig om man skulle kunna värdera Harrys insats i annat än rena pengar - han lägger ner tid och utsätter sig inte minst fysiskt för extrema risker. Jag tvivlar på att frågan har något klart svar i praxis, förarbeten eller doktrin - något säger mig att lagstiftaren inte riktigt tänkte sig sådana här situationer när GFL skrevs...  
 
Med detta stänger vi De vises sten. Jag vill ta tillfället i akt att rikta ett stort tack till alla er som läst, kommenterat och hjälpt till att sprida den här bloggen. När jag startade bloggen i höstas hade jag aldrig kunnat drömma om det här gensvaret. Juridik och Harry Potter är två av mina tre största intressen i livet och det glädjer mig enormt att fler tycks vara av åsikten att juridik och HP går utmärkt att kombinera! 
 
I nästa avsnitt är det äntligen dags att öppna Hemligheternas kammare. Som en anspelning på bokens namn kan jag såklart inte avslöja alla juridiska läckerheter jag har planerat för den boken, men jag skulle heller aldrig drömma om att lämna er utan en cliffhanger! Hemligheternas kammare kommer att bjuda på Europakonventionen för mänskliga rättigheter (eller: kan trolldomsministern verkligen skeppa iväg människor till Azkaban hur som helst?), olaga hot i mängder (Lucius Malfoy is in the house!) och ansvarsfrihetsgrunden "jag ville rädda ditt liv så jag bröt din arm". Dessutom kommer naturligtvis vår alldeles egna favoritklient Hagrid att dyka upp igen. Until then - mischief managed!
 
1 Herr V:

skriven

Tack själv. Det har varit fantastiskt roligt att följa dina och Harrys äventyr. Och extra roligt att det tagit fart lite nu igen. Jag var orolig ett tag att bloggen skulle dö men vi har ju sex böcker kvar!
Om du hittar något kapital med skatterätt (yeah right) eller möjligtvis allmän myndighetsrätt (tjänstefel, sekretess o dyl) så kanske jag kan bidra med något kapitel i framtiden.



GFL är inte en lag som jag jobbar med direkt, men jag tycker att din genomgång är föredömligt pedagogisk.

En intressant vinkling skulle ju vara om Harry (sugen på mycket pengar) hade sålt stenen till exempelvis någon rik mugglare.

Hade då mugglaren, som vi förutsätter är i god tro, haft rätt att behålla stenen?

Det är ju sedan 2003 inte möjligt att godtrosförvärva stöldgods (undantaget är kodifierat i 3 § GFL) men den uttryckliga lydelsen är ju att egendomen ska ha frånhänts "honom" dvs ägaren. Egendomen har ju i det här fallet överlämnats från Flamel till Dumbledore och sedan frånhänts honom genom stöld (om vår alternative Harry nu har tillägnelseuppsåt).

Här skulle jag nog vara beredd att tolka GFL så att mugglaren inte kan godtrosförvärva. Dumbledore förvarar ju bara stenen åt Flamel. Om man inte tolkade det så skulle det ju vara tillåtet att godtrosförvärva saker som stulits ur ett bankfack t.ex.


Svar: Tack! Tjänstefel blir det definitivt mycket av framöver, Ministeriet är ju ett skräckexempel där.
Intressant fråga. Här blir det avgörande om, och isåfall vilket, brott Harry har begått. Är det en stöld, ja då är GFL numera tydlig - ingen möjlighet att godtrosförvärva för vår presumtiva mugglare, oaktat god tro (undantag om tioårig hävd men då ska det mycket till). Vindikationsprincipen (att man inte kan godtrosförvärva) omfattar dock bara tillgreppsbrotten, d.v.s i princip 8 kap. där det är en fysisk besittningsrubbning som skett. Har Harry däremot fått stenen genom t.ex. bedrägeri (om han exempelvis mentalt skulle ha kunnat vilseleda spegeln om sin avsikt med stenen) så är 3 § GFL inte tillämplig! Isåfall är vi tillbaka i 2 § GFL och mugglaren kan göra ett godtrosförvärv.
Christine Stridsberg

2 Emma a.k.a. Harry bland mina kursare:

skriven

Jag måste bara säga att det här är en helt fantastisk blogg!

Pluggar själv för tillfället på juristprogrammet och är ett HP-fan av stora mått. Det är fantastiskt att någon annan har insett storheten i Harry Potters värld och att jag inte är ensam i juridikens träsk att tycka så. Kan dessutom rekommendera en kurs i HP-litteraturvetenskap på distans som jag läste med en vän för nästan två år sedan (har du hört om kursen tidigare kan det vara för att min vän även är din - hon nämnde din blogg för mig men då hade jag redan upptäckt den genom DN).

Vill bara säga tack och keep up the good work! Din blogg och ditt tänkande gör en stackars juriststudent glad bland alla lagar, förarbeten, praxis och doktrin.
(Skulle jag vara riktigt elak skulle mina slutord vara Obliviate så jag kan stjäla din idé men är för exalterad att läsa om då e kommande sex böckerna för att göra det) // Mimbulus Mimbletonia

Svar: Tack, jättekul att höra! :) Om du kommer på ämnen du tycker bör tas upp är alla förslag alltid välkomna (och du får såklart cred om jag utnyttjar dem). Lycka till med studierna!
Christine Stridsberg

Kommentera här: